Fanny och Alexander

Såg "Fanny och Alexander" på Dramaten i lördagskväll. Det var en fantastiskt iscensättning av ett omöjligt projekt, att göra teater av en så fantastisk film. Men det funkar. Scenlösningen är genial och lyckas genom en ständigt roterande scen binda samman berättelsens alla skärvor. Och publiken är entusiastisk.
Men filmen är oöverträffad. Jag kommer på mej själv med att jämföra alla rollfigurer med filmens skådespelargalleri. Kanske har jag sett filmen lite för många gånger! Så när Hans Klinga gestaltar Isak Jakobi så tänker jag på Erland Josephson. Och hans speciella röst. På söndagen meddelar tidningarna att han gått bort.
Samtidigt upptäcker man nya saker i en text eller en föreställning varje gång man läser den eller ser den. Nu hör jag biskop Vergérus säga: "Jag har bara en mask, och den är fastbränd i mitt kött." Kanske är detta själva nyckelmeningen i "Fanny och Alexander". Vergérus är filmens onda genius. Han är som gjuten i ett stycke. Endimensionell och oförmögen att slita bort sin skyddande mask och blotta sitt jag. Berättelsen utspelas vid förra sekelskiftet. Kanske är biskopen i Bergmans berättelse en representant för det slags människor som producerade 1900-talets alla mänskliga tragedier. För fanatismen och extremismen.
Mot detta står de andra rollfigurerna i "Fanny och Alexander". De är inte gjutna i ett stycke. De är kort sagt människor med alla sina fel och brister, svartsjuka, otrogna, skuldsatta och ledsna. Och är förvånansvärt öppna på den punkten. De bär inte bara en mask utan blottar hela sitt mänskliga register.
"Fanny och Alexander" är också en hyllning till teatern. I sina bästa stunder gestaltar teatern och konsten det mänskliga och ger röst åt komplexiteten i vår existens. Som i "Fanny och Alexander" – eller Ernst Josephsons röst.