Ansvaret är vårt/Tingsten

I går såg jag Joakim Stens "Ansvaret är vårt/Tingsten" på Stockholms Stadsteater. Pjäsen är baserad på min gode vän Per Wirténs fantastiska bok om Herbert Tingsten. Per belyste och lyfter fram Tingsten som kulturradikal. Den sidan har i hög grad kommit bort. Liberalerna har vårdat Tingstens antikommunism. Socialdemokratin har haft sina skäl att glömma honom. Tingsten övergav ju "rörelsen" och bedrev en lång publicistisk kamp mot den s-märkta regeringen som chefredaktör för Dagens Nyheter. 68-vänstern vederlade tesen om ideologiernas död.
Men i samband med ATP-striden hamnade Tingsten i konflikt med folkpartiet och Bonnierfamiljen. Den slutade med att Tingsten tvingades avgå. Han vägrade rekommendera läsarna att rösta på Folkpartiet. Han stödde i grunden det sociala reformarbetet och betecknade folkpartiets motstånd mot ATP som ett historiskt misstag: "Att beskylla dem som begär att få det bättre för egoism har alltid varit naturligt för dem som redan nått den ställning de andra eftersträvar." Och ett misstag var det. Vid den här tiden var Folkpartiet det ledande oppositionspartiet. Folkpartiet har aldrig riktigt hämtat sig.
Tingsten stod vid ett vägskäl. Detta vägval är centralpunkten i Per Wirténs bok. Och i Stadsteaterns pjäs. Som lägger till ytterligare dimensioner till boken, ger nya och fördjupade insikter. Inte minst genom Robert Fux, som ensam på scenen i 1 timme och 45 minuter gör ett makalöst porträtt. Det är en historielektion om ett vägval i svensk efterkrigshistoria och en pjäs om det personliga ansvaret. Den känns påfallande aktuell. Inte minst några veckor före årets val.
Gå och se!