RAF snart historia?

RAF (Rote Arme Fraktion) är åter huvudtema i Der Spiegels nya nummer. För vilken gång i ordningen? Men detta är en del av Europas samtidshistoria och för Tyskland fortfarande ett modernt trauma. Även Sverige drogs ju in i denna historia. Dramat på den västtyska ambassaden satte sina spår i gamla trygga Svedala.
För oss i södra Sverige (Halmstad) låg allt detta ganska nära. Jag minns när vi var ett gäng som åkte till Kiel över en helg och träffade några kompisar vi lärt känna. Det var 1979. Kiel hade drabbats hårt av andra världskrigets bombningar. Staden var både febrig och ödslig, såväl modern som märkligt eftersatt. De kretsar vi rörde oss i där passade inte direkt in i den välanpassade småborgerlighetens mallade umgängesformer. Det var betydligt roligare.
Detta var alltså två år efter den ödesdriga tyska hösten 1977, det crescendo som i praktiken innebar början på slutet för RAF: kidnappningen av och mordet på arbetsgivardirektören Schleyer, stormningen av det kapade Lufthansaplanet i Mogadischu och självmorden i Stammheim. I år ligger allt detta tre decennier borta. RAF har lagt ner sina vapen. Det är länge sedan det sista attentatet utfördes. Men såren är fortfarande mer eller mindre oläkta.
Det blir tydligt i den aktuella diskussionen om de fyra kvarvarande fängslade RAF-medlemmar som fortfarande sitter i fängelse. Ska de benådas? Är det dags att sätta punkt för denna tragiska historia. Tyskland är delat. Precis som på 70-talet är högern mindre benägen att lägga denna historia till läggen än vänstern. RAF var ju förvisso en produkt av ett vänsteruppror, ett våldsamt ”svar” på polisens övervåld och Västtysklands överslätande hållning till sitt nazistiska förflutna.
De kvarvarande fångarna har suttit i fängelse mellan 20 och 25 år. Förespråkarna för nåd framhåller att Hitlers rustningsminister Albert Speer frigavs efter 20 år. Man kan i och för sig tillägga att Speer i någon mening bearbetade sin skuld i offentligheten. De gamla RAF-medlemmarna har varit ganska tysta kring sitt agerande, sina dåd och motiv. Många omständigheter är fortfarande outredda. Vem som gjorde vad är inte helt klarlagt. Christian Klar (25 år i fängelse) är en av dem som kan komma att friges om president Köhler fattar beslut om nåd. Han försvarade först kampen. Men har i senare uttalanden talat om sin skuld om och om offrens lidande, inte minst de dödas anhöriga, för vilka såren aldrig läker helt och hållet. Men kanske är RAF snart historia.