Unik dokumentär om fi

I går sändes första delen i SVTs dokumentär om fi:s histora från tillkomsten till valet i höstas. Den är unik i sin öppenhet och ger en bra bild om styrkan och svagheterna i detta initiativ. Inget parti med något kontrollfreak i ledningen skulle förmodlingen säga ja till att ett TV-team skulle ges denna öppna insyn i de interna stridigheterna i moderaterna eller socialdemokraterna. Det säger kanske något om den entusiasm och även naivitet som delvis präglade feministiskt initiativ.
I mångt och mycket handlar politisk framgång om timing. Fi hade en stark tillgång i Gudrun Schyman. Utan henne och Ebba Witt-Brattström hade det förmodligen inte blivit något parti. Men sedan sattes motkrafterna i rörelse. Under många år hade feminismen i medierna framställts som en positiv faktor i samhällsdebatten. Men många på högerkanten ogillade detta och började bombardera offentligheten med antifeministiska alster. Den så kallade nyliberala Timbrohögern drog sitt strå till den stacken. Detta samverkade med att det i medierna liksom var dags för att släppa fram kritik av feminismen efter år av positiv bevakning. SVTs dokumentär Könskriget fyllde denna roll på ett för Fi mycket dramatiskt sätt. Där vände det.
Ett annat skäl till att det gick så illa var de interna konflikterna, som skildras öppet i dokumentären men som också blev mediala när Ebba Witt-Brattström hoppade av och attackerade Tina Rosenberg och Sofia Karlsson. Även om jag inte gillar Witt-Brattströms elitistiska kultursyn och förhållningssätt till det ena och andra hade hon förmodligen taktiskt-strategiskt mer rätt än sina trätosystrar, hur rätt de än kan ha i sak. Men i politiken handlar det inte alltid om ha rätt utan om att göra rätt. Lite mer mainstream och lite mindre revolutionär feminism hade förmodligen lett ett bättre valresultat i förra årets val. Bilden av ett extremt parti kom att klibba fast.
Dokumentären visar också att få av de ledande personerna i fi hade någon egen erfarenhet av partipolitiskt arbete. Gudrun Schyman hade förstås sina politiska och mediala talanger. Men hon hade knappast något större intresse för praktiska och organisatoriska spörsmål. Det mått av disciplin och förmåga att sätta saken före personen som präglar de etablerade partierna och som innebär att de mest elementära misstagen kan undvikas fanns det ett klart underskott på i Fi:s inre kader.
Det är i och för sig inte konstigt. Alla partier upplever ett mått av turbulens när de bildas. Fi är ännu ungt. Men frågan är om partiet kan komma tillbaka, försvann också entusiasmen i all denna turbulens? Ett skäl till misslyckandet var nog också den korta horisonten. Att tro att det vore möjligt att på ett år gå från noll till riksdagen var något optimistiskt för att uttrycka sig diplomatiskt. I politiken är den långa sikten en nödvändig dygd.