Folkpartistisk fundamentalism
Flera liberala partier i Europa har visat ett nytt ansikte de senaste decennierna, det handlar om ett slags fundamentalism som vetter mot främlingsfientlighet. Det mest iögonfallande exemplet var det liberala partiets resa till högerextremism i Österrike under Haiders ledning. Även i andra länder finns liknande tendenser. Delar av den danska liberalismen flörtar vilt med danskars rädsla för det främmande, islamafobi och försöker slå mynt av en illa dold unken nationalism.
I Sverige finns tecken som tyder på att folkpartiet rör sig i samma riktning. Minns till exempel förslagen om språktest och kulturkanon.
Två ledande folkpartister vill nu förbjuda andra språk än svenska i skolan. Lena Mellin kommenterade saken i Aftonbladet under rubriken "Ruskigt nära ren rasism, fp". Hon påminde om att rätten till minoritetsspråk som tornedalsfinskan är skyddat i internationella konventioner. Men nu gäller saken arabiska. Och då rycker folkpartipolisen ut med sin nationalistiska agenda. Lena Mellin menade att "förslaget är sannolik väl ment. Men det är ännu ett exempel på att Sveriges liberala parti riktar udden mot invandrade svenskar".
Är liberalismen på väg in i den fundamentalistiska dimman? Hur kunde det gå så illa?
I Sverige finns tecken som tyder på att folkpartiet rör sig i samma riktning. Minns till exempel förslagen om språktest och kulturkanon.
Två ledande folkpartister vill nu förbjuda andra språk än svenska i skolan. Lena Mellin kommenterade saken i Aftonbladet under rubriken "Ruskigt nära ren rasism, fp". Hon påminde om att rätten till minoritetsspråk som tornedalsfinskan är skyddat i internationella konventioner. Men nu gäller saken arabiska. Och då rycker folkpartipolisen ut med sin nationalistiska agenda. Lena Mellin menade att "förslaget är sannolik väl ment. Men det är ännu ett exempel på att Sveriges liberala parti riktar udden mot invandrade svenskar".
Är liberalismen på väg in i den fundamentalistiska dimman? Hur kunde det gå så illa?
posted by Håkan A Bengtsson at 7:47 em
11 Comments:
"Är liberalismen på väg in i den fundamentalistiska dimman? Hur kunde det gå så illa?"
Jag tror att jag vet svaret. När Berlinmuren föll, så föll inte bara den auktoritära stalinismen i Östeuropa och Sovjetunionen, utan i grunden försvagades även den icke-stalnistiska och icke-auktoritära vänstern i Västeuropa, liksom socialdemokratin. Segerrusiga, självgoda och kaxiga liberaler förläste sig på Fukuyama's märkliga tes om "historiens slut" och den kapitalistiska marknadsekonomins totala överlägsenhet, och all systemkritik mot kapitalismen förlöjligades och förhånades. Nyliberalismen, som faktiskt var på tillbakagång efter 1980-talets extrema överdrifter, fick en förnyad skjuts och spred sig som en slags överideologi, och socialdemokraterna i Europa rörde sig högerut.
När liberalerna inte hade något hot från vänster längre så kände de inget behov av att vässa sina argument för kapitalism och marknadsekonomi, vilka antogs vara så självklara så att endast idioter eller stalinistiska galningar ifrågasatte dessa "naturlagar". Som en följd av detta växte en liberal fundamentalism fram, som går ut på att alla ska påtvingas liberalismen. Liberalismens tolerans omfattar alltså inte de som ställer sig kritiska mot denna ideologi, utan liberalerna kräver total underkastelse och lydnad under sin nyvunna liberala hegemoni. Kritik mot liberalismen "skuld", som t. ex. Per Wirtén försökt föra fram i Expressen, möts med harmsen kritik av bl. a. PM Nilsson och Per T Ohlsson. "VI liberaler kan väl aldrig ha fel, vi är ju Goda, Felfria och Ofelbara", tycks vara budskapet.
Denna brist på självkritik i frånvaron av rejält ideologiskt motstånd från vänster har gjort attliberalerna har hamnat rejält fel och blivit fundamentalister. I sitt ivriga försvar av USA:s Irakinvasion påminde liberaler som PM Nilsson, Per Ahlmark och Per T Ohlsson inte så lite om maoisterna under 1960-talet som ville sprida sin ideologi med vapenmakt. Våldet som en slags överideologi förenar och devisen att "ändamålet helgar medlen".
Din analys är helt på pricken. Jag håller helt med!
En som uttryckt det ännu bättre än mig ovan är Åsa Linderborg i en artikel på Aftonbladets kultursida för några år sedan(har tyvärr inte länk). Hon driver där i stort sett samma tes som jag, och visar genom historiska återblickar hur liberalerna under 1960-talet omfattade positioner som liberalerna idag skulle beteckna som vänsterextremistiska. Varför?
Jo svaret finner Åsa Linderborg i Tage Erlanders berömda citat: "Socialiberalismen är en ömtålig plant a som trivs bäst i skuggan av en stark socialdemokrati". Slutsats: När vänstern och socialdemokratin är svag rör sig liberalerna högerut, blir fundamentalistiska, självgoda och okritiska. Precis vad som skett efter Berlinmurens fall 1989. Frågan är nu: vem ska nu tvinga liberalerna att bli liberaler igen, i frånvaron av en stark vänster?
Ja, det är dels det att liberalerna tar fram sina bästa sidor om vänstern och socialdemokratin är stark.
I skuggan av högern tar dom fram sina sämsta sidor.
Men sedan är det detta med att det liberala upplysningsarvet så här i vår tid och i mötet med med den muslimska världen tenderar att bli fundamentalistiskt tolkat av våra fina europeiska liberaler. En gång var liberalismen kulturradikal och tog tillsammans med arbetarrörelsen kamp mot överheten. I dag tar den mer och mer parti för oss mot dom andra. Blir en överhet.
Intressant med din tolkning av upplysningsarvet hos liberalerna och dess dåliga sidor! Jag tillhör annars dem som anser att upplysningen är baktalad, eftersom förnuft och vetenskap ju dessvärre är på tillbakagång i dagens värld där religiös fundamentalism sprider sig (gäller såväl kristna i USA som muslimer i Mellanöstern).
Annars så tror jag att för c. a. 100 år sedan var liberalismen en progressiv kraft, bl. a. i kampen för allmän rösträtt. Varför? Jo, hotet från den växande arbetarrörelsen tvingade liberalerna att skärpa sig för att inte bli en marginaliserad politisk rörelse, sönderklämd mellan socialism och konservatism. Jag har alltid sett socialism och ekonomisk demokrati som en naturlig fortsättning på det liberala projektet, alltså att införa demokratiska fri- och rättigheter. Socialismen tar vid där liberalismen slutar och fullföljer idéarvet från den Franska Revolutionen. Dock verkar inte liberalerna så intresserade längre... Kanske behöver de "hotas" igen av en ny stark politisk kraft från vänster, var den nu ska komma ifrån? Partierna, alltså S och V, inger ju inte mycket förhoppningar för tillfället, men kanske den globala rättviserörelsen kan leda till något.
Ja, men min poäng är att upplysningsarvet kan tolkas dogmatiskt som att vetenskap och "fakta" liksom står ovanför människorna själv och de intressekonflikter och därmed bli fundamentalistiskt.
Hans Bergström, en typisk representant för detta, och tidigare chefredaktör för DN skrev så här för något år sedan "I den liberala pressen har åberopande av klass, nationa, emotioner och gruppfördomar inte varit giltiga argument. Än i dag reser denna upplysningstradition starkare bärriärer mot populistisk grovhet i den svenska pressen än i medierna i de flesta andra länder".
Denna föreställning kan gå över i ett slags liberal intolerans mot dom andra och mot relition. Tro och vetande som två motsatspoler och aldrig mötas de två. Att vara vänster är för mej att tillbaka båda formerna av fundamentalism.
Jo, jag håller med om en del, om än inte allt du säger. Jag ska utveckla detta senare, men först ville jag test om det går att logga in som "blogger", eftersom jag nyligen startat min egen blog "Biology and politics". Besök den gärna!
OK, här kommer min fortsatta reflektion kring upplysningens välsignelser och förbannelser:
Jag håller helt med om att Hans Bergström och många borgerliga opinionsbildare försöker använda (förment) vetenskapliga argument för att motivera sin politiska agenda. Oftast är det nationalekonomiska "bevis" som läggs fram för att t. ex. driva högst kontroversiella och politiska teser som att A-kassen måste sänkas eller arbetsrätten urholkas. Det är givetvis förkastligt, i synnerhet som nationalekonomins vetenskapliga anspråk är synnerligen tveksamma. Trots att nationalekonomer gärna skulle vilja se att deras disciplin jämställs med naturvetenskap så är de samband de ofta lyfter fram ytterligt svaga och dåligt dokumenterade. Som biolog skulle jag förmodligen aldrig kunna publicera så svaga statistiska samband som det påstått negativa samband som finns mellan skattetryck och ekonomisk tillväxt. Ändå lyfts detta påstådda samband ofta fram som en "sanning" av borgerliga opinionsbildare.
Men det finns ytterligare en problemtik här och det gäller det faktum att delar av vänstern tyvärr har anammat en naivt postmodernistisk syn på vetenskap som i sina bästa stunder är flummig kunskapsrelativism och i sina sämsta stunder är rent vetenskapsförakt. Jag tänker då på det faktum att jag hört flera vänstersinnade häva ur sig påståenden som att genetiska och biologiska skillnader mellan kön och etniska grupper inte existerar eller att alla skillnader mellan människor är sociala konstruktioner. Detta är ju givetvis rent trams och ovetenskapligt mumbo-jumbo, det torde var och en som följt de senaste decenniernas utveckling inom molekylärbiologi, genetik och medicin kunna intyga. Det FINNS biologiska skillnader mellan olika människogrupper och miljön bestämmer inte allt. Att det fortfarande finns människor som förnekar dessa uppenbara vetenskapliga fakta är lika skrämmande som att det finns skapelsetroende amerikaner som förnekar evolutionsteorin. Eller att George W Bush föraktfullt avfärdar solida vetenskapliga bevis för växthuseffekten och global uppvärmning, av ideologiska och ekonomiska skäl.
Det gäller alltså att hålla flera bollar i luften samtidigt: Å ena sidan kritisera den som använder vetenskap som argument för just sina åsikter (t. ex. Hans Bergström, men även vissa högervridna biologer som Germund Hesslow), men SAMTIDIGT också kritisera de kunskapsrelativistiska strömningarna inom den postmodernistiska vänstern där vetenskapliga utsagor inte är mer sanna än andra utsagor, och där alla påståenden om hur världen är beskaffad ska tas lika mycket på allvar. För hur ska vi då kunna bekämpa pseudovetenskap och irrläror som skapelsetro, förintelseförnekare och de som hävdar att jorden är platt?
Vetenskap KAN hjälpa oss att förstå världen bättre, även om det inte är en garanti att vetenskaplig kunskap används på ett bra sätt. Därvidlag är upplysningens arv viktigt att värna Det gäller alltså att hålla rent mot kunskapsrelativism och vetenskapsförakt, oavsett om den kommer från postmodernistisk vänster, växthuseffektförnekare eller skapelsetroende höger.
Ja. Men att hålla två bollar i luften är för mej att inte tolka upplysningsarvet dogmatiskt och att inte ge den vetenskapliga kunskapen företräde gentemot demokratin eller vardagliga eller folkliga erfarenheter. Det finns ju många exempel på att denna vetenskaplighet använts på ett förtryckande sätt. Demokratin och respekten för mänskliga individuella rättigheter står över vetenskapen. Politiken är inte ett rationellt spel.
Själv har jag aldrig känt mej helt hemma i det postmoderna fältet, även om en del av dess kritik av överdriven vetenskapstro har sina poänger. Detta innebär inte att vi får eller ska förkasta fakta eller kunskaper. I verkligheten handlar det om ett samspel mellan fakta och folkliga erfarenheter, det är detta som formar, ja utmärker en levande demokrati. Övertro på vetenskapens tolkningsföreträde kan leda till elitstyre. Motsatsen kan leda till lealös populism.
Håkan!
Jag håller helt med dig! Det gäller absolut att inse att forskare och s. k. experter inte ska ha mer att säga till om än lekmän, jag ville bara försvara det goda arvet från upplysningen, inte förespråka en ny dogmatism.
Tack för en trevlig diskussion, hoppas kunna återkomma till din intressant blogg!
Hej, tack själv och välkommen tillbaka. Jag ska gå in och läsa din även om det inte riktigt är mina räjonger. Än.
Skicka en kommentar
<< Home