Den fackliga utmaningen

En klok tumregel är att inte fara med osanning. Ärlighet varar längst – och allt det där. ”Var alltid ärlig för då kommer du ihåg vad du har sagt”, lär Tage Erlander en gång ha sagt till sina medarbetare. Men riktigt så enkelt är det inte i politikens värld. Gunnar Sträng pressades på sin tid hårt av kritiker från vänster. Vid ett tillfälle svarade han: ”Visst ska vi socialisera Sverige, men vi ska inte basunera ut det på gator och torg.”
Kanske lyder den borgerliga regeringens strategi: ”Visst ska vi montera ner den svenska modellen, men vi ska inte basunera ut det gator och torg.”
Den som läser vad ekonomerna säger får en tydlig bild. Den ger entydigt svaret att syftet med att sänka den så kallade ”reservationslönen”, alltså arbetslöshetsersättningen, handlar om att öka lönespridningen. Det gäller att skapa ett utrymme för jobb mellan den gamla lönen och den nya lägre arbetslöshetsersättningen. Syftet är förvisso att få fler i jobb, men fler låglönejobb antas bli en viktig bieffekt. Detta förnekar såväl finansminister Anders Borg som statsminister Fredrik Reinfeldt.
Alla inser att sänkt a-kassa samtidigt som premierna blir kraftigt fördyrade innebär ett potentiellt hot mot de fackliga organisationerna. De riskerar helt enkelt att förlora en hel del av sina medlemmar. Skälet är krasst ekonomiskt, när kostnaderna för individerna ökar kan många välja bort fackföreningsavgiften. Detta förnekas av moderaterna, arbetsmarknadsminister Littorin säger att regeringen vill att löntagarna ska vara med i en facklig organisation.
Ännu ett steg i denna riktning är att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det är i länder där a-kassorna har en koppling till de fackliga organisationerna (de byggde en gång upp dessa kassor) som den fackliga organisationsgraden är hög. Även detta förnekas av samma borgerliga alliansregering.
En grundbult i den svenska modellen är starka fackliga organisationer med hög organisationsgrad. Den svenska modellen omhuldas av de nya moderaterna i ord, men i praktiken hotar de förslag de nu i all hast driver igenom en central grundförutsättning för just denna modell på den svenska arbetsmarknaden.
Det är inte heller dansk ”flexiturity” som den borgerliga alliansen introducerar i Sverige. I Danmark finns inte längre sist-in-först-ut-principen i arbetsrätten, däremot är a-kassan hög och generös och sträcks ut över flera år. Flexibilitet och trygghet, alltså. I Sverige är det en mer utbudspolitisk modell som dominerar alliansens agenda. A-kassan försvagas, men arbetsrätten behålls intakt. Åtminstone tills vidare. Människor ska stimuleras att jobba, deras så kallade utbud på arbetsmarknaden ska öka. Detta är idéer som ekonomerna lekt med länge. Nu genomförs de.
De kan dock få effekter som minskar människors benägenhet att byta jobb, alltså minskad flexibilitet. Om ersättningen vid arbetslöshet blir lägre ökar incitamenten att behålla det jobb man har. Inte minst för de fackliga organisationerna. LO:s vice ordförande Leif Håkansson menade i en intervju häromveckan att detta kan bli följden för den fackliga strategin. De fackliga organisationerna kommer i högre grad att vid företagsnedläggningar eller nedskärningar att slå vakt om de jobb som finns.
Facket har en dubbel roll. Det är en försvarsorganisation. Men har också i Sverige till skillnad från i många andra länder bejakat teknisk utveckling och strukturomvandling. Vilket varit till gagn för Sveriges ekonomi. Det har lett till en högre tillväxt än som annars hade blivit fallet.
Detta är noga besett en viktig beståndsdel i just den svenska modellen. Facket står både i vägen och banar vägen för det nya.
Om de fackliga medlemstalen pressas ned kan den fackliga rollen förändras. Facket blir mer av en försvarsorganisation och protestorganisation. Det blir mer strejker och konflikter, mindre av förhandlingar och samarbete. Det räcker att se på länder där den fackliga anslutningsgraden är betydligt lägre än i Sverige för få exempel på detta.
Paradoxalt nog passar det senare mer in de borgerliga fördomarna av vad facket är och borde vara. Facket bör vara som på kontinenten, marginaliserat och stridsberett. Inte som i Sverige, starkt och en part arbetsgivarna och regeringen måste samtala och samarbeta med på någorlunda likvärdiga villkor. Moderaterna kan få den fackföreningsrörelsen de så att säga vill ha i sina ideologiska drömmars värld.
Allt detta är förstås en stor och komplicerad en utmaning för de fackliga organisationerna. Dagens strategival lär sätta dagordningen för framtidens arbetsmarknad. För det är i arbetslivet den ideologiska och politiska konflikten står som mest intensivt just nu.