Vår tids kulturkamp

För några år sedan stod jag i en gammal lanthandel på Öland. Jag tittade på en gammal affisch från ”Ölands Du-förening” som satt fastnitad på väggen. Den måste ha varit från 1960-talet eller något sådant. Den gamla kvinnan såg att jag beundrade affischen och fick något nostalgiskt i blicken. ”Ja, minns ni! Det var fantastiskt när du-reformen kom”, sa hon. Det lyste i hennes ögon.
Själv var jag barn då, men är på sätt och vis är jag ett barn av efterkrigstidens demokratiska reformer. Jag tänker att den gamla damen var innerligt trött på att vara underdånig, devot och ständigt ni-a sina kunder. Men du-reformen var så mycket mer än en fråga om konvenans och umgängeskultur i butiker.
Kanske är du-reformen den allra bästa och mest vardagliga illustrationen till den kulturradikala och folkliga allians som formade det svenska 1900-talet. Den byggde på en gemensam kritik mot kyrkans allmakt, kulturella hierarkier, nationell självgodhet och olika former av förtryck som hindrade människor att förverkliga sina drömmar om livet. Den omfattade såväl den socialdemokratiska, socialistiska arbetarrörelsen som delar av den liberala borgerliga offentligheten, delvis också bonderörelsen och stora delar av ”liberalismen”.
Har kraften i den alliansen ebbat ut?
Jag tänker på att kärnan i det borgerliga projektet i Danmark i hög grad är ett slags kulturkonservatism. Den danska borgerliga regeringen definierar i varje fall sitt uppdrag i termer av ”kulturkamp”. Brygden består av nationalism, religiös kristen fundamentalism inom ramen för Dansk Folkekirke, upprättandet av en kulturkanon, islamofobi, en flyktingfientlig politik och en allmän rädsla för det främmande. Till förmån för det ”danska”.
För några veckor sedan lyssnade jag på historikern Uffe Østergård som vid ett seminarium på den norska ambassaden menade att den kulturradikala traditionen har förlorat striden mot den nymornade kulturkonservatismen i Danmark. Sedan kommer den kulturradikala idédominansens att falla i de andra nordiska länderna, förutspådde han. Först Danmark, sedan Norge och Sverige – och till sist Finland.
Även om framtidsperspektivet är en smula pessimistiskt ligger det förmodligen en sanning i hans tillspetsade formulering.
I Sverige upplever vi nu en dragning åt detta håll rent kulturellt. Moderaterna betonar sitt samhällsansvar på klassiskt konservativt manér. Centern går med sin extrema företagarvänlighet i gamla fackföreningsfientliga fotspår. Kristdemokraterna var ett svar på kulturradikalismen redan vid sitt bildande på 60-talet. Och folkpartiets krav på hårda tag, ordning och reda i skolan, förslag om kulturkanon och språktest är som en blåkopia på den danska borgerliga resan in i den småborgerligt trygga och slutna världen.
Det som är nytt och en smula alarmerande är att dessa förhållningssätt tycks kunna uppmana ett visst folkligt stöd. I förhållande till globaliseringen och vår tids mer pluralistiska samhälle reagerar många medborgare snarare med i bästa fall skepsis och i värsta fall avståndstagande.
I dessa grumliga vatten simmar Sverigedemokraterna motströms men med en stark underström i ryggen.
Allt detta ställer oss som vill förvalta det kulturradikala arvet inför nya och svåra utmaningar. Om kontraktet mellan folket och radikalismen bryts upp blir vänstern allt mer socialt isolerad och maktlös. Att förvalta det bästa i den folkliga och kulturradikala traditionen är vår övergripande uppgift nu när den kulturkonservativa motvinden viner allt hårdare.