Jösses flickor 2006

Ser "Jösses flickor - Återkomsten" på Stockholms stadsteater. Teaterhistoria retrospektivt. Margareta Garpes och Suzanne Ostens Jösses flickor sattes upp första gången 1974. Det var en milstolpe, varken mer eller mindre. Kvinnorörelsens historia tog plats på teaterscenen. "Vi kan! Vi vill! Vi törs!" är en klassiker vars refräng och innebörd än i dag fortplantar sig i den svenska samhällsdebatten.
(När Halmstads Arbetarteater - där jag hade ett lillfinger med i spelet - bildades i början av 1980-talet spelades först ett arbetarteaterspel om de proletära kravallerna i staden på 1931, med mej som medförfattare. Massorna på scenen. Därefter blev det Jösses flickor...)
Jösses flickor är också i hög grad präglad av den tidens vänstervåg. Pjäsen är faktiskt lysande, sevärd än i dag. Den utgör också första akten i uppsättningen på Stadsteatern 2006. Bearbetad av Malin Axelsson. Hon har också skrivit andra akten, "Stålflikkan".
Det gör fyra timmar politisk teater när den är som bäst.
De två pjäserna griper in i varandra, en del av huvudpersonerna och deras barns liv gestaltas in i vår tid. Ändå är skillnaderna mellan de två akterna övertydliga. Den första andas - än i dag - framtidshopp. Den andra är mer dystopisk, självfallet fokuserad på vår tids stridsfrågor som mer rör identitetspolitik och tydliggör komplexare klassrelationer.
En smula motsägelsefullt. Feminismens intåg i offentligheten är kanske en av vår tids stora maktpolitiska omgestaltningar av det svenska samhällslivet.
Men där 70-talet producerade berättelser om historisk kamp och framtidens möjligheter, saknas detta slags tillrättalagdhet i vår tid. På gott och ont.