Den "rena" svenska sporten

Dopning förekommer på andra håll. I gamla DDR. I USA. Eller möjligen i Finland. Det är den bild man lät kan få om man läser svenska medier. Ändå har vi haft ett antal dopningsfall även i Sverige. Löperskan Linda Haglund är väl det mest kända fallet. Brottaren Thomas Johansson ytterligare ett flagrant exempel. Han fråntogs sin silvermedalj i OS 1984.
Nu framkommer det att bruket av anabola steroider i svensk friidrott var mycket mer utbrett än vad som tidigare framkommit. Vid SM i friidrott 1979 gjordes anonyma texter. Nästan 25 procent av testen gav positiva utslag för anabola steroider. Dagens Medicin berättar om att en undersökning gjord av forskare i Göteborg som visar på en stor överdödlighet bland elitidrottare som var aktiva inom brottning, tyndlyftning och kast på 60- och 70-talen. Överdödligheten ligger på mellan 25 och 30 procent. Bland de mer kända fallen finns kastaren Göran Svensson, som också fälldes för dopning. Han avled i unga år. Diskuskastaren Stefan Fernholm gick samma öde till mötes.
Här ligger en oberättad historia och väntar på att skrivas. Frågan är varför den inte redan är skriven? Är skälet att sportjournalistiken i vårt land reducerats till en nationell hejaklack?