Myten om USA-hatet

En något kryptisk ledare i tidskriften Fokus (3-10/11 -06) har rubriken "Vi som älskar USA". Ledaren hänvisar till en färsk opinionsundersökning som visar att 29 procent av svenkarna anser att USA är det största hotet mot freden i världen. Samtidigt är Sverige oerhört amerikainfluerat, kulturellt och ekonomiskt. Undertexten i ledaren är vi borde älska USA ännu mer, även om detta vi är något odefinierat. Men det är väl svenskarna i allmänhet som antas behöva bli mer USA-positiva. Det hela är lite outtalat, lite tassande. Och märkligt som när miljöpolitiken kommer på tal. "Utan USA kommer klimatfrågan heller aldrig att lösas", heter det. Det är väl helt riktigt. Men problemet var ju att USA först skrev under Kyotoprotokollet och sedan under Bush vägrade att ratificera det. USA var inte berett att bidra i kampen mot klimatförändringarna.
Kommer vi att fortsätta hata USA? undrar ledaren till slut.
Den här typen av resonemang är ganska meningslöst. Det finns kanske på vänsterkanten ett slags USA-hat som lever kvar från det kalla krigets dagar. Men här talar vi om någon promille eller procent av befolkningen. Möjligen.
Huvupoängen är en annan. Att vara kritisk till USAs politik handlar inte om att hata ett land eller dess invånare. Det handlar om de politiska ledarnas maktarrogans gentemot omvärlden och FN. Sympatierna efter den 11 september spelades bort. Republikanernas och president Bushs politik har skapat negativa reaktioner och processer över hela världen. I den muslimska världen förstås. Men även i vår del av världen. I Storbritannien som är allierad i USA i vår tids krig anser över 60 procent av medborgarna att USA är ett hot mot freden. Är det USA-hat? I USA ledde krigsmotståndet till att republikanerna förlorade majoriteten i senatens bäggre kamrar häromveckan. Kanske ett slags självhat?
Man tar sig för pannan.