Metropolens politik

För femtio år sedan var New York världens enda metropol. I början av 2000-talet finns mångdubbelt fler stora städer i samma klass runt om i världen. Allt större del av jordens befolkning bor i städer, städer som hela tiden blir allt större.
Stockholm är kanske ingen metropol, jämfört med Bombay, Kairo eller Sao Paulo. Men Stockholm är Sveriges i särklass största stad. Hur kan det komma sig att så många europeiska storstäder lutar åt vänster? Och varför bryter Stockholm detta mönster, med sina många nyanser av blått?
Den som inte kan bemästra metropolernas politiska geografi lär få svårt att hävda sig på 2000-talets samhälleliga maktfält. En tröst i sammanhanget är möjligen att politiska framgångar i stora städer kan vara flyktiga. Även förra valet blåste ju valvinden starkare i Stockholm än i övriga landet, fast åt andra hållet. Arbetarrörelsen svaga ställning i storstäderna har dock diskuterats i decennier. Mönstret är inte heller entydigt. I rikets andra och tredje stad behåller socialdemokraterna makten. Arbetarrörelsen är stark på många små och medelstora tätorter.
Stockholm domineras inte längre av tunga industrier. De fackliga organisationernas medlemstal är lägre än i övriga landet, särskilt i den privata tjänstesektorn och bland unga. Förorternas etniska geografi komplicerar också bilden, klasskillnaderna är större än på många andra håll. Det geografiska avståndet till arbetarrörelsens ledande skikt i Stockholms innerstad är litet. Men den reella distansen och utanförskapet är dock stort. Storstadens identiteter är mer komplexa och rörliga, mer internationella och kosmopolitiska. Metropolen är helt enkelt mer individuell och flyktig, de sociala banden svagare. I och för sig inga skäl till att Stockholm skulle vara mer höger än resten av landet, men det är ovillkorligen en ekonomisk, social och kulturell realitet.
Socialdemokraternas profil och politik gick uppenbarligen inte hem i metropolen. Och det är ju så populärt att älska att hata Stockholm.