Moderaternas strategi: att säga en sak och göra en annan

Moderaterna har lyckats lägga till prefixet ”ny” i sitt partinamn. De nya moderaterna låter något fräschare än de gamla. Utan denna ”rebranding” hade de inte vunnit valet. Moderaterna har som alla vet talat väl om den svenska modellen, om kollektivavtalen och om den svenska arbetsrätten. Det har rentav låtit lite socialdemokratiskt när de använt ordkombinationen ”full sysselsättning”. Men hur är det egentligen? De har inte pressats vad gäller syftet med omläggningen av arbetsmarknadspolitiken, och väldigt lite av konsekvenserna framkom i den allmänna debatten före valet.
Det finns en ekonomisk kalkyl i hela denna nya strategi. Fokus ligger på att öka ”arbetskraftsutbudet”. Efterfrågeperspektivet förekommer knappast i moderaternas ekonomiska perspektiv. Därför ska arbetslöshets- och sjukersättningen sänkas. De så kallade incitamenten för att arbeta ska öka. Genom att sänka den ”reservationslönen” skapas ett utrymme för lägre löner mellan den tidigare lönen och den nya lägre ersättningsnivån. Det är också den typen av lägre betalda arbete som förefaller förespegla alliansen framtidshorisont. Fokus på avdrag för hushållsnära tjänster är ett tydligt exempel på detta. Det är som alla vet ganska lågt betalda arbeten. Syftet är noga besett att skapa ”låglönejobb”, vilket nuvarande finansminister Anders E Borg också har argumenterat för i ett Studio ett inslag våren 2006. De förändringar som nu snabbt genomförs skapar ett utrymme för detta. Och genom att avskaffa utjämningen mellan de olika arbetslöshetskassorna ska de yrkesgrupper som har hög arbetslöshet betala i form av drastiskt höjda a-kasseavgifter, syftet med detta är att lägga en press på dessa grupper att sänka sina lönekrav. Vi får se om regeringen backar från just detta inslag, vilket hävdats i media.
Detta är i korthet den ekonomiska teorin bakom den nya arbetsmarknadspolitiken. Den omfattas sedan länge av de ledande nationalekonomerna i detta land. Nu kommer detta program att genomföras. Det är ett gigantiskt samhällsexperiment som linjerats på nationalekonomernas skrivbord. Sådana experiment brukar sluta illa.
Men det finns också en politiskt motiverad maktpolitisk strategi inbäddad i den här politiken. Den handlar om att förändra maktrelationerna på arbetsmarknaden och att försvaga facket. Genom att sänka a-kassan och sedan drastiskt höja avgifterna till samma a-kassa, kalkylerar moderaterna med att facket kommer att tappa många av sina medlemmar. Om facket inte lyckas behålla sina medlemmar, utan till börja med tappar mellan 10 och 20 procent av sina medlemmar försvagas löntagarnas ställning gentemot arbetsgivarna drastiskt. Detta efter ett par decennier av kontinuerlig maktförskjutning till löntagarnas nackdel i globaliseringens spår!
En svagare fackföreningsrörelse kan också komma att förändra den fackliga rollen. Facket blir mer av en motståndsrörelse som i andra europeiska länder och mindre av en dynamisk partner som bejakar utveckling och förändring vilket varit en grundbulten i den framgångsrika svenska ekonomiska utvecklingen och ett skäl till att Sverige inte haft så många arbetsmarknadskonflikter som i många andra länder.
Men en annan typ av fackföreningsrörelse, ett mer militant fack kan på sätt och vis vara vad moderaterna vill ha. Ett svagare och mer motståndsorienterat fack, passar den moderata ideologiska föreställningsvärlden mycket bättre. Det svenska fackets samhällsansvar är en motsägelse för nyliberala ideologer.
Moderaterna talar väl om den svenska den svenska modellen. Men drar undan förutsättningarna för denna modell. Det finns här ett mönster i alla de neddragningar och omläggningar som görs på arbetsmarknadspolitikens område.
Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet är ett exempel. Det är som Erik Berggren konstaterar i dag på kultursidorna i Dagens Nyheter något lurt med allt detta. Arbetsmarknadsminister Littorin säger att nedläggningen inte har att göra med kvaliteten på forskningen på institutet, den har varit bra säger han. Det finns inte heller något ideologiskt motiv för nedläggningen, vilket DNs ledarsida hävdat. Ändå läggs Arbetslivsinstitutet ned. Så vad är skälet?
Skälet är att de nya moderaterna inte vill tala öppet om vad de vill åstadkomma. De säger en sak och gör en annan.
Finansminister Gunnar Sträng sade en gång när han ansattes av vänsterkritiker i sitt eget parti: ”Visst ska vi socialisera Sverige, men vi ska inte basunera ut det på gator och torg”. Det är vad moderaterna säger och gör i dag, fast tvärtom. De hyllar den svenska modellen i ord, men monterar ned den steg för steg i handling. Det nya med de nya moderaterna är de har en ny och lite smartare strategi än fordom dags.