tisdag, november 07, 2006

Galakväll på operan

Ser Giuseppe Verdis Trubaduren för första gången på Operan i Stockholm. Jag räknar dock bort filmen Galakväll på Operan där Bröderna Marx gör slarvsylta av denna fina men lite röriga opera. En klassiker varken mer eller mindre. Den har jag sett många gånger.
Men det var en underbar operaföreställning. Verdis operor och körbilder är magnifika. Scenografin mästerlig. Som i de flesta operor är det mycket last och lust, förräderi och förlustelser som slutar i ond bråd död. I Trubaduren stryker alla med i slutscenen. Det är som så ofta i operavärlden och kanske också i den verkliga världen kärleken som ställer till det. Det är något märkligt med alla dessa starka känslor som operan iscensätter och de handfallna uttryck de tar sig på scenen. Stockholmsoperan spelar opera i en upparbetad tradition. Folkoperan på söder i Stockholm tar ner operan i skiten. En jämförelse med deras uppsättning av Verdis Rigoletto är talande. Det var en stark upplevelse. I Trubaduren går man ändå så långt som att kärleksparet ger varandra en liten puss. Det är då man längtar efter att något ska hända. Som att Bröderna Marx äntrar scenen och ställer till med lite oreda.

2 Comments:

Anonymous Hans Kilsved said...

Hade ingen aning om att Du hade faibless för denna konstform. Har själv noterat att fotboll och opera väcker likartade känslor, samma sorts rysningar längs ryggraden, samma omedelbarhet. Existensmaximum är när de båda förenas, t ex i filmen "Skruva den som Beckham" när Jasminder sopar in frisparken i mål till tonerna av Puccinis Nessum Dorma ur Turandot.

Annars minns jag nog starkast en uppsättning av Verdis Aida på Folkoperan, där de till tonerna av Triumfmarschen bar in krukor med avhuggna händer som de hällde ut på scenen. Så avskalat och så effektfullt kan segern över motståndaren visas. Människolivet reducerat till en fråga om antal. Jag har sedan dess aldrig kunna lyssna till Triumfmarschen utan att känna blandade känslor.

3:28 em  
Blogger Håkan A Bengtsson said...

Ja, opera väcker blandade känslor. Det kan vara platt ibland. Och erbjuda ernorma känslostormar andra gånger. En av mina minnesvärda operaupplevelser var kanske inte den konstnärligt mest extravaganta. Men Tosca i Rom (som ju också utspelas i den eviga staden) under bar himmel i Villa Borghese lämnade ett starkt minne. Jag minns särskilt chipsförsäljarna i pauserna.

8:22 em  

Skicka en kommentar

<< Home