Frost/Nixon

Richard Nixon var som George Bush fast på 1970-talet. En bad boy. Konservativ. Illa omtyckt i vår del av världen. Efter Watergate beseglades hans öde, han kommer för alltid att vara politikern som fastnade i maktutövningens nät, som ansåg sig kunna sätta sig över lagen. Hela affären var en lång, lång följetong i TV. Affären skapade också en ny mer maktkritisk journalistik, boken "Alla presidentens män" bildade skola som en våt dröm för alla nyutexaminerade blivande murvlar. Till slut avgick Nixon under sin andra mandatperiod. Det var 1974. Allt gick i TV.
I journalistikens värld var David Frost en stigande stjärna under denna period. Berömd för sina intervjuer och talkshows. Känd över hela världen. Han krönte på sätt och vis sin bana när han lyckades göra ett antal långa intervjuer där Nixon talade ut. Intervjuerna var mycket avslöjande. Först var de en smula trevande. Men de sista intervjuerna är ett slags crescendo där maktmissbruket och den stora tragedin blottläggs. Inför hela världen. Televisionen var nu ett globalt mediefenomen.
"Frost/Nixon" på Gielgud Theatre i London berättar historien om förspelet, själva intervjuerna, vad de innebar och efterspelet som slutgiltigt kom att sätta bilden av Tricky Dick.
Det är en pjäs om maktmissbrukets blinda fläckar och en politikers tragiska fall. Men det är också en pjäs om televisionens förföriska dramaturgi som kan sänka eller lyfta fram en politiker inom loppet av några televiserade sekvenser.
Nixons bana var slut, han var nu en bruten och bitter man. Frost var efter detta defintivt en global medial superstar. Eller som det heter i pjäsen: Frost visste alltid att underhållning och politik hänger ihop. Men när allt kommer omkring var det svårt att veta var det ena slutade och det andra började.