Mona Sahlin

Vägen till partiledarskapet ligger av allt att döma öppen för Mona Sahlin. Om inget oförutsätt inträffar lär hon bli det socialdemokratiska partiets första kvinnliga ordförande. Efter 118 år kan det vara så dags.
Samtidigt finns det en uttalad skepsis mot henne på många håll. Vad beror detta på?
Det går inte att komma ifrån att en central faktor bakom motståndet mot henne beror på att hon är kvinna. En aktuell opinionsundersökning visar att hon har starkast stöd bland kvinnor, särskilt yngre kvinnor. Medan det bland männen, särskilt de äldre, finns en utbredd misstro.
Hon uppfattades ju egentligen som given redan för 12 år sedan, föll visserligen på den så kallade Tobleroneaffären, men det handlade kanske mer om ett ett underliggande manligt motstånd mot henne i den socialdemokratiska rörelsen. Många tycker i dag också att hennes intresse för minoriteters rättigheter, som de homosexuellas, är en bifråga som det inte finns så många skäl att ägna sig så mycket åt.
Enn Kokk har på sin blogg också dryftat den kritik som är mycket spridd inom arbetarrörelsen och som går ut på att hon är illa påläst och ofta ställer in evenemang hon sagt ja till att medverka på.
En annan förklaring är att hon har ett provokativt sätt att förhålla sig till sin politiska omgivning. Hon kan säga saker som andra socialdemokrater inte ens vägar tänka i sömnen. Men Mona Sahlin kan ifrågasätta också egna käpphästar och hon har en förmåga att formulera sig spetsigt och utmanande. Hon smeker inte alltid de egna medhårs.
Inom delar av den så kallade socialdemokratiska partivänstern och delar av fackföreningsrörelsen uppfattas Mona Sahlin stå någonstans till höger. Detta rykte beror delvis på att hon som minister tvingades lägga fram förslaget om pris-, löne- och strejkstopp när Sverige befann sig på randen av ekonomiskt sammanbrott 1990. Kjell-Olof Feldt påminner i Dagens Nyheter i dag (16/1 2007) om att det i själva verket var arbetsmarknadens parter i samråd med den socialdemokratiska partiledningen som baxade igenom detta förslag. LO backade upp det. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen jublade! Men det var Mona Sahlin som fick ta skiten när de lokal fackföreningsmedlemmarna och partiaktivisterna protesterade. Då hade redan de som satte ihop det beramade stoppaketet tagit sitt hand från förslaget.
I själva verket befinner sig Mona Sahlin i det socialdemokratiska partiets mittfåra. Det som utmärker henne är snarare att hon alltid under hela sin karriär gjort sig till uttolkare av partiets förhandenvarande politiska position. Att stämpla henne som högeravvikare är bara löjligt.
Nu kommer hon med intill visshet gränsande sannolikhet att själv bli ledare för detta parti. Det innebär en ny uppgift för henne. Tidigare han hon varit framträdande, men ändå underordnad de stora manliga ledarna. Nu får hon en ledarroll där hon själv måste peka med hela handen i vissa lägen. Det blir en delvis ny position för Mona Sahlin. Detta blir hennes livs prövning. Hur det kommer att gå är omöjligt att förutsäga. Men kanske har Tobleroneaffären och allt som följde därefter fyllt på hennes livserfarenhet på ett sätt som gör henne mer lämpad för uppgiften i dag än för 12 år sedan.