EU 50 år

EU fyller 50 år i år. Det har gått fem decennier sedan de sex grundarländerna undertecknade Romfördraget 1956. Mycket vatten har flutit i de europeiska floderna sedan dess. Idag är det fråga om en union med 27 medlemmar. Berlinmuren har fallit och krigens tid tycks över.
Samtidigt griper ett nytt europeiskt missnöje omkring sig. Det har med framtiden att göra och rör en oro för att ”globaliseringen” kommer att göra allting sämre. Oron kan tyckas överdriven. Men den är reell. Ja, en central faktor i europeisk politik i dag. En aktuell opinionsundersökning som utförts på uppdrag av Financial Times visar att två tredjedelar av fransmännen, italienarna och spanjorerna (och hälften av tyskarna) anser att övergången till euron haft negativa effekter. Bilden är i och för sig motsägelsefull. En majoritet anser att de själva gynnats, men att det är andra som missgynnats.
I ett historiskt sett kan detta missnöje tyckas en smula märkligt. Om vi blickar tillbaka på Europas 1900-tal så kan vi se tillbaka på världshistoriens värsta brott mot mänskligheten, återkommande krig, miljoner och åter miljoner människor som dött i krig, i utrotningsläger och av svält.
”Jag är fortfarande optimist”, säger Wladyslaw Bartoszewski som själv upplevt förra seklets mörkaste kapitel, som Auschwitz, Warszawaupproret och de kommunistiska fängelserna. Han fick sin revansch. Han blev utrikesminister när Polen kom ut på den demokratiska sidan av denna historia. ”Min sanning segrade”, säger han själv. Demokratin segrade. Läs hans starka nyutkomna bok ”I hjärtat av Europa” (Atlas förlag, www.arenagruppen.se).
Men i dag uppvisar vår kontinent under alla omständigheter en motsägelsefull bild. Å ena sidan pågår en fortgående politisk och ekonomisk integration i hela världen, inte minst mellan de 27 medlemmarna i den Europeiska unionen. Å andra sidan stärks olika slags lokala och nationella identiteter – inte sällan med etniska undertexter – som ofta yttrar sig som ett motstånd mot invandring och arbetskraft från andra länder. Rädslan för att förlora jobbet eller försämrade arbets- och lönevillkor är berättigad. Det är centralt att hitta nya strukturer som undviker detta. Men ”Go home”-paroller innebär oundvikligen att arbetare ställs mot arbetare, svenskar mot de andra. På många håll slår allt detta över i högerpopulism och nationell självtillräcklighet.
Även här erbjuder 1900-talet en viktig politisk erfarenhet. De nationella välfärdsstaterna som växte fram efter kriget var på många sätt ett svar på den sociala oro som framfödde de totalitära rörelserna i Europa i början av förra seklet och som i sin tur ledde fram till den stora tragedin: det andra världskrigets ragnarök.
Demokratin stabiliserades efter kriget både genom nationell suveränitet och ett samarbete på överstatlig nivå, bland annat i form av den europeiska unionen. En balans mellan ekonomi och politik etablerades. I globaliseringens tidevarv har denna balans rubbats till marknadens fördel.
Den europeiska vänsters uppgift i denna epok är att verkligen ta den sociala oron på allvar, kanalisera den i politisk reformvilja och att konstruera nya politiska och ekonomiska modeller där demokratins värde kan värnas, den ekonomiska utvecklingen befrämjas samtidigt som den sociala demokratins grundvalar kan stärkas. Detta bräckliga kontrakt får inte undermineras av en överdriven tilltro till marknaden eller olika former av politisk fundamentalism eller nationell instängdhet. 1900-talets kollektiva europeiska erfarenhet ger här en nödvändig vägledning. Och EU är ännu mer än för 50 år sedan en helt avgörande politisk arena för att optimismen ska kunna betvinga misstron och rädslan.