Syneförrättning om kapitalismen

Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Nota bene. Men det förs en fortgående diskussion om den rimliga maktbalansen i detta system. Kapitalismen är inte statisk, utan stadd i ständig förvandling och omvandling. Ytterst beror dessa förändringar på ekonomiska, sociala och politiska maktförhållanden. Globaliseringen är samlingsbegreppet för senare decenniers maktförskjutningar från nationalstater till globala företag och institutioner. Ovanpå detta intressenas spel skapar olika företrädare ideologiska motivationer för sina respektive positioner och behov. Ofta samspelar dessa. Ekonomiska intressen låter sig motiveras av mer eller mindre sofistikerade ideologier och ideologer.
En synnerligen aktuell illustration till detta är den borgerliga regeringens förslag om utförsäljning av statliga bolag eller av stora ägarandelar som i fallet Telia Sonera. Skälet till detta är ideologiskt. Statens ska inte äga. Politiseringen måste minska. Så går den borgerliga ideologiska argumentation. Utförsäljningen har också en ekonomisk sida. En rad aktörer inser att det finns ljuva stålar att tjäna. Det är inte heller någon tillfällighet att de så kallade riskkapitalisternas roll hamnat i fokus för den ekonomisk-politiska debatten. Den rör också frågan om långsiktigt ägande kontra spekulativt kapital i marknadsekonomi. Riskkapitalisten Christer Gardell har blivit symbolen för en ny generation av aktieklippare som dränerar företagens kassor och styckar bolag. Aktieutdelningen och aktievärdet är det enda mått som gäller för Gardells investmentbolag (enligt hans egna utsaga i en intervju härförleden). Mats Odell i den borgerliga regeringen ger Gardell sitt symboliska stöd.
Ja, vart är kapitalismen på väg? Jag plockar fram ett kompendium från tiden som student i nationalekonomi. Där hittar jag texter av Milton Friedman (förstås), Assar Lindbeck och Ingemar Ståhl och Bo Södersten.
En artikel av Assar Lindbeck fångar mitt intresse, den publicerades ursprungligen 1973 i Ekonomisk debatt. Där argumenterade Lindbeck för det decentraliserade beslutsfattade som präglar ett marknadsekonomiskt system. Men gjorde också ett intressant tillägg: ”Att företagare så sällan tycks se att ungefär samma argument också kan användas för decentralisering inom företagen – ned till verkstadsgolv och kontorsgolv – beror väl på att sådan decentralisering begränsar just företagsledningens makt. Dagens krav på företagsdemokrati – dvs decentralisering inom företagen – kan alltså delvis motiveras med ungefär samma argument som ekonomer alltsedan Adam Smiths dagar, ofta med instämmande från företagsledare, använt till försvar för en decentralisering av ekonomiska beslut ned till företagsnivå.”
Texten skrevs ursprungligen 1973 när arbetslivets demokratisering stod på dagordningen. Lindbecks resonemang borde även i dag kunna användas som utgångspunkt för en kritisk diskussion om maktförhållandena i arbetslivet. Inflytande och decentralisering av besluten i företagen står inte i motsättning till effektivitet och produktivitetsutveckling. Tvärtom är det en förutsättning för ekonomisk utveckling. Detta perspektiv saknas helt och hållet i den moderata ”arbetslinjen”. Där är det piskan som gäller, sänkta ersättningsnivåer och press på den enskilde. Argument för ett bredare perspektiv på arbetet straffas genom nedskärningar och nedläggningar av forskningsresurser som Arbetslivsinstitutet.
Jag hittar också en artikel av Ingemar Ståhl i samma kompendium där han 1976 argumenterar mot förslaget om löntagarfonder. Precis som Lindbeck var han en stark företrädare för en fri marknadsekonomi. Men hans argument mot löntagarfonder var i ett avseende intressant eftersom han menade att när det gällde aktier var det inte rimligt att företräda en demokratisering eller en allt för jämlik utspridning av ägandet. Stora och dominerande aktieägare skapar en nödvändig stabilitet i det kapitalistiska systemet hävdade han. Argumentet för den nu rådande ordningen är inte alltid helt konsistenta.
Även när det gäller ägandet finns det skäl att återuppväcka en mer visionär och systemkritisk diskussion. Den rör bland annat relationen mellan marknaden och politiken, mellan privat ägande och offentligt ägande. I en globaliserad värld är detta mycket angeläget. Den globala konkurrensen kan ingen fly ifrån. Men nationella och regionala strukturer är nödvändiga komplement i denna nya sköna värld. För några år sedan diskuterades exempelvis på sina håll hur löntagarnas pensionskapital skulle kunna användas mer offensivt framöver. Denna diskussion måste också vara realistisk och bygga på möjliga allianser här och nu. Låt oss samtala med dem som betonar behovet av långsiktighet och lokalt förankrade strukturer, för vilka aktievärdet inte är en dogm. Aktiespararnas kritik mot riskkapitalisternas kortsiktighet är ett intressant exempel. En dialog med ägare som vill utveckla företagen långsiktigt och som också tar in det omgivande samhället i sina kalkyler är ett annat.
Nya strategier efterlyses!
Arenagruppen inleder en syneförrättning på området här och nu!