Med bruten fot

Nu är det precis en vecka sedan jag bröt fotleden och slet av ledbandet förra måndagen. Idrottskada. Fastnade med skridskon i målnätet och vred om fotet. Fyra dagar senare kunde jag ta taxi hem från sjukhuset. Jag har funderat på hur många människor som på något sätt behandlat mej under de här dagarna. 100 personer sammanlagt? Jag vet inte riktigt. Var rätt avdomnad av morfin och olika smärtstillande medikamenter.
Dessa dagar gav mej en liten inblick i svensk sjukvård av i dag. Extremt arbetsdelat och effektivt. Den tekniska nivån är så hög att man som människa med bruten fot inte riktigt känner att man når upp till den.
Ett tips är också att inte bryta foten i februari när många andra får för sig att göra detsamma. De flesta var värre därann än jag. Brutet lårben eller lårbenshals gör nog fruktansvärt ont. Så jag fick vänta ända till onsdagen innan jag blev opererad. På onsdagsmorgonen kände jag mej redan hospitaliserad.
Nu sitter jag här med gipsad fot. Det handlar om att hantera 6 veckors begränsad rörlighet. Sådant som tidigare gick i ett nafs tar nu en evinnerlig tid.
Gilla läget. Aj, aj, aj.