Ensidigt om den politiska klassen

I måndagskväll skulle jag varit på ABF-huset för att diskutera "Den politiska klassen" med Anders Isaksson på Frisinnade klubbens möte. Tyvärr satte mitt benbrott hinder i vägen. Men jag fick i varje fall tillfälle att läsa boken med samma namn (Bonnier pocket, 2006). Den är egentligen en sammanfattning av Isakssons skriverier i denna genre de senaste 20 åren. 1986 skrev han ett reportage i Veckans affärer som banade väg för en journalistisk tradition som fokuserar på de som arbetar med politik på heltid, politiker, sakkunniga, pressekreterare. Undertexten är att allt detta är lite skumt, ja lite fult. De som jobbar med politik är på något sätt maktfullkomliga, maktsugna karriärister. Till skillnad från vanliga människor.
Jag måste säga att jag är en smula besviken efter att ha läst boken. Den är fylld av intressanta reflektioner och viktiga påpekanden som det är nödvändigt att förhålla sig till. Även om Isaksson inte är den förste att peka på partipoltiikens förvandling och kris. Men det som stör mej är grundkonceptet, den ideologiska grundtonen som andas antipolitik. Den politiska klassen, politikerna verkar vara det stora problemet i det svenska samhället och i den svenska demokratin. En gammal mans konservativa buttra bitterhet lyser igenom sida upp och sida ner. Ungefär som idag när han på Dagens Nyheters ledarsida spelar ner klimathotet. Det är fråga om ett slags borgerlighet som blir mer och mer isolerad i sina elfenbenstorn. Och i sin bitterhet över hur illa det gick på 70 och 80-talen.
Min grundinvändning är att vi i en modern demokrati behöver en politik klass. Vi behöver människor som kan politik och som kan leda departement, regering och riksdag. Detta är inget man lär sig i en handvändning. Alla demokratier har människor som jobbar heltid med politik. Den stora risken är att den politiska klassen blir sluten och isolerad, dominerad av små maktkluster som utesluter snarare än inbjuder nya grupper. Sådana tecken finns. Men Göran Persson var mannen som kom utifrån landet och erövrade makten. Mona Sahlin är väl insutten i den stockholmska socialdemokratin, men har också varit ute i kylan innan hon nu får sin revansch.
Ett skäl till att den politiska klassen är större än tidigare ju att den offentliga sektorn har växt. Antalet tjänstemän har växt enormt. Antalet anställda i kommuner och landsting är av en annan dimension än på femtiotalet då allt var idylliskt och Anders Isakssons far var fritidspolitiker, innan politiken gick från att vara ett uppdrag till att bli ett yrke, som han ständigt upprepar i denna röriga bok.
För att kunna styra den offentliga verksamheten och departemeneten krävs en professionell kader av polititisk anställda för att det inte ska bli tjänstemännen styr. Vilket inte är meningen med en demokrati.
Eller kanske är det någon slags ämbetsmannavälde som förespeglar Isaksson. Boken "Den politiska klassen" slutar i några förslag om hur denna klass ska näpsas.
Slutsatsen borde vara en annan. Partierna borde inse att de gamla folkrörelsemokratiska modellerna måste förnyas. Mer av öppna medlemsskap, fria associationer av medborgare. Mer av öppna möten där partierna bjuder in vanliga medborgare och inte bara de som redan är medlemmar (allt färre). Partiernas arbetsformer måste reformeras så att de motsvarar dagens informationsteknologiska samhälle.
Det är politiken som ska stärkas.