Överklassen syns igen

Överklassen syns igen. Och därmed synliggörs klassamhället åter. Senast var det BBC geniala TV-serie The line of beaty som gick i Sveriges Television om den brittiska överklassens vanor och ovanor. Allt gestaltat i ett 80-tal mellan Thatcher, punken och discodunket. Jag tänker också på SVTs intressanta dokumentär Wallenbergs. Susanna Popova lär komma med en bok om överklassen inom kort. Och i februari har filmen Darling premiär. En film av Johan Kling som skildar en svensk extremt självupptagen överklass. I en intervju i Nöjesguiden säger Kling om dagens överklass:
"De har förändrats så mycket. Jag föredrog överklassen på sjuttiotalet när de var beskattade till ödmjukhet på något sätt, de satt med något bittert i ögonen uppe i sina östermalmlägenheter i ärvda lodenrockar och svor över Palme och skattetrycket. Jag föredrog det framför det här."

Syneförrättning om kapitalismen

Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Nota bene. Men det förs en fortgående diskussion om den rimliga maktbalansen i detta system. Kapitalismen är inte statisk, utan stadd i ständig förvandling och omvandling. Ytterst beror dessa förändringar på ekonomiska, sociala och politiska maktförhållanden. Globaliseringen är samlingsbegreppet för senare decenniers maktförskjutningar från nationalstater till globala företag och institutioner. Ovanpå detta intressenas spel skapar olika företrädare ideologiska motivationer för sina respektive positioner och behov. Ofta samspelar dessa. Ekonomiska intressen låter sig motiveras av mer eller mindre sofistikerade ideologier och ideologer.
En synnerligen aktuell illustration till detta är den borgerliga regeringens förslag om utförsäljning av statliga bolag eller av stora ägarandelar som i fallet Telia Sonera. Skälet till detta är ideologiskt. Statens ska inte äga. Politiseringen måste minska. Så går den borgerliga ideologiska argumentation. Utförsäljningen har också en ekonomisk sida. En rad aktörer inser att det finns ljuva stålar att tjäna. Det är inte heller någon tillfällighet att de så kallade riskkapitalisternas roll hamnat i fokus för den ekonomisk-politiska debatten. Den rör också frågan om långsiktigt ägande kontra spekulativt kapital i marknadsekonomi. Riskkapitalisten Christer Gardell har blivit symbolen för en ny generation av aktieklippare som dränerar företagens kassor och styckar bolag. Aktieutdelningen och aktievärdet är det enda mått som gäller för Gardells investmentbolag (enligt hans egna utsaga i en intervju härförleden). Mats Odell i den borgerliga regeringen ger Gardell sitt symboliska stöd.
Ja, vart är kapitalismen på väg? Jag plockar fram ett kompendium från tiden som student i nationalekonomi. Där hittar jag texter av Milton Friedman (förstås), Assar Lindbeck och Ingemar Ståhl och Bo Södersten.
En artikel av Assar Lindbeck fångar mitt intresse, den publicerades ursprungligen 1973 i Ekonomisk debatt. Där argumenterade Lindbeck för det decentraliserade beslutsfattade som präglar ett marknadsekonomiskt system. Men gjorde också ett intressant tillägg: ”Att företagare så sällan tycks se att ungefär samma argument också kan användas för decentralisering inom företagen – ned till verkstadsgolv och kontorsgolv – beror väl på att sådan decentralisering begränsar just företagsledningens makt. Dagens krav på företagsdemokrati – dvs decentralisering inom företagen – kan alltså delvis motiveras med ungefär samma argument som ekonomer alltsedan Adam Smiths dagar, ofta med instämmande från företagsledare, använt till försvar för en decentralisering av ekonomiska beslut ned till företagsnivå.”
Texten skrevs ursprungligen 1973 när arbetslivets demokratisering stod på dagordningen. Lindbecks resonemang borde även i dag kunna användas som utgångspunkt för en kritisk diskussion om maktförhållandena i arbetslivet. Inflytande och decentralisering av besluten i företagen står inte i motsättning till effektivitet och produktivitetsutveckling. Tvärtom är det en förutsättning för ekonomisk utveckling. Detta perspektiv saknas helt och hållet i den moderata ”arbetslinjen”. Där är det piskan som gäller, sänkta ersättningsnivåer och press på den enskilde. Argument för ett bredare perspektiv på arbetet straffas genom nedskärningar och nedläggningar av forskningsresurser som Arbetslivsinstitutet.
Jag hittar också en artikel av Ingemar Ståhl i samma kompendium där han 1976 argumenterar mot förslaget om löntagarfonder. Precis som Lindbeck var han en stark företrädare för en fri marknadsekonomi. Men hans argument mot löntagarfonder var i ett avseende intressant eftersom han menade att när det gällde aktier var det inte rimligt att företräda en demokratisering eller en allt för jämlik utspridning av ägandet. Stora och dominerande aktieägare skapar en nödvändig stabilitet i det kapitalistiska systemet hävdade han. Argumentet för den nu rådande ordningen är inte alltid helt konsistenta.
Även när det gäller ägandet finns det skäl att återuppväcka en mer visionär och systemkritisk diskussion. Den rör bland annat relationen mellan marknaden och politiken, mellan privat ägande och offentligt ägande. I en globaliserad värld är detta mycket angeläget. Den globala konkurrensen kan ingen fly ifrån. Men nationella och regionala strukturer är nödvändiga komplement i denna nya sköna värld. För några år sedan diskuterades exempelvis på sina håll hur löntagarnas pensionskapital skulle kunna användas mer offensivt framöver. Denna diskussion måste också vara realistisk och bygga på möjliga allianser här och nu. Låt oss samtala med dem som betonar behovet av långsiktighet och lokalt förankrade strukturer, för vilka aktievärdet inte är en dogm. Aktiespararnas kritik mot riskkapitalisternas kortsiktighet är ett intressant exempel. En dialog med ägare som vill utveckla företagen långsiktigt och som också tar in det omgivande samhället i sina kalkyler är ett annat.
Nya strategier efterlyses!
Arenagruppen inleder en syneförrättning på området här och nu!

Dags för front mot riskkapitalister!

Aktiespararna profilerar sig mot riskkapitalister som Christer Gardell. De kräver minskade aktieutdelningar (det vill säga plundring av företagens kassor för att driva upp aktiernas värde för att sedan sälja med stor vinst) och relevant erfarenhet för styrelseuppdragen i företagen.
"Jag är övertygad om att Christer Gradell bara vill tämma kassorna när han går in i till exempel Volvo och Telia", säger Gunnar Ek från Aktiespararna till Svenska Dagbladet i dag.
Aktiespararna har 80.000 medlemmar, det vill säga det är småsparare med små aktieposter men sammantaget äger de en stor andel av det svenska näringslivet. Det kanske är dags för en allians mellan arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen och aktiespararna och andra aktörer som vill utveckla svenskt näringsliv på lite längre sikt, bortom de snabba klippens horisont. Detta blir allt mer akut sedan regeringen med Mats Odell i spetsen visat sig gå i armkrok med riskkapitalister som Christer Gardell. Vid Telias extra årsmöte kastade staten (den borgerliga regeringen) och Gardell ut kritiska styrelseledamöter.
Dags för en front mot riskkapitalister!

Nya a-kassan

Konsekvenserna av den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik börjar synas, efter bara några veckor. IF Metall har visserligen fått fler medlemmar. Medan SKTF som organiserar anställda inom den offentliga sektorn noterar många utträden ur a-kassan. Handelsanställda uppger samma sak. Liksom vissa SACO-förbund. Förmodligen är det så att löntagare som upplever liten risk att bli arbetslösa eller som är äldre nu lämnar a-kassan. De har en stark ställning på arbetsmarknaden. En annan kategori som lär lämna är löntagare med låga inkomster eller med en svag position i arbetslivet. Sammantaget minskar den solidariska basen för arbetslöshetsersättningen.
Om den borgerliga regeringen gör verklighet av sitt förslag om att göra a-kassan obligatorisk "löses" detta problem. Alla tvingas vara med. Detta mått av tvång är väl knappast vad man föreställer sig skulle utgöra borgerlig frihetspolitik.
Men syftet är förmodligen ett annat. Nämligen att ändra maktförhållandena på arbetsmarknaden. Den höga organisationsgraden i Skandinavien beror på att det funnits en koppling mellan a-kassorna och det fackliga medlemsskapet, det var ju de fackliga organisationerna som skapade dessa kassor. Länder med andra modeller har betydligt lägre organisationsgrad. Hur kommer det fackliga medlemsskapet att kunna motiveras utan kopplingen till a-kassorna? Det är frågan. Den frågan är aktuell redan nu. Ska facket acceptera att medlemmar står kvar i facket men lämnar a-kassan? Facket kommer att gå kämpa på flera fronter för att behålla sin position på arbetsmarknaden i framtiden.

Unik dokumentär om fi

I går sändes första delen i SVTs dokumentär om fi:s histora från tillkomsten till valet i höstas. Den är unik i sin öppenhet och ger en bra bild om styrkan och svagheterna i detta initiativ. Inget parti med något kontrollfreak i ledningen skulle förmodlingen säga ja till att ett TV-team skulle ges denna öppna insyn i de interna stridigheterna i moderaterna eller socialdemokraterna. Det säger kanske något om den entusiasm och även naivitet som delvis präglade feministiskt initiativ.
I mångt och mycket handlar politisk framgång om timing. Fi hade en stark tillgång i Gudrun Schyman. Utan henne och Ebba Witt-Brattström hade det förmodligen inte blivit något parti. Men sedan sattes motkrafterna i rörelse. Under många år hade feminismen i medierna framställts som en positiv faktor i samhällsdebatten. Men många på högerkanten ogillade detta och började bombardera offentligheten med antifeministiska alster. Den så kallade nyliberala Timbrohögern drog sitt strå till den stacken. Detta samverkade med att det i medierna liksom var dags för att släppa fram kritik av feminismen efter år av positiv bevakning. SVTs dokumentär Könskriget fyllde denna roll på ett för Fi mycket dramatiskt sätt. Där vände det.
Ett annat skäl till att det gick så illa var de interna konflikterna, som skildras öppet i dokumentären men som också blev mediala när Ebba Witt-Brattström hoppade av och attackerade Tina Rosenberg och Sofia Karlsson. Även om jag inte gillar Witt-Brattströms elitistiska kultursyn och förhållningssätt till det ena och andra hade hon förmodligen taktiskt-strategiskt mer rätt än sina trätosystrar, hur rätt de än kan ha i sak. Men i politiken handlar det inte alltid om ha rätt utan om att göra rätt. Lite mer mainstream och lite mindre revolutionär feminism hade förmodligen lett ett bättre valresultat i förra årets val. Bilden av ett extremt parti kom att klibba fast.
Dokumentären visar också att få av de ledande personerna i fi hade någon egen erfarenhet av partipolitiskt arbete. Gudrun Schyman hade förstås sina politiska och mediala talanger. Men hon hade knappast något större intresse för praktiska och organisatoriska spörsmål. Det mått av disciplin och förmåga att sätta saken före personen som präglar de etablerade partierna och som innebär att de mest elementära misstagen kan undvikas fanns det ett klart underskott på i Fi:s inre kader.
Det är i och för sig inte konstigt. Alla partier upplever ett mått av turbulens när de bildas. Fi är ännu ungt. Men frågan är om partiet kan komma tillbaka, försvann också entusiasmen i all denna turbulens? Ett skäl till misslyckandet var nog också den korta horisonten. Att tro att det vore möjligt att på ett år gå från noll till riksdagen var något optimistiskt för att uttrycka sig diplomatiskt. I politiken är den långa sikten en nödvändig dygd.

Valerie Solanas

Det är i slutet av Sara Stridsbergs Dramatenpjäs "Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika" när Solanas psykiatriker säger att även hon drömmer om att döda män. En man bakom mej säger "Nu får dom väl ända ge sig". Det är nog en rätt manlig reaktion. Jag ska villigt erkänna att jag kände lite samma sak när jag läste SCUM-manifestet av Valerie Solans för något år sedan. Det översattes av just Sara Stridsberg. På omslaget var det en bild på Solanas omgiven av poliser efter att hon skjutit Andy Warhol (han överlevde men hämtade sig väl aldrig riktigt). SCUM ska uttydas Society for Cutting up Men. Manifestet tyder på ett mått av genialitet samtidigt som författaren uppenbarligen passerat någon slags gräns. Solanas är kvinnorörelsens enfant terrible. Men vem var hon? Sara Stridsbergs roman "Drömfaktulteten - tillägg till sexualteorin" som pjäsen bygger på är skriven på ett magnetiskt sätt, precis som i "Happy Sally" sugs man in i texten, kan inte sluta läsa. Solanas växte upp i ett extremt patriarkalt amerikanskt samhälle och i ett omgivning av våld och incest som ger en fond till vad som komma skall. Detta är en undangömd historia i vår moderna historia. Men det är ändå som om det inte riktigt går att förstå henne ändå. Hon försvinner liksom mellan de många eleganta formuleringarna i Stridsbergs fina och med rätta hyllade bok. Valerie Solanas historia måste också berättas.

Teliaaffären

I går byttes stora delar av den gamla styrelsen i Telia Sonera ut under turbulenta former. Bakom förändringen ligger staten (läs: den nya borgerliga regeringen) som än så länge äger en stor post i företaget. Men nu planerar regeringen att sälja ut sitt (eller delar av) sitt aktieinnehav i Telia Sonera som har sina rötter i det gamla statliga företaget Televerket. Därför byter staten ut bland annat de ledamöter som tillsattes av den gamla socialdemokratiska regeringen. Dessa är åtminstone delvis skeptiska till en utförsäljning av bolaget helt och hållet till privata ägare.
Mycket pengar ligger i vägskålen.
Stora spelare har gått in och köpt stora poster i bolaget den senaste tiden. Bland annat den omsusade Christian Gardell. Många av dessa har ett intresse av att kortsiktigt driva upp värdet på aktierna i Telia Sonera. Det kan ske på olika sätt. Ett är att minska kassan i företaget och öka aktieutdeldningen till aktieägarna. Ett annat är att genomdriva stora strukturomvandlingar i företagen. Ibland kan dessa vara nödvändiga. Men syftet är ofta att öka aktievärdet för att sedan sälja aktierna dyrt med hög vinst.
Här finns således en konflikt mellan långsiktigt ägande och utveckling av företagen å ena sidan och kortsiktig avkastning på aktier och fondinvesteringar å den andra sidan.
Genom att förutskicka att staten vill sälja sitt aktieinnehav i Telia skickar den borgerliga regeringen en signal till de som vill tjäna pengar kortsiktigt. Mats Odell gullar med börspekulanterna och kastar ut de som talar om en långsiktig utveckling av företaget. Den ideologiska föreställningen att det alltid är bra att sälja ut statliga aktieportföljer går hand i hand med ett antal riskkapitalisters intressen. Det enda vi kan vara helt säkra på är att de senare kommer att tjäna mycket pengar.

Mona Sahlin

Vägen till partiledarskapet ligger av allt att döma öppen för Mona Sahlin. Om inget oförutsätt inträffar lär hon bli det socialdemokratiska partiets första kvinnliga ordförande. Efter 118 år kan det vara så dags.
Samtidigt finns det en uttalad skepsis mot henne på många håll. Vad beror detta på?
Det går inte att komma ifrån att en central faktor bakom motståndet mot henne beror på att hon är kvinna. En aktuell opinionsundersökning visar att hon har starkast stöd bland kvinnor, särskilt yngre kvinnor. Medan det bland männen, särskilt de äldre, finns en utbredd misstro.
Hon uppfattades ju egentligen som given redan för 12 år sedan, föll visserligen på den så kallade Tobleroneaffären, men det handlade kanske mer om ett ett underliggande manligt motstånd mot henne i den socialdemokratiska rörelsen. Många tycker i dag också att hennes intresse för minoriteters rättigheter, som de homosexuellas, är en bifråga som det inte finns så många skäl att ägna sig så mycket åt.
Enn Kokk har på sin blogg också dryftat den kritik som är mycket spridd inom arbetarrörelsen och som går ut på att hon är illa påläst och ofta ställer in evenemang hon sagt ja till att medverka på.
En annan förklaring är att hon har ett provokativt sätt att förhålla sig till sin politiska omgivning. Hon kan säga saker som andra socialdemokrater inte ens vägar tänka i sömnen. Men Mona Sahlin kan ifrågasätta också egna käpphästar och hon har en förmåga att formulera sig spetsigt och utmanande. Hon smeker inte alltid de egna medhårs.
Inom delar av den så kallade socialdemokratiska partivänstern och delar av fackföreningsrörelsen uppfattas Mona Sahlin stå någonstans till höger. Detta rykte beror delvis på att hon som minister tvingades lägga fram förslaget om pris-, löne- och strejkstopp när Sverige befann sig på randen av ekonomiskt sammanbrott 1990. Kjell-Olof Feldt påminner i Dagens Nyheter i dag (16/1 2007) om att det i själva verket var arbetsmarknadens parter i samråd med den socialdemokratiska partiledningen som baxade igenom detta förslag. LO backade upp det. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen jublade! Men det var Mona Sahlin som fick ta skiten när de lokal fackföreningsmedlemmarna och partiaktivisterna protesterade. Då hade redan de som satte ihop det beramade stoppaketet tagit sitt hand från förslaget.
I själva verket befinner sig Mona Sahlin i det socialdemokratiska partiets mittfåra. Det som utmärker henne är snarare att hon alltid under hela sin karriär gjort sig till uttolkare av partiets förhandenvarande politiska position. Att stämpla henne som högeravvikare är bara löjligt.
Nu kommer hon med intill visshet gränsande sannolikhet att själv bli ledare för detta parti. Det innebär en ny uppgift för henne. Tidigare han hon varit framträdande, men ändå underordnad de stora manliga ledarna. Nu får hon en ledarroll där hon själv måste peka med hela handen i vissa lägen. Det blir en delvis ny position för Mona Sahlin. Detta blir hennes livs prövning. Hur det kommer att gå är omöjligt att förutsäga. Men kanske har Tobleroneaffären och allt som följde därefter fyllt på hennes livserfarenhet på ett sätt som gör henne mer lämpad för uppgiften i dag än för 12 år sedan.

Den nya statstelevisionen

Om man ska tro borgerliga kritiker av public service så präglas såväl av SVT och SR av en borgerlig bias. Detta är på det hela taget en missvisande kritik. Och i går kväll fick vi ett bevis på motsatsen. SVTs reportage om den borgerliga alliansens första hundra dagar var det närmaste en moderat propagandafilm man kan komma. Till och med musiken var softad och mjuk som bomull i tittarnas öron. Det var skrattande ministrar, som var så glada så och berättade att allt var så roligt och fantastiskt och att det hade gått utomordentligt bra allting.
Visst det var ett reportage som har sitt värde då den informerar om ett förlopp, dokumenterar ett skede. Och sådant har ett värde.
Men det var egentligen bara de borgerliga politikerna som fick komma till tals på något vettigt sätt. Den enda "kritiska" var statsvetaren Tommy Möller. En duktig akademiker, men han är inte direkt någon vänsterdebattör. Hans kritiska synpunkt var att regeringen inte lyckats kommunicera sitt budskap. Det hade varit mycket negativt kring sänkningen av a-kassan. Det positiva med de skatter som samtidigt sänks hade den nya borgerliga regeringen inte riktigt lyckats få ut i debatten. Sa den kritiska rösten.
Den nya statstelevisionen tar form?

Bushs "nya" strategi

Så kom då svaret från George Bush. Fler soldater till Irak. Han står fast vid sin ideologiska förkunnelse som övergått i ett slags förblindelse. Trots valnederlaget i höstas och i polemik mot den så kallade Bakerrapporten pekade den amerikanske presidenten i en annan riktning: more of the same. I den brittiska tidningen The Indepedent skriver Robert Fisk i en lysande artikel med titeln "Bush´s new strategy - the march of folly":
"And so more US troops must die, sacrificed for those who already died. We cannot betray those who have been killed. It is a lie, of course. Every desparate man keeps gambling, preferably with other men´s lives. But the Bushes and Blairs have experiences war through television and Holywood; this is both ther illusion and their shield."

Folkpartistisk fundamentalism

Flera liberala partier i Europa har visat ett nytt ansikte de senaste decennierna, det handlar om ett slags fundamentalism som vetter mot främlingsfientlighet. Det mest iögonfallande exemplet var det liberala partiets resa till högerextremism i Österrike under Haiders ledning. Även i andra länder finns liknande tendenser. Delar av den danska liberalismen flörtar vilt med danskars rädsla för det främmande, islamafobi och försöker slå mynt av en illa dold unken nationalism.
I Sverige finns tecken som tyder på att folkpartiet rör sig i samma riktning. Minns till exempel förslagen om språktest och kulturkanon.
Två ledande folkpartister vill nu förbjuda andra språk än svenska i skolan. Lena Mellin kommenterade saken i Aftonbladet under rubriken "Ruskigt nära ren rasism, fp". Hon påminde om att rätten till minoritetsspråk som tornedalsfinskan är skyddat i internationella konventioner. Men nu gäller saken arabiska. Och då rycker folkpartipolisen ut med sin nationalistiska agenda. Lena Mellin menade att "förslaget är sannolik väl ment. Men det är ännu ett exempel på att Sveriges liberala parti riktar udden mot invandrade svenskar".
Är liberalismen på väg in i den fundamentalistiska dimman? Hur kunde det gå så illa?

Christer Gardell avslöjar sig

Christer Gardell har på kort tid gjort sig en stor förmögenhet på olika finansiella placeringar. Nu är han också storägare i delar av svenskt näringsliv, bland annat Volvo och Telia. Han har emellertid som person blivit synonym med den finansiella kapitalismens fokusering på kortsiktiga vinster, mindre handlar det om att utveckla företagen långsiktigt. Märkligt nog tycks finansmarknadsminister Mats Odell och den nya regeringen ha omfamnat honom som en framtidsnamn inom det svenska näringslivet. Han valde tidigt efter regeringsskiftet att träffa just Gardell.
I näringslivsbilagan i dagens Svenska Dagbladet (3/1 2007) ger Gardell sin bild av av det gångna turbulenta året. Mer aktieköp väntar 2007. Han har en välfylld kassa på 8 miljarder. Vad ska dessa gigantiska summor användas till? Långsiktiga investeringar för att utveckla svensk industri? Utveckla nya miljöer för företagande och entreprenörskap på nationell och regional nivå? Det är inte den bilden man får av intervjun i SvD direkt. På frågan om aktieägarnas intressen alltid kommer först, svarar han:
"Alltid. Deras intressen balanserar bäst upp alla intressenters intressen. Det framkommer ibland att det finns en konflikt, men det tycker jag inte."
Michael Douglas Gecho från 80-talsfilmen Wall Street tycks ha återuppstått i Christer Gardells gestalt.
Och Lewi Petrus gråter nog i sin himmel när hans efterföljare i kristdemokraterna som Mats Odell väljer att frotera sig med Mammons magnater.