"Monument till den tredje internationalen"

Den ryske konstruktivisten Vladimir Tatlins mest anslående projekt ”Monument till den tredje internationalen” förverkligades aldrig. Modellen presenterades och ritningarna var färdiga att sätta i verket. Det gigantiska tornet skulle bli tre gånger så högt som Eiffeltornet i Paris. Modellen ställdes ut i S:t Petersburg och Moskva 1920. Men mer blev det inte. Nu visas en replik av modellen på den omskrivna utställningen ”From Russia” som täcker fransk och rysk konst mellan 1870 och 1925 på Royal Academy of Arts i London. Egentligen en utställning om en epok som var som ett slags möjligheternas fönster. Som stängdes för åtskilliga decennier av ryska revolutionens omvälvning, av Lenins och Stalins brutala välde.
Meningen var att den tredje kommunistiska internationalen, Kominterns huvudkontor skulle inrymmas i Tatlins monument, det hela är en mycket märklig konstruktion. Där skulle den verkställande makten i den tredje internationalen husera. Ja, hela världskommunismens globala adiminstration. Och från monumentet skulle Kominterns radiostations etervågor sända ut sitt revolutionära budskap över hela världen. Allt medan den kommunistiska apparatens slagord projiceras mot molnen.
Det är lätt att le en smula åt hela detta märkliga projekt. Konstruktivisterna och futuristerna satte med sin vitalitet och livskänsla under några år sin konst i revolutionens tjänst. Innan stalinismen stängde också deras fönster.
Kommunismens är i dag bortsopad från vår del av världen. Tatlins monument förverkligades aldrig. Komintern blev aldrig världskommunismens nav som tänkt var. Egentligen var för övrigt tredje internationalen Sovjetunionens kommunistpartis utrikesdepartement. Bröts sönder i andra världskrigets ragnarök. Kominform som uppstod efter andra världskriget tynade snart bort.
Historiens bokslut är illavarslande nog. Decennier av kommunistisk diktatur slog sönder de demokratiska traditioner som spirade i öst. Det civila samhället kunde inte utvecklas med sina väsentliga byggstenar: fria föreningar, företag och fackföreningar. Efter statens allmakt slår nu pendeln på många håll i de forna kommunistiska länderna mot marknadsliberalism.
Och det mänskliga priset under kommunismen var grymt: det permanenta våldet, rättslösheten, morden och Gulag. Efter valet 2006 fick Forum för levande historia uppdraget att även bedriva upplysning om kommunismens brott mot mänskligheten, efter att tidigare ha ägnat sig åt Förintelsen.
En del vänsterkritiker har höjt ett varnande finger. Staten ska inte ägna sig åt ideologikritik, menar man. Ligger det något lurt i att en borgerlig regering tar detta initiativ? Det var ju en socialdemokratisk regering som började med att belysa Förintelsen genom denna nya myndighet, och nazismen bör väl kategoriseras som en högerideologi! Ligger dolda avsikter bakom allt detta?
Jag tycker nog att ”Forum för levande historia” har hamnat ganska rätt i sin första dokumentation i form av boken ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Det är en förfärande skrift som visar vad som faktiskt hände i dessa kommunistiska stater under denna tragiska epok i 1900-talets historia.
Att sprida kunskap om brott mot mänskligheten är att vårda vårt kollektiva historiska minne. Vilket också gör det möjligt för oss att förhindra framtida övergrepp mot människors värdighet i framtiden. Och att identifiera brott mot mänskligheten som begås också här och nu.

Camerons "beer and sandwiches"

En del av Labours pånyttfödelse utgjordes av att partiet omfamnade nya värden och grupper. I början av 1990-talet inleddes den så kallade "prawncocktail"-offensiven. För att öka trovärdigheten i de finansiella kvarteren i The City.
Nu verkar den konservative partiledaren David Cameron göra något liknande, fast från andra hållet. Han flirtar nu vilt med de fackliga organisationerna. Bland annat har han anställt Richard Balfe för att jobba med torys fackliga kontakter. Balfe var tidigare för övrigt europaparlamentariker för labour! Så kan det gå.
Camerons försöker alltså vinna väljare i traditionella labourfästen. En toryledare har hittills aldrig framträtt på en TUC-kongress, vilket verkar vara Camerons mål på kort sikt. Men ledande företrädare för exempelvis Unite är avvisande på mer än ett sätt.
Men Camerons nya strategi har redan kallats för "beer and sandwiches"-offensiven. Politiken verkar gå i cirkel. Men å andra sidan en öl är alltid en öl. Och en räkcocktail alltid en räkcocktail. Och vänster är alltid vänster och höger är alltid höger. Eller?

Sverigebilden i Vanity Fair

Vanity Fairs resebilaga är som en jetsetguide. Men bland reportage om det går att resa etiskt i Burma marknadsförs Stockholm med "Blondes! Herring! Socialism!" Och den lätt retoriska frågan: "Is this the most civilised city in northern Europe."
AA Gill sammanfattar sina intryck så här:
"The point of all this history is that Sweden was once the diametric opposite of everything we associate it with today: warmongering, intolerant, reactionary, superstitious, hierarchical and dirt-poor. And then, by some cataclysm, by some late-night depressive flash of enlightenment, a sauna-and-schnapps-induced reality check, they decided, all together, synchronistically, to change, not just the cushions and curtains, but everything."

(Det är för övrigt en paradox att den svenska välfärdsmodellen numera är mer omhuldad utomlands än härhemma. I länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike hänvisas regelbundet till Sverige som en intressant föregångare. Här hemma har decennier av självöverskattning slått över i ett dissande klimat.)

Stöd för gemensamt ägande

Igår skrev jag en artikel på Aftonbladet Debatt: ”Nationellt ägande ger fördelar”. Poängen var att vi bör vända på frågeställningen.
"Frågan är inte hur lite staten ska äga – utan hur mycket”.
Läs texten här.
I dag visar Aftonbladet att läsarna (de som gått in på nätet och svarat vill säga) tycker att jag har rätt. 85,4 procent stödjer mej. Bara 14,6 säger nej. Om det säger något om tidningens läsare och de som går in på nätet vet jag inte.
Men jag tror faktiskt att det finns ett stort folkligt stöd för denna ståndpunkt!

Konservativ antikanon

Den konservativa amerikanska tidskriften Human Events har listat 1800- och 1900-talets "farligaste böcker".
En del är väntade titlar, andra lite mer sensationella. Detta är ett slags konservativ antikanon.
Etta på listan är naturligtvis Kommunistiska manifestet.
Tvåa Adolf Hitlers Mein Kampf.
Trea Maos lilla röda.
Fyra är Kinseyrapporten, som enligt Human Events normaliserade promiskuitet och "avvikelser".
Femman är John Dewyes Utbildning och demokrati för att den "förstörde" skolan med sitt flum och närde Clintongenerationen.
Sexan är Karl Marx Das Kapital.
Sjuan Betty Friedmans Den feminina mystiken för att den beskrev hemmafrutillvaro som en koncentrationsläger tillvaro.
Åttan är Auguste Comtes The Course of Philosophy för att positivismen bröt med gud och metafysiken.
Nian är Nietzsches Beyond Good and Evil.
Tian är John Maynard Keynes The General Theory of Employment, Interest and Money för att den legitimerade den växande statsmakten.

Jonathan Powell tänker om

Jonathan Powell var en av den brittiske före detta premiärministern Tony Blairs närmaste rådgivare under ett dussintal år. Som så många andra avgångna politiska makthavare har han nu skrivit en bok, "Great hatred". The Guardian berättar att han nu verkar driva en annan utrikespolitisk linje än han effektuerade under Blair. Han menar att regeringar i väst måste börja tala med terrorgrupper som al-Qaida och talibanerna för att på lång sikt kunna åstadkomma ett slut på våldet. Det är en smula märkligt hur vissa makthavare tenderar att tänka om när de träder tillbaka.
För den som är intresserad av skvaller från brittisk politik verkar boken för övrigt innehålla ett och annat intressant. Powell är i efterhand missnöjd med att Blair hade en tendens att ändra sig i viktiga frågor och stack ofta upp fingret i vädret och kände vartåt vinden blåste. Men Powell verkar å andra sidan övervhuvudtaget inte ha varit kontant med Gordon Brown. Brown ska under tio år dagligen ha passerat Powells arbetsrum utan att ens säga hej. Periodvis kunde Powell höra Brown och Blair skälla på varandra bakom dörren i premiärministerns arbetsrum.

Axess om tankesmedjor

Tidskriften Axess har i sitt senaste nummer en artikel om tankesmedjor i allmänhet och kanske Arenagruppen i synnerhet. Jag har skrivit en kort replik på denna artikel. Den lyder som följer:

I Axess nr 2 / 2008 granskar Johan Lundberg och Joakim Nilsson tankesmedjorna i allmänhet och Arenagruppen och Timbro i synnerhet.
En utgångspunkt tycks ha varit att ifrågasätta påståendet att Arenagruppen är oberoende och på olika sätt etablera bilden av att vi är beroende av fackliga organisationer. Ett klarläggande är på sin plats. Arenagruppen har aldrig varit opolitiskt eller neutral. Det är inte heller poängen med en idéverksamhet av Arenagruppens karaktär. Vi har aldrig hymlat med att vi samarbetat med fackliga organisationer, folkrörelser och andra som delar vår radikala och progressiva idégrund. Däremot är vi inte ägda eller kontrollerade av en eller flera organisationer. Vi styrs av en ideell förening som består av enskilda individer. Det är årsmötet som utser styrelse och ytterst bestämmer Arenagruppens utveckling och inriktning. Här skiljer vi oss från andra motsvarigheter på verksamheter på vänsterkanten som historiskt sett ofta ägts av ett fackförbund eller ett parti. Tidskriften Arena tillkom på mitt och Per Wirténs initiativ. Sedan har föreningen Arena på egen hand utvecklat verksamheten i samarbete med andra. Det blir därför helt fel att hävda att det är fackföreningsrörelsen som har grundat Arena.
Vi har cirka 75 olika organisationer och privatpersoner som abonnerar på vår verksamhet (böcker, tidskrifter, seminarier, med mera) på olika nivåer. En del innehåller säkert ett mått av stöd. Men 2007 var detta 13 procent av vår omsättning. Resten är kommersiella intäkter, bokförsäljning, prenumerationer, intäkter från seminarier, kurser och studieresor, med mera. Så i jämförelse med många andra verksamheter lever vi ”på marknaden”.
Det ligger också i tankesmedjornas natur att beskriva sig själv som en underdog i förhållande motståndarnas ideologiska övertag. Men just när det gäller tankesmedjor finns det sedan länge ett antal som på olika sätt är knutna till näringslivet. SNS tillkom till exempel redan 1948. Timbro 1978. På vänsterkanten finns Arenagruppen. För övrigt kan nämnas att tidningen Fokus nyligen gjorde en sammanställning tankesmedjorna i Sverige. Den visade på massiv borgerlig övervikt, vad gäller tillgångar (325 mot 1 miljon), omsättning (70 mot 5) och antalet anställda (50 mot 1).
Sedan några sakupplysningar och korrigeringar:
Media i fokus var inget bokförlag utan en tidskrift. Den gavs först ut som ett nyhetsbrev av några avgångna chefer från SVT på uppdrag av Folkrörelsernas Medieforum. Sedan tog vi över uppdraget, efter Medieforumets nedläggning i samarbete med LO.
LO startade inte Arena. Vi hade ingen egentlig kontakt alls med LO när tidningen startade. Däremot har vi senare samarbetat med LO och andra fackliga organisationer. Särskilt med LO kring bokförlaget Atlas. LO-idédebatt, som nu inte längre existerar, stödde förlaget ekonomiskt under uppbyggnadsfasen. I dag får Atlas inga bidrag, utan överlever på egna meriter.
I artikeln spekuleras om undertecknad och Per Wirtén eller några andra har egna ekonomiska intressen i Arenagruppen. Formellt är våra namn med i Atlas KB. Men det finns en överenskommelse och ett avtal om att alla eventuella överskott ska vara kvar i föreningen och dess verksamheter. Någon utdelning av vinst har aldrig utdelats och kommer aldrig att utdelas till enskilda individer.
En annan omständighet gäller den ideella föreningen. Artikelförfattarna finner det skumt att föreningen inte har någon aktiv verksamhet registrerad. Det beror bara på att vi inte bedriver någon ekonomisk verksamhet i själva föreningen, utan i aktiebolaget.
Lundberg och Nilsson skriver att det finns en vänstermajoritet i journalistkåren. Det är förvisso sant. Men medieforskarna visar också att bland de som skriver om och bevakar ekonomi och politik finns i dag en borgerlig majoritet.

Rasande konsekvent DN

Häromveckan kunde vi läsa på Dagens Nyheters sida om unga kvinnor som skär sig själv. Analysen gick ut på att det på något sätt berodde på Lagen om anställningsskydd (LAS). Igår noterade den stora tidningen ytterligare ett bottennapp. Margot Wallström hade kritiserat EU för att det bara är män som kommer på tal när toppjobben i EU fördelas. Under rubriken "Rasande inkonsekvent" ställde Niklas Ekdal en fråga till Margot Wallström
"Varför tackade du då själv nej när Sveriges största parti ville ha dig som ordförande och trolig framtida statsminister?"
Det är en klassisk manling undanmanöver när ojämlikheten kommer på tal att göra frågan personlig och inte strukturell. Detta hela är såväl insuniant som oförskämt. Wallström har själv ett av EUs viktigaste uppdrag som kommissionär. Att det ekdalska utbrottet publicerades den 8 mars gör inte saken mindre pinsam.
Men det är rasande konsekvent av DN.

Vem äger staten?

Vem ska bestämma över utnämningarna i staten? Inför valet 2006 var bilden att de hade monopoliserats av Göran Persson personligen. Jag kan inte bedöma hur relevant den kritiken egentligen var. I delar var den förmodligen riktig. Persson tillsatte för många socialdemokratiska politiker till olika poster. Och för få borgerliga. Makten måste utövas med varsamhet, inte präglas av arrogans och naket egenintresse. Utnämningarna bör spegla bredden i det svenska samhällslivet.
Men kritiken från allianspartierna var samtidigt i hög grad taktiskt betingad. Den syftade till att diskreditera den sittande regeringen i allmänhet och Göran Persson i synnerhet. Bilden av Göran Persson som maktfullkomlig hade odlats länge. Men den spelade också på antipolitiska reflexer, att tillsätta politiker som chefer och generaldirektörer var per definition någon form av svågerpolitik. Det var undertexten. Att utse ickepolitiker var därmed motsatsen. Dessvärre spelade journalistikens enkla bilder av politiker som ”makthavare” med stort M spelade en roll i sammanhanget.
Exempelvis gjorde medierna en stor sak av att ett antal politiker utsetts till ambassadörer. Sanningen är att det totala antalet ambassadörer med politisk bakgrund är försumbar. De flesta har gjort en traditionell UD-karriär. Men UDs personal har aldrig gillat att politiker tar ”deras” jobb och brukar regelmässigt lufta sin kritik i anonyma utspel i medierna. Det var samma slags reflexer som fick KG Bergström att i SVT att döma ut Lars Engqvist som styrelseordförande i SVT. Han var politruk, menade han. I stället efterlyste han ett ”medieproffs”.
En alldeles speciell sak är alliansens dubbelspel. Den säger sig ha förändrat utnämningspolitiken efter sitt makttillträde. Bland annat upprättas numera kravprofiler för olika jobb. De innehåller numera bland annat kravet på ”social kompetens”, sa Ola Alterå i radios Studio ett i samband med utnämningen av Mikael Odenberg till generaldirektör. Om social kompetens är att formulera kravprofiler, ja då ställer man inte alltför höga krav på kravprofiler.
Utnämningsmakten är central i varje regeringsutövning. Det handlar om små och stora utnämningar. De beslutas av regeringen och statsrådsberedningen eller av de enskilda departementen.
Man kan till exempelvis fråga sig om utnämningen av Johan Staël von Holstein kom in i Kulturrådets styrelse på grund av sin sociala kompetens eller på att kulturminister ville ha en mer högerorienterad ledamot i denna illustra församling.
Och varför utsågs Jonas Hafström till ny ambassadör i Washington? Kan det ha något att göra med att han tidigare arbetat nära Carl Bildt som i sin tur ville ha en förtrogen på en för honom strategisk ambassad?
Självklart var det så. Och jag kan ha viss förståelse för den typen av avvägningar. Politiker vill att de politiska beslut de fattar faktiskt genomförs. De har all rätt att eftersträva detta.
Relationen mellan byråkratin och politikerna är också en komplicerad men smula underskattad konfliktlinje. Bo Rothstein jämförde i sin avhandling ”Den socialdemokratiska staten” reformer inom skolan och arbetsmarknadspolitiken. Han kom fram till att socialdemokraterna lyckades betydligt bättre i det senare fallet. Ett skäl var att de som kom att anställas på exempelvis arbetsförmedlingarna inte sällan hade en facklig bakgrund eller sympatiserade med politiken i största allmänhet. Reformerna inom skolområdet mötte mer av ett institutionellt motstånd.
En underliggande kritik mot den tidigare utnämningspolitiken är att det borde vara professionella ämbetsmän som ska styra staten och inte politiker. För det första är politiker professionella, många har varit ministrar och statsekreterare och skaffat sig en bred samhällskunskap som på många områden överflyglar vad man lär sig på aldrig så avancerad universitetsutbildningar. Dessutom är de legitima företrädare för medborgarna. Demokratin behöver statstjänstemän med det allmännas bästa för ögonen. Men de har inte egendomsrätt till staten. Det är dessa principiella frågor debatten om utnämningsmakten borde handla om.

Brittiska överhuset är sig likt!

The Guardian rapporterar om en uppseendeväckande debatt i det brittiska överhuset. Lord Mancroft kallade i en debatt i torsdags landets sjuksköterskor: "grubby, drunken and promiscuous". Alltså ungefär smutsiga, sjaskiga, onyktra och promiskuösa. Och?
Behöver jag säga att nämnde lord sitter i överhuset för tory.
Lord Mancroft har varit sjuk och besökt ett hospital i Bath. Han deklarerade bland annat att han var glad över att ha kommit därifrån levande. Lorden var upprörd över att sjuksköterskorna hade pratat öppet om sitt sexliv och alkoholintag inför patienterna. Han menade också att de var "grubby" med smutsiga naglar och otvättat hår.
Royal College of Nursing har i en kommentar kallat Mancrofts uttalande en attack på alla brittiska sjuksköterskor och en "sexuell förolämpning" mot alla kvinnor i landet.
Den brittiska konservativa överklassen fördomar tycks på något sätt oföränderliga.

Nibelungens Ring

Jag är inte någon inbiten Wagnerian. Har egentligen bara sett ett fåtal Wagneroperor genom åren. På grund av Wagners antisemitism och den kultstatus han fick under Hitler så är det inte heller lätt att förhålla sig till hans verk i våra dagar.
Men jag måste säga att se hela Nibelungens ring på Operan i Stockholm var en stor upplevelse. Alla dessa timmar med Rhenguldet, Valkyran, Siegried och Ragnarök var mäktigt och helt olikt allt annat jag sett på operascenen tidigare. Det är mycket sällan alla fyra delarna sätts upp i sin helhet. Trots längden var det aldrig tråkigt.
Det är lätt att se inslag i operan som kan tolkas som antisemitiska schabloner, som man måste förhålla sig till, som dvärgarnas egoism, litenhet och svekfullhet. Men det är också en berättelse hämtad från en rad europeisk myter. En stor gestaltning om människan och hennes tillkortakommande, om makten och kärleken, egoismen och offret och inte minst om konflikten mellan föräldrar och barn.
Den som inte kunde de se den på Operan kan glädjas åt att den kommer på Sveriges Television om ett tag.