Vem äger staten?

Vem ska bestämma över utnämningarna i staten? Inför valet 2006 var bilden att de hade monopoliserats av Göran Persson personligen. Jag kan inte bedöma hur relevant den kritiken egentligen var. I delar var den förmodligen riktig. Persson tillsatte för många socialdemokratiska politiker till olika poster. Och för få borgerliga. Makten måste utövas med varsamhet, inte präglas av arrogans och naket egenintresse. Utnämningarna bör spegla bredden i det svenska samhällslivet.
Men kritiken från allianspartierna var samtidigt i hög grad taktiskt betingad. Den syftade till att diskreditera den sittande regeringen i allmänhet och Göran Persson i synnerhet. Bilden av Göran Persson som maktfullkomlig hade odlats länge. Men den spelade också på antipolitiska reflexer, att tillsätta politiker som chefer och generaldirektörer var per definition någon form av svågerpolitik. Det var undertexten. Att utse ickepolitiker var därmed motsatsen. Dessvärre spelade journalistikens enkla bilder av politiker som ”makthavare” med stort M spelade en roll i sammanhanget.
Exempelvis gjorde medierna en stor sak av att ett antal politiker utsetts till ambassadörer. Sanningen är att det totala antalet ambassadörer med politisk bakgrund är försumbar. De flesta har gjort en traditionell UD-karriär. Men UDs personal har aldrig gillat att politiker tar ”deras” jobb och brukar regelmässigt lufta sin kritik i anonyma utspel i medierna. Det var samma slags reflexer som fick KG Bergström att i SVT att döma ut Lars Engqvist som styrelseordförande i SVT. Han var politruk, menade han. I stället efterlyste han ett ”medieproffs”.
En alldeles speciell sak är alliansens dubbelspel. Den säger sig ha förändrat utnämningspolitiken efter sitt makttillträde. Bland annat upprättas numera kravprofiler för olika jobb. De innehåller numera bland annat kravet på ”social kompetens”, sa Ola Alterå i radios Studio ett i samband med utnämningen av Mikael Odenberg till generaldirektör. Om social kompetens är att formulera kravprofiler, ja då ställer man inte alltför höga krav på kravprofiler.
Utnämningsmakten är central i varje regeringsutövning. Det handlar om små och stora utnämningar. De beslutas av regeringen och statsrådsberedningen eller av de enskilda departementen.
Man kan till exempelvis fråga sig om utnämningen av Johan Staël von Holstein kom in i Kulturrådets styrelse på grund av sin sociala kompetens eller på att kulturminister ville ha en mer högerorienterad ledamot i denna illustra församling.
Och varför utsågs Jonas Hafström till ny ambassadör i Washington? Kan det ha något att göra med att han tidigare arbetat nära Carl Bildt som i sin tur ville ha en förtrogen på en för honom strategisk ambassad?
Självklart var det så. Och jag kan ha viss förståelse för den typen av avvägningar. Politiker vill att de politiska beslut de fattar faktiskt genomförs. De har all rätt att eftersträva detta.
Relationen mellan byråkratin och politikerna är också en komplicerad men smula underskattad konfliktlinje. Bo Rothstein jämförde i sin avhandling ”Den socialdemokratiska staten” reformer inom skolan och arbetsmarknadspolitiken. Han kom fram till att socialdemokraterna lyckades betydligt bättre i det senare fallet. Ett skäl var att de som kom att anställas på exempelvis arbetsförmedlingarna inte sällan hade en facklig bakgrund eller sympatiserade med politiken i största allmänhet. Reformerna inom skolområdet mötte mer av ett institutionellt motstånd.
En underliggande kritik mot den tidigare utnämningspolitiken är att det borde vara professionella ämbetsmän som ska styra staten och inte politiker. För det första är politiker professionella, många har varit ministrar och statsekreterare och skaffat sig en bred samhällskunskap som på många områden överflyglar vad man lär sig på aldrig så avancerad universitetsutbildningar. Dessutom är de legitima företrädare för medborgarna. Demokratin behöver statstjänstemän med det allmännas bästa för ögonen. Men de har inte egendomsrätt till staten. Det är dessa principiella frågor debatten om utnämningsmakten borde handla om.