Jan Björklund, 1968 och kulturradikalismen

I ett anförande på Historiedagarna i Växjö gick folkpartiledaren Jan Björklund till storms mot 1968. Det är populärt just nu. Frankrikes nye president gör det regelbundet. Samma sak gäller för Danmarks premiärminister.
Och Jan Björklung gjorde ett tillägg, han utlovar, skriver Lars Ilshammar i en krönika i Iiden, "en uppgörelse med 1968 års kulturradikalism".
Observera att han inte sa 1968 års kommunism, vänsterradikalism, anarkism eller socialism. Han sa kulturradikalism. Kulturradikalism är ju något som under förra seklet förenade liberaler och socialdemokrater, ett kulturellt förhållningssätt till människors relationer, hierarkier och könsroller. Det var grunden för allt från den moderna välfärdsstatens framväxt till sådana symboliska och viktiga förändringar som du-reformen. Över blockgränsen har detta varit ett politiskt kitt i det svenska samhället och i den svenska politiken.
Den tar nu Jan Björklund avstånd ifrån. Det vill säga han tar avstånd från sitt eget politiska arv.

Zlatans och Göran Perssons klassresor

Göran Perssons stora revanschprojekt var att bygga sitt herrgårdsliknande "Torp". Kopplingen till uppväxten som arbetargrabb i Sörmland är bara alltför uppenbar. Då betraktade han överklassens herrgårdar från distans. Nu har han byggt en egen.
Zlatan Ibrahimovic har också gjort en klassresa, från Rosengård till de stora fotbollsarenorna och de riktigt feta arvodena. Nyligen gick han förbi ett hus i Malmö och gillade vad han såg, knackade på och bjöd på stående fot 30 miljoner. Ägarna hade betalat 8 miljoner för ett par år sedan. Mannen som öppnae funderade ett tag och gick sedan in till sin fru och sa: "Du, jag har just sålt vårt hus".
Vad är det som gör att vi upplever Göran Perssons husbygge en smula olustigt. Han har ju trots allt gjort stora insatser för samhället, för i jämförelse med Zlatan låg lön. Medan vi tycker att Zlatans husköp är lite kittlande och lustigt, något vi har överseende trots att han visade sin extrema rikedom genom att betala ett överpris för en patriciervialla i Malmös finare kvarter?

Marx och allt det där

Häromveckan hade Fokus ett temanummer om vänstern "efter revolutionen". Vad finns kvar av socialismen när föreställningen om en helt annan ordning inte längre lever som en sjävklar föreställning inom vänstern? Klas Gustavsson skrev för några år sedan en bok om detta: "Socialismens död efter döden".
Artikeln i Fokus var egentligen typisk eftersom den bekräftade de vanliga (mediala) schablonerna. Socialismen beskrevs som någon form av religion. Den betraktades som ett slags antingen eller.
Kommunismen och andra utopiska rörelser har förvisso betraktat politiken som en svartvit palett. Jag slås av detta när jag pliktskydligt läser "Marxismens filosofi" (Symposion). Bygger bygger dels på texter från ett seminarium anordnat av CMS, Centrum för marxistiska studier, (knutet till VPK, nu omdömt till vänsterpartiet). Året var 1978. 25 år senare ordnades ett jubileumsseminarium. Boken består av gamla och nya texter. Det är lite rörande att läsa. Och samtidigt nedslående. Några av de gamla föredragshållarna har lämnat det mest av vad de stod för annodazumal bakom sig. Ingvar Johanssons revisionism, för att ta ett exempel, bygger på att han anser att planekonomin har gjort bankrutt i alla bemärkelser. Något man kan hålla med om. Samtidigt visar Stefan Jonsson i sin nya essä att idéutvecklingen faktiskt inte stått stilla sedan 1978.
Kanske är problemet många marxister ser absolutistiskt på politiken. Att Marx måste man helt ställa upp på eller förkasta. Antingen det ena eller andra. Antingen planekonomi eller marknadsekonomi.
Men huvudfrågan i den europeiska vänstertraditionen har rört sig i den praktiska politikens fält. Där har det vardagliga politiska livet rört sig om att ta små steg för att förbättra för folkflertalet och successivt vidga demokratins och politikens verkningskrets.
Det intressanta är att förespråkarna för den liberala hegemonin och de gamla marxisterna faktiskt är varandras spegelbilder. Båda säger att vi måste välja det ena eller andra. Vilket kan vara skälet till att så många marxister snarare blivit liberaler än socialdemokrater.
Samtidigt behöver politiken också visioner om en annan värld, ett klasslöst samhälle och en ordning där det inte existerar hierarkier. Men dessa visioner måste tas med en nypa salt. Målet får inte helga medlen. Medlen är målet!

Våldet i vår tid

Saker som gör mig upprörd har med det synliga och tydliga våldet att göra. Men också företeelser som innehåller ett slags accepterande av våldskulturer måste granskas. Eller som rentav underblåser våldsverkare. Jag tror vi här har ett större mönster. Ett samhällsproblem. Det sträcker sig från allt från olika så kallade motorcykelgängs brottslighet till fotbollshuliganer. Det finns också en politisk våldsanvändning både på höger och vänsterkanten. En del av detta är gängrelaterat som händelserna på Kungsholmen och i Rödby.
Men fotbollen kommer ofta undan sitt ansvar genom att hävda att det är just ett samhällsproblem.
Och just i dag känns det skönt att inte gå på Råsunda, jag låter årskortet förbli oanvänt en dag som denna. Särskilt efter att ha läst två bra reportage om den så kallade Firman kring AIK i Dagens Nyheters sportbilaga. Det är en skrämmande kartläggning av maffialiknande påtryckningar, våld och hot om våld. Det som upprör mig mest är ett uttalande av AIKs VD Charlie Granfelt: "I valet mellan krig och diplomati väljer i alla fall jag det senare." Tränaren Richard Norlings uttalande i sammanhanget är inget annat än undfallande och djupt upprörande.
Diplomati med grupper eller organisationer som sysslar med hot och våld leder bara till anpassning och förfall. En annan sak som upprör mej var en sammanställning av fotbollsledare och tränare i allsvenskan och superettan som bötfällts av Svenska fotbollsförbundet för osportsligt agerande. Så länge ledare som Håkan Mild i Göteborg, Bo Pettersson i Enköping eller Djurgårdens tränare beter sig så illa kommer problemen aldrig att kunna åtgärdas.
Det är dags för ledarskap. Om inte är det hög tid för mej att sluta gå på fotboll.
Då förlorar ni ett fan som älskar fotboll. Var så säker!

Gå och se Özz Nüjen

Såg Özz Nüjens föreställning Mistero Buffo av Dario Fo på Södra Teatern igår. Lysande. Ett måste. Det är föreställningar de närmaste dagarna och i början av november. Gå och se nu!
Ur presentationen: "Efter alla Muhammedteckningar och Muhammedhundar ger kurden och muslimen Özz Nüjen tillbaka med samma mynt. Nu får kristendomen och dess mysterier, myter och figurer (Jesus, Maria, påvar, ärkeänglar) en slev av hans vassa tunga och snabba hjärna."
Regin står Björn Granath för, som spelade Dario Fo redan på 1970-talet. Det är lätt att förstå varför Dario Fo fick nobelpriset och varför vissa blev så upprörda över det.

OECD-rapporten i TCO-tidningen

Erling Forsman på TCO-tidningen har mailat mig en "mild protest". Jag hävdade i min ledare i senaste numret av tidskriften Arena att ingen hade skrivit något om den senaste rapporten från OECD. Erling påpekar att TCO-tidningen hade en nyhetsartikel den 14 september: "OECD: Generös a-kassa ger högre produktivitet".
Gå in och läs den på www.tcotidningen.se!

Mikael Persbrandt

Säga vad man vill om Mikael Persbrandt men han verkar gå i sin svärfars fotspår; en inställ Dramatenföreställning är också en föreställning.

Anders Borg femton år senare

Jag hittar några gamla klipp om moderaterna i några bortglömda lådor. Där fann jag en artikel i Café och en intervju med en mycket ung Anders Borg, nyanställd som sakkunnig i statsrådsberedningen, 24 år gammal med basker och runda glasögon. Han var inte en typisk moderat ens då. Lönen som sakkunnig åt Carl Bildt uppgick till 18.500. ”Direkt oanständigt hög. Jag hade 12.000 på Svenska Dagbladet”, sa han själv.
Moderaterna hade ett enormt självförtroende i början av 1990-talet. Deras nya kader var ännu ung och begåvad. De skulle omvandla Sverige från folkhem till aktiebolag. Anders Borg var emellertid inte riktigt en i mängden. Där många av de andra nöjde sig med de enkla slagorden ville han undersöka de filosofiska och ekonomiska grundvalarna för den moderata politiken.
1992 gjorde jag och Janne Sundling ett porträtt på Anders Borg i ETC under rubriken ”Den nya högern”. Anders Borg och Sven-Otto Littorin var två i dag namnkunniga i en krets unga moderater från Norrköping. Borg själv åkte till SAFs ”Market Corner” i Stockholm för att inhandla marknadsliberal litteratur.
Borgs karriär är egentligen iögonfallande. Drogliberalismen hade han övergett redan 1992. Och i statsrådsberedningen fick han nog lära sig att politiken i praktiken är en ganska pragmatisk och oglamorös tillvaro. Men det underlättar att ha något att hålla sig till.
Och det hade de här unga moderaterna och särskilt Anders Borg. Han hade läst allt som var värt att läsa av James Buchanan, Freidrich Hayek och Ludwig von Mises, för att nu bara nämna några av de nyliberala husgudarna.
I arikeln skrev vi: ”Nu har vi alltså en ung, intellektuell höger. På tidigt 80-tal fanns det folk inom vänstern som varnade för detta, sa att det skulle komma. De förklarade att högern ställde 80-talets frågor, inte vänstern. Och de sa att en intellektuell höger började växa fram.”
På den tiden var ”valfrihet, individualism, marknad” honnörsord för Anders Borg. Det ser lite annorlunda ut i dag. Moderaterna har delvis förändrats. Och framför allt har Anders Borg ändrat fokus i varje fall retoriskt. Något som kunde märkas redan 1992, vi kunde konstatera att han hade tagit åtminstone ett halvt steg tillbaka: ”Idén möter verkligheten och då är det ofta idén som får stryka på foten. Och som sakkunnig i socialpolitiska frågor talar han mer och mer om sociala frågor.”
Sedan förlorade borgerligheten regeringsmakten 1994. Anders Borg försvann till andra världar, till den finansiella marknaden och jobb på Riksbanken. Något överraskande gjorde han politisk comeback efter valförlusten 2002 som chefsekonom för moderaterna. Sedan har han och Fredrik Reinfeldt gjort om moderaterna. Resten är historia.
Det finns en myt förborgad i denna historia.
Och en viktig lärdom.
Myten är att moderaterna skulle ha gett upp sitt idéarv. Sant är att Anders Borg är beredd att slakta heliga moderata kor. Försvarspolitiken är ett intressant exempel. Den här typen av oförutsägbarhet präglade Borg redan för 15 år sedan. Han går inte riktigt i den moderata rörelsens ledband, utan uppvisar ett stort mått av självständighet gentemot gamla käpphästar. Detta är sant, men rymmer ändå ett mått av förblindande sken. I själva verket finns en kontinuitet från de nyliberala dogmerna för 15 år sedan till den ekonomiska politik som den borgerliga regeringen bedriver i dag. De ekonomiska incitamenten (jobbavdrag, etc) är politikens alfa och omega. Bakom anas en föreställning om de strävsamma som ska belönas av de lata som bör bestraffas. Som hämtat ur någon av Ayn Rands romaner.
Lärdomen är uppenbar.
Bakom moderaternas comeback finns en långsiktigt och konsekvent idéarbete. Därför är det Anders Borg som dirigerar den borgerliga alliansen.

Sicko

Michael Moores nya film Sicko är en lysande dokumentärfilm, politiskt kontroversiell i USA men framför allt är den oerhört underhållande. Visst framställningen av europeisk sjukvård som mer elller mindre paradisisk är kanske svår att riktig ta till sig. Men för att påvisa det sjuka med ett system som saknar allmän sjukförsäkring och starka privata intressenter är den iögonfallande.
Har det något med Sverige att skaffa? Jag har läst en del borgerliga kommentatorer som hävdat att "detta är USA". Härhemma har vi en allmän sjukförsäkring och det som behövs här är mer av privata inslag. I bland får man bilden av att detta är lösningen på alla sjukvårdens problem.
Även om ingen ifrågasätter den skattefinansierade vården är problemen inte bara något som finns på andra sidan Atlanten. Sant är visserligen att den starkt hierarkiska sjukvården från folkhemmets glansdagar har uppenbara problem i vår tid. Sjukvården har faktiskt förändrats en hel del sedan dess, till det bättre. Samtidigt ska risken med starka privata inslag ignoreras. Framför allt kan de vara kostnadsdrivande när någon annan står för notan - skattebetalarna. Medan vinsterna i privata företag i denna sektorn skjuter i höjden. Det är precis vad som hänt i USA. Och eftersom efterfrågan på sjukvård är oändlig och den tekniska utvecklingen möjliggör vård av sjukdomar som förr var obotliga uppstår ett finansieringsproblem. Vad går gränsen för vad staten ska ta ansvar för och vad händer om människor med mycket pengar skaffar sig gräddfiler till vissa behandlingar?
Sjukvårdens problematik är inte bara amerikansk.

Anders Borg 1992

Det var 1992. Vi hade en borgerlig regering. Då också. En av de unga sakkunniga i statsrådberedningen var en viss Anders Borg. Jag och Janne Sundling skrev en artikel, ett slags porträtt på honom och den nya högern för tidningen ETC. Anders Borg var 24 år då. Hans nyliberala grundperspektiv var tydligare, även om det finns en hel del i artikeln som pekar fram mot den man som trätt fram som moderat finansminister ett och halvt decennium senare.
Läs artikeln på ETCs hemsida: http://etc.se/artikel/10774/den-nya-hoegern
Frågan som avslutar artikeln känns fortfarande lika angelägen, ja än mer central i dag:
"Och vad har vänstern att sätta emot? Finns idéerna, finns de som funderar och srkiver, finns de intellektuella rådgivarna?"

Farväl André Gorz

Häromveckan tog André Gorz sitt liv tillsammans med sin hustru Dorine. De hade träffats som mycket unga och levt tillsammans i nästan 60 år. Parets grannar i den lilla franska byn möttes av en lapp på dörren. Där stod: "Meddela polisen".
Dorine hade varit sjuk i många år. André hade förklarat att han inte kunde tänka sig att leva utan henne. Hans sista bok "Lettre à D. Historie dún amour" var en underbar kärleksförklaring:
"Du har nästan blivit 82 år. (...) Du är fortfarande vacker, graciös och åtråvärd. Vi har nu levt tillsammans i 58 år och jag älskar dej mer än någonsin. Jag blev nyligen förälskad i dej pånytt och bär pånytt inom mej den överväldigande tomhet som bara fylls av din kropp intill min."
André Gorz spelade en viktig roll i den europeiska vänstern under flera decennier. Han tillhörde redaktionen för Sartres tidskrift "Les Temps Modernes" och var en av grundarna av "Le Nouvel Observateur". Gorz var grundläggande läsning för många av oss på den tiden.
Böcker som "Den svåra socialismen" och "Arbetarrörelsen i överflödets samhälle" sökte en radikal position och praktik mellan kommunistisk traditionalism och socialdemokratisk försiktig reformism. Gorz försökte identifiera "strukturreformer" som var realitiska men ändå i sin förlängning förändrade och bröt upp det kapitalistiska systemets maktstrukturer. Målet och medlet var människans frigörelse. Vidgad frihet inte pyramider. André Gorz var om man så vill en frihetlig socialist, självförvaltning en central dimension i hans tänkande, förankrad mer i den tidige Marx än de systembyggande efterföljarnas organisationshierarkier.
Han idéer spelade i slutet av 1970-talet en viktig roll i de politiska diskussionerna kring tidskriften Socialistiskt Forum och för antologin "Det nödvändiga uppbrottet". Och för SSUs självförvaltningsdebatt i början av 1980-talet.
Gorz fortsatta författarskap var obligatorisk läsning. Inte minst skrifterna om politik och ekologi. Vi talar här 1970-tal! Kritiken av "det ekonomiska förnuftet" och hans "farväl till proletariatet" var lästa så här i efterhand oerhört förutseende. Han skrev redan då de centrala analyserna om vänsterns politiska kris i västvärlden.
Ett annat centralt tema var kritiken mot lönearbetet, som rymde samma frihetliga underström som var den röda tråden i hela hans författarskap. Arbetsdelning och förkortad arbetstid var nu möjliga frigörelsereformer. Någonstans här försvann han nog ur mitt fokus. Jag tror inte heller att jag var helt med honom på detta område. Världen förändrades och nya frågor och utmaningar kom på dagordningen. Den nyliberala föreställningsvärlden blåste bort många perspektiv från vårt synfält.
För några år sedan tipsade min gamle vän Lasse Karlsson om en engelsk utgåva av ett antal Gorz-texter: "Capitalism, socialism, ecology". Den översattes aldrig till svenska, som förr i tiden. Och mitt engelska exemplar blev oläst. Nu tittar jag i den. Åren har gått. Som system är socialismen död, skriver han. Som rörelse och organiserad politisk kraft, är den på "sitt sista ben". Socialismen måste omdefinieras, framhöll Andre Gorz.
Om det var han eller tiden som hade förändrats är svårt att reda ut. Kanske bådadera. Men André Gorz representerar en idétradition som kommer att leva vidare. Även om vi nu säger: Farväl André Gorz.

Brott och brott

I dag klagar Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet (3/10) på en granskning i Sveriges Radio som visar att många företag som erbjuder hushållstjänster kan tänka sig medverka till skattebrott och skriva fakturor som leder till att kunderna på felaktiga grunder kan ansöka om skattereduktion. Det är för tidigt att genomföra en sådan granskning menar hon. Uppenbarligen beror hennes kritik av SR beror på att granskningen fokuserade på en politik hon själv gillar.
Vad som också är paradoxalt är att den här typen av invädningar ofta beror på vilken typ av fusk det handlar om. Borgerligheten tenderar att att ha överseende med olika skattebrott, som däremot upprör vänstern. Vänstern tenderar att ha överseende med fusk vad gäller socialförsäkringssystemet, som däremot upprör högern.
Denna bias tycks bero på vilken typ av politik man är emot eller för.
Förra veckan kritiserade en ledande moderat ABF för att de på ett ungdomsforum släppt in Planka Nu.
Då kom jag att tänka på alla ministrar i den nuvarande borgerliga regeringen som avslöjats med svart hemhjälp, svartbygge och politiskt motiverade protester mot public service i form av obetalda licensavgifter.

Carnegieaffären

Igår avgick Karin Forseke från regeringens privatiseringsråd. Frågan är om statssekreteraren Urban Fundered kommer att kunna sitta kvar. Oddset på hans avgång lär vara lågt. Båda har en bakgrund på investmentbanken Carneigie som nu prickats av Finansinspektionen för bland annat insideraffärer. Vilket lett till att dess nuvarande VD avgått. Bolaget är i kris.
Det allvarliga i sammanhanget är att Mats Odell låtit just Carneige ansvara för utförsäljningen av de statliga företag som nu står på säljlistan.
Mats Odell verkar ha mycket nära till den finansiella sektorn. Borgerligheten brukar anklaga socialdemokraterna för jäv i olika sammanhang. Men är uppenbarligen förblindad vad gäller egna relationer till makten och pengarna. Att borgerlighetens allians med kapitalet och den finansiella sektorn skulle vara ett problem tycks inte förespegla borgerliga företrädare.
Som Svenska Dagbladet i dag (2/10). Tidningen ägnar huvuddelen av sin ledare åt att skälla på de som kritiserar regeringen. Lars Ohly till exempel, ett tacksamt vänsterspöke att plocka fram i detta läge. Och den socialdemokratiske riksdagsmannen Bo Bernhardsson som framställs som en svensk Hugo Chávez. I förbigående skriver Svenska Dagbladet beträffande Karin Forsekes avgång: "Kanske var det klokt att hon avgick."
När argumenten tryter skramlar tomma tunnor mest.
Mats Odells fögderi är i fritt fall.