Anders Borg femton år senare

Jag hittar några gamla klipp om moderaterna i några bortglömda lådor. Där fann jag en artikel i Café och en intervju med en mycket ung Anders Borg, nyanställd som sakkunnig i statsrådsberedningen, 24 år gammal med basker och runda glasögon. Han var inte en typisk moderat ens då. Lönen som sakkunnig åt Carl Bildt uppgick till 18.500. ”Direkt oanständigt hög. Jag hade 12.000 på Svenska Dagbladet”, sa han själv.
Moderaterna hade ett enormt självförtroende i början av 1990-talet. Deras nya kader var ännu ung och begåvad. De skulle omvandla Sverige från folkhem till aktiebolag. Anders Borg var emellertid inte riktigt en i mängden. Där många av de andra nöjde sig med de enkla slagorden ville han undersöka de filosofiska och ekonomiska grundvalarna för den moderata politiken.
1992 gjorde jag och Janne Sundling ett porträtt på Anders Borg i ETC under rubriken ”Den nya högern”. Anders Borg och Sven-Otto Littorin var två i dag namnkunniga i en krets unga moderater från Norrköping. Borg själv åkte till SAFs ”Market Corner” i Stockholm för att inhandla marknadsliberal litteratur.
Borgs karriär är egentligen iögonfallande. Drogliberalismen hade han övergett redan 1992. Och i statsrådsberedningen fick han nog lära sig att politiken i praktiken är en ganska pragmatisk och oglamorös tillvaro. Men det underlättar att ha något att hålla sig till.
Och det hade de här unga moderaterna och särskilt Anders Borg. Han hade läst allt som var värt att läsa av James Buchanan, Freidrich Hayek och Ludwig von Mises, för att nu bara nämna några av de nyliberala husgudarna.
I arikeln skrev vi: ”Nu har vi alltså en ung, intellektuell höger. På tidigt 80-tal fanns det folk inom vänstern som varnade för detta, sa att det skulle komma. De förklarade att högern ställde 80-talets frågor, inte vänstern. Och de sa att en intellektuell höger började växa fram.”
På den tiden var ”valfrihet, individualism, marknad” honnörsord för Anders Borg. Det ser lite annorlunda ut i dag. Moderaterna har delvis förändrats. Och framför allt har Anders Borg ändrat fokus i varje fall retoriskt. Något som kunde märkas redan 1992, vi kunde konstatera att han hade tagit åtminstone ett halvt steg tillbaka: ”Idén möter verkligheten och då är det ofta idén som får stryka på foten. Och som sakkunnig i socialpolitiska frågor talar han mer och mer om sociala frågor.”
Sedan förlorade borgerligheten regeringsmakten 1994. Anders Borg försvann till andra världar, till den finansiella marknaden och jobb på Riksbanken. Något överraskande gjorde han politisk comeback efter valförlusten 2002 som chefsekonom för moderaterna. Sedan har han och Fredrik Reinfeldt gjort om moderaterna. Resten är historia.
Det finns en myt förborgad i denna historia.
Och en viktig lärdom.
Myten är att moderaterna skulle ha gett upp sitt idéarv. Sant är att Anders Borg är beredd att slakta heliga moderata kor. Försvarspolitiken är ett intressant exempel. Den här typen av oförutsägbarhet präglade Borg redan för 15 år sedan. Han går inte riktigt i den moderata rörelsens ledband, utan uppvisar ett stort mått av självständighet gentemot gamla käpphästar. Detta är sant, men rymmer ändå ett mått av förblindande sken. I själva verket finns en kontinuitet från de nyliberala dogmerna för 15 år sedan till den ekonomiska politik som den borgerliga regeringen bedriver i dag. De ekonomiska incitamenten (jobbavdrag, etc) är politikens alfa och omega. Bakom anas en föreställning om de strävsamma som ska belönas av de lata som bör bestraffas. Som hämtat ur någon av Ayn Rands romaner.
Lärdomen är uppenbar.
Bakom moderaternas comeback finns en långsiktigt och konsekvent idéarbete. Därför är det Anders Borg som dirigerar den borgerliga alliansen.