Marx och allt det där

Häromveckan hade Fokus ett temanummer om vänstern "efter revolutionen". Vad finns kvar av socialismen när föreställningen om en helt annan ordning inte längre lever som en sjävklar föreställning inom vänstern? Klas Gustavsson skrev för några år sedan en bok om detta: "Socialismens död efter döden".
Artikeln i Fokus var egentligen typisk eftersom den bekräftade de vanliga (mediala) schablonerna. Socialismen beskrevs som någon form av religion. Den betraktades som ett slags antingen eller.
Kommunismen och andra utopiska rörelser har förvisso betraktat politiken som en svartvit palett. Jag slås av detta när jag pliktskydligt läser "Marxismens filosofi" (Symposion). Bygger bygger dels på texter från ett seminarium anordnat av CMS, Centrum för marxistiska studier, (knutet till VPK, nu omdömt till vänsterpartiet). Året var 1978. 25 år senare ordnades ett jubileumsseminarium. Boken består av gamla och nya texter. Det är lite rörande att läsa. Och samtidigt nedslående. Några av de gamla föredragshållarna har lämnat det mest av vad de stod för annodazumal bakom sig. Ingvar Johanssons revisionism, för att ta ett exempel, bygger på att han anser att planekonomin har gjort bankrutt i alla bemärkelser. Något man kan hålla med om. Samtidigt visar Stefan Jonsson i sin nya essä att idéutvecklingen faktiskt inte stått stilla sedan 1978.
Kanske är problemet många marxister ser absolutistiskt på politiken. Att Marx måste man helt ställa upp på eller förkasta. Antingen det ena eller andra. Antingen planekonomi eller marknadsekonomi.
Men huvudfrågan i den europeiska vänstertraditionen har rört sig i den praktiska politikens fält. Där har det vardagliga politiska livet rört sig om att ta små steg för att förbättra för folkflertalet och successivt vidga demokratins och politikens verkningskrets.
Det intressanta är att förespråkarna för den liberala hegemonin och de gamla marxisterna faktiskt är varandras spegelbilder. Båda säger att vi måste välja det ena eller andra. Vilket kan vara skälet till att så många marxister snarare blivit liberaler än socialdemokrater.
Samtidigt behöver politiken också visioner om en annan värld, ett klasslöst samhälle och en ordning där det inte existerar hierarkier. Men dessa visioner måste tas med en nypa salt. Målet får inte helga medlen. Medlen är målet!