Recension av Lasse Granestrands nya bok, publicerad i DN i dag:
Förra veckans ”Uppdrag granskning” var kryddat med sedvanliga avslöjanden, denna gång ”invandrarfusk” med Svenska för invandrare (sfi). Därefter följde något om verkligheten som politikerna ignorerar, vilket har banat väg för främlingsfientliga krafter. Programledare Janne Josefsson ställde de ansvariga mot väggen. Skrikighetsnivån var hög.
Då återvände jag till Lasse Granestrands brett upplagda exposé ”I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling” (Norstedts) som har ambition att söka komplexiteten snarare än de svartvita schablonerna.
Granestrand gör en rundmålning av svensk flykting- och integrationspolitik från ny demokrati till sverigedemokraterna. Det är ett ambitiöst projekt som författaren elegant ror i hamn. Reportagen om de asylsökandes levnadsöden och krångliga väg till svenskt uppehållstillstånd är starka. År av väntan och en process som med alla mänskliga mått mätt är omänsklig.
Granestrand vill också ge utrymme för ”det i mitt tyckte paradoxalt bortglömda makthavarperspektivet, statens och myndigheternas roll och handlingsutrymme”. Här får även kritiserade flyktinghandläggare och politiker ge sin syn på saken. Det hela är föredömligt om än inte alltid så lättgenomträngligt. I viss mening dekonstrueras den mediala berättelsen om flyktingarna och politikerna. Granestrand vill bland annat förstå kulturen bland handläggarna på Migrationsverket, visar i sina intervjuer hur tjänstemän kan trubbas av efter att höra samma historia gång efter gång. ”Champagnemejlet” där personalen bjöds in att fira en lyckad avvisning ledde till hård kritik när det läckte ut. Syftet med träffen var från början inte avvisningen, menar de utpekade här. Sammantaget blir mailet inte mindre problematisk men bakgrunden i varje fall mindre entydigt.
Boken blottlägger de politiska beslutens konsekvenser, fokuserar på strukturer snarare än personer. Men den dagliga medielogiken kräver att makten personifieras, en effektiv och väl inarbetad genre. ”I Sveriges väntrum” borde i dessa stycken vara obligatorisk läsning på landets journalistutbildningar.
Bokens senare del ägnas åt integrationen och den nationella och främlingsfientliga rekyl som burit fram Sverigedemokraterna, men blir här mer konventionell. Granestrand spelar ner kritiken mot folkpartiet för att det skulle ha appellerat till främlingsfientliga reflexer. Risken att etablerade partier legitimerar och bekräftar Sverigedemokraternas världsbild ignoreras. Samtidigt markeras distans till talet om ”strukturell rasism”, som här mest förknippas med utredaren Masoud Kamali. Beskrivningen av kommuner som Landskrona och Södertälje och förorter som Tensta och Fittja tenderar också att bli alarmistisk. Han lutar sig mot några socialdemokratiska kommunalpolitiker, som enligt Granestrand vet hur det är i verkligheten. Den tidigare så kritiska blicken tycks här en aning ofokuserad.
Den infekterade frågan om de apatiska flyktingbarnen är något av bokens epicentrum. Regeringens utredare Marie Hessle blev i detta sammanhang ett bondeoffer. Hon tillvitades åsikten att det rörde sig om manipulation från föräldrarnas sida, inte minst av Gellert Tamas i Uppdrag Granskning och på denna kultursida. Granestrand ifrågasätter den bilden, Hessles rapport diskuterade ett antal alternativ, menar han. Vem som har rätt är omöjligt att bedöma, och kanske mest en angelägenhet för de närmast inblandade journalisterna. Så varför uppstod fenomenet i Sverige, och inte i exempelvis andra nordiska länder? Oenigheten mellan Granestrand och Tamas gäller nog den mediala bilden av Marie Hessle, och inte själva sakfrågan, förekomsten av manipulation av sjukdomstillstånd. ”Sannolikt nära noll”, skriver Granestrand. Båda förefaller mena att förklaringen ska sökas i själva asylprocessen.
Den svenska flyktingpolitiken är ett uttryck för en i svenskt politiskt liv och förvaltningstradition starkt förankrad rationalism. Hanteringen ska vara rättssäker och korrekt, vara lika för alla och inte leda till särbehandling. Inga avsteg från principerna för att undvika prejudikat. Flyktingpolitiken är också ett politikområde, vilket liksom andra eftersträvar ett mått av förutsägbarhet. Asylströmmarna kan emellertid aldrig planeras fram. Den svenska hållningen tenderar därför att vara generös när strömmen av asylsökande är jämn och möjlig att ”hantera”. Men mer restriktiv när antalet sökande rakar i höjden. Då blir det ”kris i flyktingmottagandet” och politikerna svarar med att strypa inflödet. För att som det heter inte väcka den främlingsfientliga opinionen.
Men nu sitter sverigedemokrater i de fina salongernas väntrum. Lasse Granestrand har gjort ett journalistiskt bokslut om vägen dit och beskriver under resans gång ett förvandlat land i en allt mer gränslös värld.
