Dagen efter EM i fotboll

Det är dagen efter. Dagen efter ett av de bättre EM i fotboll jag kan minnas. Ändå är det som att det blev lite för mycket. För utdraget varje kväll i TV4. För mycket försnack. För mycket eftersnack. För många reklamavbrott. Som man var trött på redan första kvällen. För mycket avbrott och korta instick. För många ytliga kommentarer där man kände att det hade jag redan kommit på själv. För mycket TV4-ytlighet. För många reportage med en ryska krogägare i Bollnäs som inte gav något överhuvudtaget. För mycket helt enkelt. Om det var medierna i allmänhet eller TV4 i synnerhet som tog död på entusiasmen ska jag låta vara osagt.

En deckare åt alla och envar

Alla ska skriva deckare i dessa dagar. Socialdemokratiskte riksdagsledamoten Thomas Bodström har på lediga stunder skrivit "Rymmaren" som marknadsförs grandiost av Norstedts. Och visst det finns pengar att tjäna. Jag undrar om det inte hade varit bättre om Bodström skrivit en bok där han för medborgarna hade försökt kommunicera sin syn på kriminalpolitik, brott och straff, FRA och andra angelägna frågor han som politiker arbetar med.
Samma invändningar kan anföras vad gäller Niklas Ekdahl som inom kort kommer med "I döden dina män" på Forum förlag. Ekdal är politisk chefredaktör på Dagens Nyheter. Hans föregångare Herbert Tingsten skrev böcker som fortfarande pryder min bokhylla.
Kanske säger detta något om offentligheten i Sverige år 2008.

Leif GW Perssons klassresa

I söndags skrev Leif GW Persson en stark text om sin pappa Gustav Vilhelm och sin egen klassresa och hålet i hjärtat som faderns bortgång lämnat. Vid ett jaktbesök på ett gods i England kommenterar en gänget Perssons bakgrund:
"Låter som en enkel och hygglig karl, säger sällskapets svenske baron. Vem kunde tro att professorn är släkt med en sådan."
Persson fortsätter:
"Och i samma ögonblick som han sagt det öppnar sig det svarta hålet i mitt bröst."
Och om klassresan:
"Du lämnar något som du inte längre vill, eller kanske inte ens vågar kännas vid. Lämnar några som du inte längre känner och som kanske inte ens vill känna dig. För att hamna på ett ställe där hjärtat i ditt bröst ersatts av en svart hål där du när som helst kan falla handlöst och huvudstupa, rakt ner."
Jag hoppas att Leif GW Persson skriver en bok som sin pappa, om sig själv och om sin klassresa.

Kritiken mot Naomi Klein

Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen" har fått ett enormt genomslag. Det är en lysande krönika över och kritik mot den nyliberala epok som ligger bakom oss. Den är emellertid inte invändningsfri, någon jag påpekade i min recension i Arena. Som så många i den kanadensiska (och amerikanska) vänster sätter hon likhetstecken mellan frihandel och fria marknader. Ordet fri är ju med på båda ställena.
Uppenbarligen har Kleins bok provocerat en del personer på högerkanten ordenligt. I dagarna kom Johan Norbergs & Boris Benulics "svar" "Allt om Naomi Kleins Nakenchock. Exklusivt avslöjande - allt om kejsarinnans nya kläder". Om detta skulle vara den stora mottattacken så måste man säga att det var tunt i många bemärkelser.
Johan Norbergs kan säkert ha sina poänger på en och annan punkt. Men huvudpoängen i hans resonemang är att kritiken mot Milton Friedman är ogiltig eftersom han egentligen inte själv företrädde det ena eller andra politiska beslutet. Det står inte så i någon av hans skrifter, menar Norberg.
Det påminner mej om 70-talsvänsterns läsning av de marxistiska klassikerna. Då brukade det heta att Marx aldrig sagt eller företrätt det ena eller andra som de socialistiska rörelserna stod för och genomförde. Nej, det stod inget om Gulag i Lenins skrifter. Men de existerade ändå.
Samma sak kan sägas om den nyliberala epoken. Kritiken av olika företeelser kan ju inte bortförklaras med att hänvisa till textanalyser Friedmans nationalekonomiska alster.
"Nakenchocken" bekräftar bara att den nyliberala högern mer och mer påminner om 70-talets sekterism.

En politik för den offentliga sektorn

En uppsjö av frågeställningar pockar på politikernas intresse. Men frågan är om inte den offentliga sektorns utveckling har en särställning. Dessutom är den laddad med ideologiska konflikter.
I Sverige och stora delar av västvärlden var 1950-talet en brytpunkt. JK Galbraith förutsåg i sin bok ”Överflödets samhälle” att staten skulle bli fattig och den privata sektorn rik om inte en omfördelning kom till stånd. Vilket den gjorde. Inte minst i Sverige.
Häromveckan talade statsminister Fredrik Reinfeldt på Lärarnas Riksförbunds kongress. Han kunde inte lova höjda lärarlöner däremot kommande skattesänkningar. Den klassiska konflikten består alltså.
Men den offentliga sektorn står ändå inför större utmaningar i dag än kanske någonsin tidigare. Under flera decennier har den expanderat, för att under senare tid ha bantats något och framför allt liberaliserats. Skattekvoten har också sjunkit något de senaste decennierna. Tjänsteparadoxen (Baumols dilemma) är en realitet. Medan varuproduktion kan effektiviseras oerhört mycket, gäller samma sak inte för tjänsteproduktion och särskilt inte omsorgsverksamhet. Det har visat sig svårt att öka skatteuttaget. Och av olika skäl kan inte skatterna höjas hur mycket som helst.
Det är alltså hög tid att ta ett större grepp på den offentliga sektorns framtida struktur och finansiering.
Skattefrågan är även fortsättningsvis en grundläggande ideologisk skiljelinje. Även om skattehöjningar inte är lösningen på alla problem är skattesänkningar generellt sett en mycket tvivelaktig politisk linje. Med en äldre befolkning och ökade krav på omsorg kommer kraven på välfärden inte att minska, tvärtom.
Vi lär emellertid tvingas till prioriteringar eftersom det inte kommer att finnas pengar till allt. Kravet på effektiviseringar består. Prioriteringarna gäller inte minst balansen mellan att satsa på ”verksamheterna” och ”transfereringarna”. Och exempelvis vilken vård vi via skattevägen ska finansiera (när allt mer blir möjligt, rent tekniskt) och vad som inte ska vara gemensamt finansierat och kanske avgiftsbelagt utan att det skapar vidgade sociala klyftor.
En fråga som bör diskuteras mer strukturellt gäller inslaget av frivilligarbete i den offentliga sektorn. Utrymmet för sådana insatser har ökat dramatiskt under senare år. Olika modeller prövas i olika kommuner och delar av landet. Behovet av att formulera en övergripande nationell policy är akut.
De anställda i den offentliga sektorns måste uppvärderas på olika sätt såväl när det gäller arbetsvillkor som löner. Vårdförbundets strejk visade att det finns ett uppdämt missnöje som också är utbrett i andra yrkesgrupper. Lönevillkor och utvecklingsmöjligheter i jobbet är centrala frågor för att i framtiden kunna rekrytera personal till vården, skolan och omsorgen.
I grunden gäller det också kvaliteten i den offentliga verksamheten. Häromveckan skrev regeringsutredaren Thorbjörn Larsson om missförhållandena inom äldreomsorgen: ”Äldre i Sverige behandlas som kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen.” Vi har också fått en rad rapporter om missförhållanden i skuggan av liberala avknoppningar och privata utförare inom den offentliga sektorn., Det är dags att utvärdera 20 år av ”reformer” inom denna sektor.
Femtio år efter JK Galbraiths klassiska bok behöver vi en ny debatt om 2000-talets politik för den offentliga sektorn.