En politik för den offentliga sektorn
En uppsjö av frågeställningar pockar på politikernas intresse. Men frågan är om inte den offentliga sektorns utveckling har en särställning. Dessutom är den laddad med ideologiska konflikter.
I Sverige och stora delar av västvärlden var 1950-talet en brytpunkt. JK Galbraith förutsåg i sin bok ”Överflödets samhälle” att staten skulle bli fattig och den privata sektorn rik om inte en omfördelning kom till stånd. Vilket den gjorde. Inte minst i Sverige.
Häromveckan talade statsminister Fredrik Reinfeldt på Lärarnas Riksförbunds kongress. Han kunde inte lova höjda lärarlöner däremot kommande skattesänkningar. Den klassiska konflikten består alltså.
Men den offentliga sektorn står ändå inför större utmaningar i dag än kanske någonsin tidigare. Under flera decennier har den expanderat, för att under senare tid ha bantats något och framför allt liberaliserats. Skattekvoten har också sjunkit något de senaste decennierna. Tjänsteparadoxen (Baumols dilemma) är en realitet. Medan varuproduktion kan effektiviseras oerhört mycket, gäller samma sak inte för tjänsteproduktion och särskilt inte omsorgsverksamhet. Det har visat sig svårt att öka skatteuttaget. Och av olika skäl kan inte skatterna höjas hur mycket som helst.
Det är alltså hög tid att ta ett större grepp på den offentliga sektorns framtida struktur och finansiering.
Skattefrågan är även fortsättningsvis en grundläggande ideologisk skiljelinje. Även om skattehöjningar inte är lösningen på alla problem är skattesänkningar generellt sett en mycket tvivelaktig politisk linje. Med en äldre befolkning och ökade krav på omsorg kommer kraven på välfärden inte att minska, tvärtom.
Vi lär emellertid tvingas till prioriteringar eftersom det inte kommer att finnas pengar till allt. Kravet på effektiviseringar består. Prioriteringarna gäller inte minst balansen mellan att satsa på ”verksamheterna” och ”transfereringarna”. Och exempelvis vilken vård vi via skattevägen ska finansiera (när allt mer blir möjligt, rent tekniskt) och vad som inte ska vara gemensamt finansierat och kanske avgiftsbelagt utan att det skapar vidgade sociala klyftor.
En fråga som bör diskuteras mer strukturellt gäller inslaget av frivilligarbete i den offentliga sektorn. Utrymmet för sådana insatser har ökat dramatiskt under senare år. Olika modeller prövas i olika kommuner och delar av landet. Behovet av att formulera en övergripande nationell policy är akut.
De anställda i den offentliga sektorns måste uppvärderas på olika sätt såväl när det gäller arbetsvillkor som löner. Vårdförbundets strejk visade att det finns ett uppdämt missnöje som också är utbrett i andra yrkesgrupper. Lönevillkor och utvecklingsmöjligheter i jobbet är centrala frågor för att i framtiden kunna rekrytera personal till vården, skolan och omsorgen.
I grunden gäller det också kvaliteten i den offentliga verksamheten. Häromveckan skrev regeringsutredaren Thorbjörn Larsson om missförhållandena inom äldreomsorgen: ”Äldre i Sverige behandlas som kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen.” Vi har också fått en rad rapporter om missförhållanden i skuggan av liberala avknoppningar och privata utförare inom den offentliga sektorn., Det är dags att utvärdera 20 år av ”reformer” inom denna sektor.
Femtio år efter JK Galbraiths klassiska bok behöver vi en ny debatt om 2000-talets politik för den offentliga sektorn.
I Sverige och stora delar av västvärlden var 1950-talet en brytpunkt. JK Galbraith förutsåg i sin bok ”Överflödets samhälle” att staten skulle bli fattig och den privata sektorn rik om inte en omfördelning kom till stånd. Vilket den gjorde. Inte minst i Sverige.
Häromveckan talade statsminister Fredrik Reinfeldt på Lärarnas Riksförbunds kongress. Han kunde inte lova höjda lärarlöner däremot kommande skattesänkningar. Den klassiska konflikten består alltså.
Men den offentliga sektorn står ändå inför större utmaningar i dag än kanske någonsin tidigare. Under flera decennier har den expanderat, för att under senare tid ha bantats något och framför allt liberaliserats. Skattekvoten har också sjunkit något de senaste decennierna. Tjänsteparadoxen (Baumols dilemma) är en realitet. Medan varuproduktion kan effektiviseras oerhört mycket, gäller samma sak inte för tjänsteproduktion och särskilt inte omsorgsverksamhet. Det har visat sig svårt att öka skatteuttaget. Och av olika skäl kan inte skatterna höjas hur mycket som helst.
Det är alltså hög tid att ta ett större grepp på den offentliga sektorns framtida struktur och finansiering.
Skattefrågan är även fortsättningsvis en grundläggande ideologisk skiljelinje. Även om skattehöjningar inte är lösningen på alla problem är skattesänkningar generellt sett en mycket tvivelaktig politisk linje. Med en äldre befolkning och ökade krav på omsorg kommer kraven på välfärden inte att minska, tvärtom.
Vi lär emellertid tvingas till prioriteringar eftersom det inte kommer att finnas pengar till allt. Kravet på effektiviseringar består. Prioriteringarna gäller inte minst balansen mellan att satsa på ”verksamheterna” och ”transfereringarna”. Och exempelvis vilken vård vi via skattevägen ska finansiera (när allt mer blir möjligt, rent tekniskt) och vad som inte ska vara gemensamt finansierat och kanske avgiftsbelagt utan att det skapar vidgade sociala klyftor.
En fråga som bör diskuteras mer strukturellt gäller inslaget av frivilligarbete i den offentliga sektorn. Utrymmet för sådana insatser har ökat dramatiskt under senare år. Olika modeller prövas i olika kommuner och delar av landet. Behovet av att formulera en övergripande nationell policy är akut.
De anställda i den offentliga sektorns måste uppvärderas på olika sätt såväl när det gäller arbetsvillkor som löner. Vårdförbundets strejk visade att det finns ett uppdämt missnöje som också är utbrett i andra yrkesgrupper. Lönevillkor och utvecklingsmöjligheter i jobbet är centrala frågor för att i framtiden kunna rekrytera personal till vården, skolan och omsorgen.
I grunden gäller det också kvaliteten i den offentliga verksamheten. Häromveckan skrev regeringsutredaren Thorbjörn Larsson om missförhållandena inom äldreomsorgen: ”Äldre i Sverige behandlas som kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen.” Vi har också fått en rad rapporter om missförhållanden i skuggan av liberala avknoppningar och privata utförare inom den offentliga sektorn., Det är dags att utvärdera 20 år av ”reformer” inom denna sektor.
Femtio år efter JK Galbraiths klassiska bok behöver vi en ny debatt om 2000-talets politik för den offentliga sektorn.
posted by Håkan A Bengtsson at 12:20 em
1 Comments:
Baumols "tjänsteparadox" får ofta tjäna som ursäkt i debatten om den offentliga sektorns förnyelse. Nä, man kan inte rationalisera en stråkkvintett; man kan inte spela fortare, för då blir det inte samma musikaliska verk; man kan inte ta bort någon medlem ur kvintetten, då är det inte längre någon kvintett.
Men, sedan närdå består ett besök på konserthuset bara av den stråkkvintett som uppträder en viss kväll? Sedan närdå består sjukvården bara av läkare och sjuksköterskor som utför samma rutin om igen?
Offentliga sektorn är precis lika sammansatt av egenproducerade tjänster, köpta tjänster och köpta varor som någonsin den privata sektorn. Det är samma samspel av insatser från olika håll, samma utrymme för kunskap, samma utrymme för kontinuerligt lärande.
Överallt där det finns väntetider bör man ställa frågan om det finns resurser som inte utnyttjas optimalt.
I stora delar av offentlig sektor saknas vettig investeringskalkylering. För en väginvestering finns ofta uträknat in i minsta detalj hur många skador och liv den sparar, men för tidiga insatser inom socialtjänst, vård och behandling saknas ofta ens elementära beräkningar av sambanden.
Vissa offentliga verksamheter har så låg verkningsgrad att man i många andra verksamheter skulle tala om betydande kvalitetsproblem. Vad är det t ex som gör att man accepterar att två tredjedelar av de som hamnar i kriminalvården återfaller i brott? När publiceras rankinglistan över Sveriges bästa anstallter?
Enligt vanligt folkvett brukar det vara bättre att stämma i bäcken än i ån, men om man inte kan se hur det förebyggande arbete minskar det som kommer sedan, blir det ju svårt att styra resurserna.
Sverige betalar 68 miljarder per år i sjukersättning och aktivitetsersättning (populärt kallat förtidspensioner). Endast en procent av de som varit långtidssjuka mer än två år återvänder till arbete. Om någon (t ex jag) då påpekar att det finns platser där 59 procent återvänder till arbete, borde väl det vara intressant.
Jag är övertygad om att alla som arbetar i offentlig sektor vill bli uppfattade som utvecklingsinriktade. Då fordras det att man utvärderar det man gör, att man gör systematiska jämförelser med andra och att man driver ett systematiskt utvecklingsarbete.
Om man av ideologiska skäl inte tror att privata entreprenörer kan bidra med något blir det ju extra viktigt att visa att man kan själv.
Skicka en kommentar
<< Home