På plats i USA

Sitter på Starbucks vid Union Square i New York. Framför mig ligger "lokaltidningen" The New York Times. Är här på studieresa med Arenagruppen över valet. USA väljer väg. Ett vägval som berör hela världen. En dryg veckas besök, seminiarer och diskussioner väntar. Mer kommer här på bloggen de kommande dagarna.

Fans och fans

Häromdagen skev Johan Esk en bra krönika i Dagens Nyheter. Den handlade om att den vanliga, vettiga fotbollsåskådaren måste tas på allvar - och lockas tillbaka till fotbollen. Fokus har varit på de skränande fansen som klubbarna har allt för mycket gullat med huliganerna. Det är helt ok med fans som sjunger och hejar på sitt lag. Men en osund kultur har frodats och klubbarnas policy har inte varit ett under av klarhet.
Nu har publiken vänt fotbollen ryggen. Publikraset är drastiskt jämfört med 2007. Jag är en av dem. Jag har inte sett en enda allsvensk match på plats det här året. Jag har reagerat på klubbarnas brist på tydlighet. Jag förnyade inte mitt årskort. Vi får väl se om jag kommer tillbaka.

Tre systrar

Stadsteatern går från klarhet till klarhet. Senast Anton Thechovs Tre systrar överförd till ett svenskt 50-tal någonstans i Norrland. Det mytiska Moskva är här Stockholm. Det borde inte fungera. Men det funkar faktiskt.
Jan Mybrand är helt enkelt lysande som gymnasielektor. För att inte tala om "Fredriksson, ett bud från kommunalkontoret", spelad av Åke Lundqvist. Höjdpunkten är när Frida Hallgren (Natalie) drar på sig skiddräkten och sticker i väg på en snöskoter. Kvällens event i det norrländska samhälle med den militära garnisonen. Jag kommer att tänka på Boden.
Sten Ljunggren (en av mina favoritskådisar) fyller 70 år samma dag och hyllas särskilt efter pjäsen. Han håller ett litet tacktal till publiken.
En fin kväll på Stadsteatern.

Krig och Fred

Der "Krig och fred" på Stadsteatern. Är lite skeptisk inledningsvis. Tänker att detta är ett omöjligt projekt, att dramatisera detta stora romanverk. Jag kapitulerar. Det är teater med fräschör. Jag gillar verkligen detta ambitiösa försök att göra teater av den stora litteraturen. Och inte grotta ner sig i det privata. Kanske inte världens bästa pjäs. Men lovande och teater som ger mersmak. Och det finns tydlig politisk koppling. Napoelons erövringsförsök blir en parallell till debaclet i Irak. I programbladet skriver Dirk Gindt om det euforiska året 1990:
"Början av 1990-talet var på många sätt en magisk tid, då stora delar av universitetsvärlden, populärkulturen, teaterlivet och aktivismen var synkrona. En eurforisk tid visserligen. Berlinmuren hade rasat, hotet för ett tredje världskrig försvunnit och en ny era av fred skulle inledas. Sedan kom baksmällan: Kriget i det forna Jugoslavien, USA invaderade Irak och kapitalismen blev girigare och hänsynslösare än någonsin i sin jakt efter nya marknader."

Det var inte bättre förr

Den brittiska TV-serien ”Life on Mars” går kanske inte till historien för sina lysande intriger. Engelska deckare är annars en fascinerande genre. Nej, snarare skildrade TV-serien framförallt en svunnen tid. Vilket ger oss möjligheter att reflektera över samhällets förändring och förvandling.
Huvudpersonen poliskommissarien Sam Tyler reste tillbaka i tiden, lämnade 2000-talet efter en olycka och vaknade upp 1973. Han började på sin polisstation, fast tre decennier tidigare i historien. Ett helt annat Storbritannien tar gestalt. Och Sam Tyler konfronteras med sitt eget förflutna och sitt lands historia. Det är inte bara polisens tekniska hjälpmedel som förändrats också bilarna som framstår som obotligt omoderna. I ”Life on Mars” framställs poliserna som överdrivet våldsbenägna. Sexismen var ännu inte ifrågasatt och rasismen allmänt accepterad. Det fanns skäl för Sam Tyler att längta tillbaka till framtiden.
”Life on Mars” slutade med att Sam Tyler hoppade från ett tak. Att han faktiskt dog framgick först i uppföljaren ”Ashes to Ashes” vars första säsong nu sänds på söndagarna i SVT. Nu är det en kvinnlig polis som görs resan bakåt i tiden. Alex Drake möter flera av poliserna från den tidigare serien, inte minst huvudpersonen Gene Hunt, ett slags parodi på ett mansideal som tillhör historien. En klassisk hårding, kort sagt.
Nu är det 1981 och Thatcher har tagit makten. Konflikterna trappas upp. Samhället förändras. Yuppien träder in i historien. Markandsanpassningen påbörjas. Auktoriteter till höger och vänster faller. Även polisen ifrågasätts och möts av spottloskor och ifrågasättanden. Och musiken blir tuffare. Det är punkens år. Ja, det är lysande TV.
Manusförfattaren Ashley Pharoah avslöjade i dokumentären ”The real Life on Mars” att han var rädd att han överdrev de negativa bilderna av 70-talets poliser. Men i dokumentären berättar poliser från den tiden att de tyckte att verkligheten var mycket värre. De fåtaliga kvinnliga poliserna vittnade om de sexuella trakasserierna. De första färgade poliserna anpassade sig till och tvingades spela med i de rasistiska schablonerna. Övervåld och bristande rättssäkerhet var mycket vanligt förekommande.
En sak är säker. Det var inte bättre förr. ”Life on Mars” och ”Ashes to Ashes” är stor samhällsdramatik som vaccinerar oss mot nostalgi om ett bättre förflutet. På den politiska vänsterkanten är det vanligt att framställa gårdagen som bättre på något sätt. Detta är nästan en särskild tanketradition. Men även högern tenderar att leva i det förflutna. Jag noterar att Tidningen Entreprenören nu firar att det är 25 år sedan näringslivet vann kampen mot löntagarfonderna och fackets krav på vinstdelning, aktier och makt i företagen. I dag är problemet det omvända. De senaste decennierna har lönernas andel av förädlingsvärdet minskat drastiskt.
Det var inte bättre förr. Vi utkämpar inte gårdagens strider en gång till. Den som hittar lösningar på dagens problem kommer att lyckas formulera framtidens lösningar.
Och ”Life on mars” och ”Ashes to Ashes” lär oss att det inte var bättre förr i tiden.

Evelyn Waugh

Filmatiseringen av Evelyn Waugh "En förlorad värld" går just nu på svenska biografer. Ska försöka se den. Även om konkurrensen med TV-serien är svår.
Drar mig till minnes en passage i Waughs dagböcker. När de tyska V-2 raketerna riskerade falla över London bestämde Evelyn Waughs för att flytta sitt bibliotek ut på landet. Men barnen fick bli kvar, med motiveringen: "that a child is easily replaced, while a book destroyed is utterly lost...".