Den brittiska TV-serien ”Life on Mars” går kanske inte till historien för sina lysande intriger. Engelska deckare är annars en fascinerande genre. Nej, snarare skildrade TV-serien framförallt en svunnen tid. Vilket ger oss möjligheter att reflektera över samhällets förändring och förvandling.
Huvudpersonen poliskommissarien Sam Tyler reste tillbaka i tiden, lämnade 2000-talet efter en olycka och vaknade upp 1973. Han började på sin polisstation, fast tre decennier tidigare i historien. Ett helt annat Storbritannien tar gestalt. Och Sam Tyler konfronteras med sitt eget förflutna och sitt lands historia. Det är inte bara polisens tekniska hjälpmedel som förändrats också bilarna som framstår som obotligt omoderna. I ”Life on Mars” framställs poliserna som överdrivet våldsbenägna. Sexismen var ännu inte ifrågasatt och rasismen allmänt accepterad. Det fanns skäl för Sam Tyler att längta tillbaka till framtiden.
”Life on Mars” slutade med att Sam Tyler hoppade från ett tak. Att han faktiskt dog framgick först i uppföljaren ”Ashes to Ashes” vars första säsong nu sänds på söndagarna i SVT. Nu är det en kvinnlig polis som görs resan bakåt i tiden. Alex Drake möter flera av poliserna från den tidigare serien, inte minst huvudpersonen Gene Hunt, ett slags parodi på ett mansideal som tillhör historien. En klassisk hårding, kort sagt.
Nu är det 1981 och Thatcher har tagit makten. Konflikterna trappas upp. Samhället förändras. Yuppien träder in i historien. Markandsanpassningen påbörjas. Auktoriteter till höger och vänster faller. Även polisen ifrågasätts och möts av spottloskor och ifrågasättanden. Och musiken blir tuffare. Det är punkens år. Ja, det är lysande TV.
Manusförfattaren Ashley Pharoah avslöjade i dokumentären ”The real Life on Mars” att han var rädd att han överdrev de negativa bilderna av 70-talets poliser. Men i dokumentären berättar poliser från den tiden att de tyckte att verkligheten var mycket värre. De fåtaliga kvinnliga poliserna vittnade om de sexuella trakasserierna. De första färgade poliserna anpassade sig till och tvingades spela med i de rasistiska schablonerna. Övervåld och bristande rättssäkerhet var mycket vanligt förekommande.
En sak är säker. Det var inte bättre förr. ”Life on Mars” och ”Ashes to Ashes” är stor samhällsdramatik som vaccinerar oss mot nostalgi om ett bättre förflutet. På den politiska vänsterkanten är det vanligt att framställa gårdagen som bättre på något sätt. Detta är nästan en särskild tanketradition. Men även högern tenderar att leva i det förflutna. Jag noterar att Tidningen Entreprenören nu firar att det är 25 år sedan näringslivet vann kampen mot löntagarfonderna och fackets krav på vinstdelning, aktier och makt i företagen. I dag är problemet det omvända. De senaste decennierna har lönernas andel av förädlingsvärdet minskat drastiskt.
Det var inte bättre förr. Vi utkämpar inte gårdagens strider en gång till. Den som hittar lösningar på dagens problem kommer att lyckas formulera framtidens lösningar.
Och ”Life on mars” och ”Ashes to Ashes” lär oss att det inte var bättre förr i tiden.