Kastorias judiska minnesmonument vandaliserat och återställt

Jag besökte Kastoria i norra Grekland, nära gränsen till Albanien och det som numera även officiellt heter Nordmakedonien, och min studiekompis från Lund första gången 1985. Kastoria betyder bäver vilket förmodligen kan kopplas till att pälshandeln och pälsindustrin under långliga tider spelar en avgörande roll i stadens och regionens historia och ekonomi. På stadens museum fann jag kartor från början av 1900-talet. Staden rymde då tre stadsdelar, en kristen, en muslimsk och en judisk. Den muslimska befolkningen försvann efter det Grek-turkiska kriget 1991 - 22. Efter freden tvångsförflyttades kristna till Grekland och muslimer till Turkiet. På natten den 24 mars 1944 arresterades den judiska befolkningen i Kastoria, nästan 1.000 personer. Tre dagar senare transporterades de till Thessaloniki och sedan till Polen. Ingen av dem kom tillbaka till Kastoria. I dag lever endast en judisk familj i staden. Den judiska befolkningens minne och historiska roll hedras av ett särskilt monument, ”The Memorial of the Jewish Martyrs of Kastoria”. Texten lyder: “In this place on the 24th of March the Nazis gathered together 1000 Jews of Kastoria.” Minnesmärke är vänt mot och blickar ut över Kastorias vackra sjö. Förra året vandaliserades monumentet. Grekland har genomgått en djupgående ekonomisk och social kris under senare år. Som försämrat det grekiska folket arbets- och livsvillkor på ett förödande sätt. Högerextrema och nynazistiska grupper har flyttat fram sina positioner och ökat sina aktiviteter i det offentliga rummet. Det finns en stor oro för vad det kommande valet kan innebära. Kastorias borgmästare Anestis Angelis fördömde dådet, beskrev det som skamligt och påminde om judarnas bidrag till stadens kultur och ekonomi. Minnesmonumentet återställdes med hjälp av lokala volontärer. (Bilden kommer från och publiceras med tillstånd av: www.fonikastorias.gr) ••• Terror var en del av kriget och den tyska ockupationen. Den 5 April 1944 massakrerades 280 barn och kvinnor av tyska soldater i Kleisoura inte långt från Kastoria. Jag hittar denna referensen till massakern på Wikipedia: "On 5 April 1944, Karl Schümers commanded the 7th unit of the 4th SS Polizei Panzergrenadier Division to the execution of 277 unarmed women, children and elders in the village of Kleisoura in Greece as a retaliation of the killing of 3 German soldiers. In the official investigations by his command hierarchy for the massacre he testified that his soldiers had to kill them all because guerrilla forces were hiding in the village, and was acquitted, while it was proven after the war that his testimony was false."

Vart gick det Kommunistiska Partiet?

Ibland är det som om historien går i repris, som om vissa retoriska figurer överlever genom decennierna fast man trodde att de försvann i ett slukhål på 1970-talet. Men det visar sig att de poppar upp igen när man minst anade eller förutsåg det. I januari i år publicerade RKU i Uppsala ett långt dokument om varför lokalföreningen lämnat Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) och ungdomsförbundet Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU). Rubriken lyder "Vart gick det Kommunistiska Partiet?". Det hela rör sig som "en kritik". Kanske kan man säga att vänstern alltid varit bättre på att skriva än att organisera. Om jag förstår texten rätt har RKU cikra 100 medlemmar i hela landet. Men det blev i varje fall 90 (!) sidors kritik när RKU i Uppsala lämnade Kommunistiska Partiet. I korthet kan man säga att kritiken går ut på att Kommunistiska Partiet inte är tillräckligt revolutionärt. De gamla revolutionärerna har i själva verket blivit kontrarevolutionärer, partiet och organisationen präglas numera av död intern demokrati, revisionism, reformism och antiintellektuell byråkrati långt från den korrekta marxist-leninistiska politiska linjen. Men det verkar också handla om Kommunistiska partiets stöd för gränskontroller, något som här kategoriseras som rasism. Men även om RKU-Uppsalas "ofarliga sabotage" av borgarnas valaffischer som Kommunistiska Partiet uppenbarligen tog avstånd ifrån. Tilltaget motiveras så här: "Utöver dessa taktiska synpunkter ansåg vi även att vandalisering av andra partiers valpropaganda var ett effektivt, konkret och lättförståeligt sätt att förmedla kommunisternas syn på den borgerliga valprocessen: att det är en charad och att vi i arbetarklassen aldrig genom valet kommer att nå en riktig förändring." Vidare riktas skoningslös kritik mot ett flygblad som tog upp klimatkrisen. De före detta RKU:arna i Uppsala menar att "vi måste fråga oss om det inte vore en större välgärning för klimatet att aldrig ha ödslat papper på detta flygblad. Slående är att flygbladet aldrig nämner ordet revolution, istället dansar det runt vad man egentligen ville säga", ty i flygbladet fanns inte ens den "ytligaste tillstymmelse av revolutionär retorik". Slutomdömet blir: "Ren och skär reformism helt enkelt, och den härstammar från renegaternas avsaknad av tillit till massorna." Det är uppenbarligen Mao som lurar i vassen som lärofader för dessa unga, ty han citeras återkommande, inte minst det han skrev om att massorna är "de verkliga hjältarna", men det har nu visat sig att "K är ovilliga att lära av massorna, att ta lärdomar av deras uppror och olydnad. K har ersatt massprincipen med Führerprincipen". Författarna uppmanar där "alla revolutionärt sinnade arbetare och intellektuella att ta del av återskapandet av en revolutionär socialistisk rörelse utan dessa revisionister." Det är på något märkligt sätt både uppiggande och djupt nedslående att bläddra igenom detta tjocka dokument. Så mycket engagemang. Så få personer. Det är bara att öppna det stora runda historiska arkivet för sekteristiska återvändsgränder.

Du ska ta ledningen och makten

Att rensa ut gamla böcker är ett slags sisyfosarbete. Precis när man trodde att uppgiften var avklarad, dyker det upp nya böcker som ska in i bokhyllan och då måste en gammal rensas ut. Ofta hittar jag en och annan numera tämligen bortglömd bok. Som "Du skall skall ta ledningen och makten. Om socialismens uppbyggnad i Sverige" från 1974 författad av Jörn Svensson och utgiven på VPKs bokförlag Arbetarkultur. Jag råkar ha den fjärde upplagan. Det såldes mer böcker på den tiden. Inte minst hårdkokta marxistiska alster. Den här utgåvan ska vara utökad enligt information på baksidan. Och kanske är den också reviderad. Ska kolla om resonemanget om att det skulle bli grundlagsvidrigt att riva upp den socialistiska modellen har tagits bort i denna upplaga, minns att ståndpunkten var omdiskuterad och ifrågasatt även i VPK. Jörn Svensson hade börjat som socialdemokrat men hade gått över till VPK och blev en av partiets ledande teoretiker. Han företrädde på den tiden partiets vänsterflygel, vilken ofta innebar ett omfamnande av den då pånyttfödda Nyleninismen. Boken skriver Jörn Svensson i förordet vände sig till "politiskt medvetna" i den unga generationen, till kommunister som hade "viljan att tänka självständigt och som har respekt för marxismens vetenskaplighet" och till "alla de socialdemokrater, som trots sin partilednings historiska svek ännu bevarar sin anknytning till arbetarrörelsens ideologiska rötter". Det har runnit mycket vatten under broarna sedan 1974. Föreställningen om marxismens vetenskaplighet har nog skattat åt förgängelsen. Och Lenin är inte på modet för tillfället. Men kritiken mot socialdemokraterna för att ha svikit sina rötter, sina väljare och sin ideologi, verkar vara lika levande nu som då.

Skrivliv

Jag sugs in Gun-Britt Sundströms ”Skrivliv. Från första boken till första barnet”, ett utsnitt från hennes dagböcker som sträcker sig från 1966 till 1978. Då hade hennes mest kända bok ”Maken” redan kommit ut. Och första barnet. Tidigare under hösten läste jag Wera Von Essens ”En debutants dagbok”, som först fångade mitt intresse. Debutboken vars födslovåndor man får följa är den man just läser! Först blev jag intresserad och lite fascinerad. Men sedan tappade jag intresset. För mycket poser. Det är helt annorlunda med ”Skrivliv”. Det blir som att följa en livs- och bildningsresa, där texterna, språket och formuleringarna förändras och utvecklas. I skärningspunkten mellan det privata, arbetslivet på DNs kultursida (intressanta interiörer) och litteraturvetenskapen och förstås politiken, som i Sundströms fall låg närmare de unga filosoferna än de dogmatiska 68orna, mer frihetlig i skärningspunkten mellan syndikalismen och socialdemokratin. Det är intressant inte minst eftersom jag själv är lite för ung för att ha en egen relation till den här epoken. Några meningar är helt enkelt underbara: ”Nisse har tappat knappen i byxlinningen, jag lånar honom ett FNL-märke”. Eller en anteckning från 1970 apropå ett doktorandseminarium på litteraturvetenskapen: ”Elva studenter, de flesta äldre än jag men inte mycket. En är bara 22 år, en riktig snobbtyp. Horace heter han.” Han dyker upp några gånger till i dagböckerna och blir något av Sundströms ”favoritantipati”. Kanske är det ändå Sundströms egen hållning till offentligheten som jag verkligen sympatiserar med för egen del: ”Det offentliga samtalet ska nämligen vara ett gräl. Ett slagsmål så fjädrarna ryker, en boxningsmatch för åskådare som vill se blod flyta. Ofta blir dessa replikväxlingar dialoger mellan två, privata prestigekamper där det bara gäller att vinna poäng. Åsikter blir personifierade, och det blir intressantare hur x klarar sig i argumentationen och vem så får in den slutliga knockouten än vad som blir sagt i sak.”/…/ ”Debatten blir förstås mer underhållande genom att fungera som envig, som tornerspel” Den karakteristiken av den politiska och kulturella debatten känns lika aktuell i dag. Jag hyser stor sympati för Gun-Britt Sundströms eget intellektuella ideal för ett meningsutbyte ”att man efter många inlägg från olika håll, många nyanseringar, definitioner och preciseringar, tillförande fakta, lokaliseringar av oliktänkandet – efter allt detta kan enas.” Och detta skrevs 1973.

Mao i Sverige

Maoismen var efterkrigstidens mest intresseväxande och samtidigt problematiska del av den kommunistiska internationella rörelsen. Som till skillnad från många andra kommunistiska grupperingar helt har upplöst och försvunnit. Denna globala maoistiska rörelse blev särskilt stark i Sverige och i synnerhet i Norge. Man kan verkligen fundera på varför det var just här maoismen attraherade så många unga från slutet av 60-talet och ett tiotal år därefter. Och undra om den har lämnat något arv efter sig. Min första valrörelse 1976 minns jag debatterna med SKP och MUF på torget i Halmstad. Det var maoisterna och muffarna som tog plats och utmanade socialdemokraterna på den tiden. Men maoismens korta historia har förstås att göra med utvecklingen i Kina. Och att kommunismen klövs i en sovjetisk och kinesisk riktning, Chrustchev och Mao hamnade helt enkelt i en djupgående konflikt. Som i grunden klöd den globala kommunistiska rörelse som tidigare leddes av Sovjetunionen. Många uppfattade Kina som ett radikalare och mer revolutionärt alternativ, mer troget de socialistiska idealen, särskilt efter att Mao iscensatte sin kulturrevolution 1966. Kina som land hade säkert samtidigt något som attraherade många, kunskaperna var få, landet var slutet och det låg långt bort från livet och det pragmatiska politiska livet i Sverige. Just kopplingen till Mao och Kina är också förklaringen till att maoismen upphörde att existera. I varje fall i organiserad form. Snart hann sanningen ifatt den maoistiska ideologin. Efter krigen mellan Kina och Vietnam och efter Pol Pots folkmord snurrade kompassen. Och Dengs nya ekonomiska politik efter Maos död skapade en ny hybrid av kommunistisk partidiktatur i statligt kontrollerad marknadsmodell. Det vill säga allt det maoisterna under kulturrevolutionen sade sig bekämpa. Ingrid Wållgren försöker i "Mao i Sverige" (Dialogos) teckna hela bilden av den svenska maoismens uppgång och fall. Det är ett imponerande arbete på många sätt. Det känns som att hon läst varje nummer av SKPs tidning Gnistan. Bara det måste ha varit en prövning. Boken är utgiven inom ramen för projektet "Arvet efter 1968" som initierats av Ax:son Johnsonsiftelsen. Numera verkar det vara "högern" och näringslivet som skriver även vänstern historia. Men det är ändå en habil bok som dokumenterar en ganska speciell del av vänsterns moderna historia som i dag av lätt insedda skäl nästan är bortglömd. Även om det finns några problematiska skönhetsfläckar. Ingrid Wållgren försöker återkommande skriva in författaren Sven Lindqvist i den maoistiska rörelsens krets. Utan att lyckas. Dessutom är det helt felaktigt. Han har alltid varit socialdemokrat och reformist. Och det Sven Lindqvist skrev om Kina var till skillnad från mycket annat som kom ut under de här åren inte några okritiska rapporter. Tvärtom. Det därför jag lägger undan boken med kluvna känslor. Ett imponerande arbete. Men varför kleta ut "skulden" över kommunismens brott och maoismens irrgångar på den demokratiska vänstern?

Maurico Rojas blir kulturminister – och avgår

Mauricio Rojas tid som kulturminister (eller minister för kultur, konst och arv) i Chile blev bara fyra dagar lång. Det ligger något tragiskt över hela historien. Någon kanske tycker att dessa rader bara syftar till att hälla salt i Rojas sår. Men jag känner ingen skadeglädje. Undrar mest varför det gick så här. Nyss hyllades han av en rad personer i borgerligheten. Det talades om att hans talang inte togs till vara i Sverige. Med sin bakgrund på vänsterkanten hade han en speciell ställning i den borgerliga sfären. Men det var nog en rätt komplicerad relation. Även den kantades av uppbrott och konflikter. Han vandrade lite i Moderaternas hägn och jobbade på Timbro. Valdes in i Riksdagen för Folkpartiet Liberalerna, om än som partilös. Han hade blivit "liberal", men nog mer ny- än socialliberal. Tidigt kritisk till svensk invandringspolitik. Kontroversiell. Lämnade besviken Sverige 2008 och har sedan verkat i Spanien och Chile. På något sätt har nog hans hållning i hög grad, i allt för hög grad, präglats av sin aversion mot den vänster han en gång tillhörde. Enligt egen utsago tillhörde han en vänstergrupp i Chile som bedrev väpnad kamp mot Pinochetdiktaturen. Kanske formades hans bild av vänstern av sin tillhörighet på den ytterst-yttersta vänstern. Därför ligger det förstås en särskild symbolik i att han tvingades avgå från kulturministerposten på grund av tidigare negativa och kritiska uttalanden om ett museum som ägnas åt brotten mot de mänskliga rättigheterna under diktaturen. Under en period bodde och verkade Rojas i Lund. När jag kom dit hade han redan skapat sig ett namn och en position. Han höll på med en avhandling om Marx. Och hade engagerat sig i Miljöpartiet. Ja, han framstod som en intressant person. Jag minns att jag intervjuade honom för Tvärdrag som jag sedan blev redaktör för. Om jag minns rätt var klon i intervjun att han uppmanade socialdemokraterna att "lära av Bakunin". Inte det bästa rådet socialdemokraterna fått genom åren, men kanske lite talade för Rojas pendlingsförmåga mellan olika positioner, särskilt på ytterkanten om mittfåran. Rojas avhandling Renovatio Mundi lades fram på Ekonomisk-Historiska Institutionen, där jag själv läste några år. Avhandlingen var intressant. Tror fortfarande att den är läsvärd. Den kritiserade marxismens millenaristiska historiefilosofiska grundvalar. Rojas var inte den första som traskat i dessa intellektuella spår. Och man kan invända att marxismen förstås har flera intellektuella pelare. Jag närvarade på själva disputationen, som på många sätt blev ett symboliskt slutseminarium för Lundavänstern. I den överfulla seminarielokalen fanns många av de redan då lätt gråhåriga 68orna, varav många nog ställde sig på Rojas sida. Opponenten var ingen mindre än Bo Gustafsson, den marxistiske ekonomisk-historikern, ledande intellektuell i VPK och sedan i KFML, som vid det här laget hade blivit socialdemokrat. Han gav Rojas rätt på många punkter, men ville komplicera och komplettera bilden. Han uppträdde som en resonerande äldre man, som en intellektuell i ordets bästa mening, och gav ett positivt intryck på mig. Rojas däremot var obeveklig. Hans svar på kritiken var som debattinlägg hämtade från ett podium i en gammal vänsterdebatt. Han lät mer som en kommunistisk agitator som lika självsäkert som fordomdags nu argumenterade för sin knivskarpa och kompromisslösa "liberalism". Det där seminariet har på något sätt format min bild av Rojas. Och kanske sammanfattar den på något sätt hans senare intellektuella och politiska vedermödor, hans temperament och "intellektuella" läggning.

Teaterpjäser och programhäften

Ibland är det som att pjäserna försvinner i ett minnenas töcken. Men så är det som att ett upphittat programhäfte innebär att man återupplever ett teaterstycke igen. Eller att texterna tillför något som gick själva pjäsen förbi. Så var det nog med Lars Noréns "Vintermusik" som vi såg på Stadsteatern för ett tag sedan. Men sedan läser jag Bodil Jönssons text om åldrandet. Saker man börjar tänka på vid 60. Bodil Jönsson skriver inte bara om ett långt liv och att vi lever längre och kanske kommer att leva allt längre i framtiden. Men hennes ord om meningen med det hela (ett kanske allt längre liv) slår an något: "När Bertrand Russel som 94-åring skrev sina memoarer, var han redan i förordet noga med att nagla fast vilka tre företeelser han menade hade gjort livet värt att leva. Den första var längtan efter kärlek. Inte kärleken i sig, alltså, utan längtan efter den. Själva riktningen. Den andra hade också en riktning: sökandet efter kunskap. Dessa två eftersträvansvärda mål lyfte honom uppåt, mot himlarna, skrev han. Men så fanns det också en tredje kraft, en som höll fast honom vid jorden: den outhärdliga medkänslan med medmänniskor som har det svårt."