Vart gick det Kommunistiska Partiet?
Ibland är det som om historien går i repris, som om vissa retoriska figurer överlever genom decennierna fast man trodde att de försvann i ett slukhål på 1970-talet. Men det visar sig att de poppar upp igen när man minst anade eller förutsåg det. I januari i år publicerade RKU i Uppsala ett långt dokument om varför lokalföreningen lämnat Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) och ungdomsförbundet Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU). Rubriken lyder "Vart gick det Kommunistiska Partiet?". Det hela rör sig som "en kritik". Kanske kan man säga att vänstern alltid varit bättre på att skriva än att organisera. Om jag förstår texten rätt har RKU cikra 100 medlemmar i hela landet. Men det blev i varje fall 90 (!) sidors kritik när RKU i Uppsala lämnade Kommunistiska Partiet. I korthet kan man säga att kritiken går ut på att Kommunistiska Partiet inte är tillräckligt revolutionärt. De gamla revolutionärerna har i själva verket blivit kontrarevolutionärer, partiet och organisationen präglas numera av död intern demokrati, revisionism, reformism och antiintellektuell byråkrati långt från den korrekta marxist-leninistiska politiska linjen. Men det verkar också handla om Kommunistiska partiets stöd för gränskontroller, något som här kategoriseras som rasism. Men även om RKU-Uppsalas "ofarliga sabotage" av borgarnas valaffischer som Kommunistiska Partiet uppenbarligen tog avstånd ifrån. Tilltaget motiveras så här: "Utöver dessa taktiska synpunkter ansåg vi även att vandalisering av andra partiers valpropaganda var ett effektivt, konkret och lättförståeligt sätt att förmedla kommunisternas syn på den borgerliga valprocessen: att det är en charad och att vi i arbetarklassen aldrig genom valet kommer att nå en riktig förändring."
Vidare riktas skoningslös kritik mot ett flygblad som tog upp klimatkrisen. De före detta RKU:arna i Uppsala menar att "vi måste fråga oss om det inte vore en större välgärning för klimatet att aldrig ha ödslat papper på detta flygblad. Slående är att flygbladet aldrig nämner ordet revolution, istället dansar det runt vad man egentligen ville säga", ty i flygbladet fanns inte ens den "ytligaste tillstymmelse av revolutionär retorik". Slutomdömet blir: "Ren och skär reformism helt enkelt, och den härstammar från renegaternas avsaknad av tillit till massorna."
Det är uppenbarligen Mao som lurar i vassen som lärofader för dessa unga, ty han citeras återkommande, inte minst det han skrev om att massorna är "de verkliga hjältarna", men det har nu visat sig att "K är ovilliga att lära av massorna, att ta lärdomar av deras uppror och olydnad. K har ersatt massprincipen med Führerprincipen".
Författarna uppmanar där "alla revolutionärt sinnade arbetare och intellektuella att ta del av återskapandet av en revolutionär socialistisk rörelse utan dessa revisionister."
Det är på något märkligt sätt både uppiggande och djupt nedslående att bläddra igenom detta tjocka dokument. Så mycket engagemang. Så få personer. Det är bara att öppna det stora runda historiska arkivet för sekteristiska återvändsgränder.