Prassel på Dramaten

Det var som om en frisk vind blåste genom Dramaten när vi var där häromkvällen. Ofta känner man sig ung i publiken. Eller rättare sagt rätt många är vanligtvis äldre än jag själv. Vanligtvis. Och jag är ju inte purung längre. Men den här kvällen kom en stor del av publiken uppenbarligen från några av Stockholms gymnasieskolor. Jag kommer att tänka på när Sannarpsgymnasiet skickade oss till Halmstads teater för ett bese någon teateruppsättning på Halmstads teater. Något jag fortfarande är tacksam för. Ja, det var en uppfriskande kväll på Dramaten. Det prasslades i bänkraderna och en större andel av publiken än vanligt fipplade med sina mobiler. Det prasslas även på scenen i Beaumarchais pjäs "Figaros bröllop", som Mozart sedan stöpte om till sin mer kända och berömda opera. Här har pjäsen bearbetas och moderniserats av regissören Tobias Theorell. Det känns lite som en rockmusikal på en ungdomsgård. Inte minst tack vare Andreas T Olssons "roll" som konferencier, genialt utfört! Grundtemat är förvillelser, förväxlingar och olika slags förvirring i kärlekens, erotikens och svartsjukans territorier. Lek och spel. Eller som Theorell själv säger: "Det är många lekar på en gång, och det börjar redan i första scenen. En lek med publiken, framför allt. Och en lek med identiteter, rollernas lek med varandra, det sociala spelet mellan klasserna." Möjligen är det därför pjäsen fortfarande kan spelas – i en annan tid och i ett helt annat samhälle. Den skrevs före franska revolutionen men förebådade 1789. Pjäsens öppna kritik av adelsmännens maktutövning i det stora och lilla ledde till att Ludvig XVI förbjöd pjäsen. Men som Sven Hugo Persson skriver i programhäftet: "Bland Beaumarchais´ många talanger fanns också förmågan att marknadsföra sina verk. Stycket lästes i salongerna, framfördes vid privata tillställningar och dess växande popularitet gjorde förbudet meningslöst. Pjäsen får sin offentliga premiär 1784. Också aristokraterna applåderade förtjust och den svenske besökaren, som kallade sig prinsen av Haga och som var ingen mindre än Gustav III, såg pjäsen flera gånger i Paris." Nu sätts den alltså återigen upp på den teater Gustav III grundande. I all sin tvetydighet gör den här spänningen mellan ungdomsgården och klassernas hierarkier att pjäsen på ett märkligt sätt får liv igen. I dag den 15 februari 2017 läser jag en intervju med Dramatenchefen Erik Stubø i Dagens Nyheter. Dramaten verkar vara i kris. Detta märkte jag inget av den där kvällen vi såg Figaros bröllop.