Thommy Berggrens Vildanden

Ser Ibsens "Vildanden" på Stockholms Stadsteater. Jag vet inte vad det är med Thommy Berggrens föreställningar, men de lyckas nästan alltid fånga mej. Det kan vara ett slags nerv, känslan av att detta är på allvar eller om det är hans klassblick som fokuserar på aspekter som jag kan känna igen mig i. Den här gången fastnar jag för den lekfullhet, spexandet hemma hos familjen Ekdal. I centrum står Hjalmar Ekdal som spelas briljant av Johan Rabaeus. Han äger scenen, ibland undrar jag om han är något av en iscensättning av regissören själv.

I programbladet skriver Synnöve Clason att Ibsen gjorde tragedin till "en del av vanliga människors liv. I dag har termen blivit ett löpsedelsord och vi har glömt bort dess ursprung. Tragedin som genre var sedan antiken förbehållen personer av hög börd ur myt och historia som talade vers. Men vanligt folk måste tala ett vanligt språk. Att skapa en vardaglig prosadialog var lättare sagt än gjort. För det var inte just folklustspel eller sentimentala familjestycken Ibsen ville åstadkomma. Han har själv berättat att han lyssnade till folks samtal, gömd bakom tidningen på kaféerna ute i Europa, och att själva språkarbetet hörde till det svåraste vid tillkomsten av ett nytt verk. Reslutatet av mödan känner vi. Ibsens dialogkonst kom att revolutionera scenkonsten och lägga grunden för naturalismens genombrott inom teatern."

Vildanden är en pjäs med många bottnar. Lögnen och sanningen. Barnet och vuxenvärlden. Klasstrappans makt.

Berggrens uppsättning berörde mig mycket starkt. Hela ensemblen är lysande. Hoppas inte att den intimitet uppsättningen skapade på Klarascenen försvinner när den flyttar upp till stora scenen, efter det stora och lättförståeliga publiktrycket.