Status Quo i Danmark
Hon kom in seminarielokalen i Bryssel som en stormvind och hennes tal var fyllt av den typ av förnyelseretorik vi känner väl från Londons think tanks. Detta var i december förra året. Peter Mandelson, Tony Blairs gamle förtrogne, presenterade den nyblivna ledaren för de danska socialdemokraterna Helle Thorning-Schmidt som den europeiska vänsterns nya stora hopp. Jag var själv inte särskilt imponerad. Hon höll ett effektivt anförande. Men det var fyllt av klyschor, utan någon inbördes logik.
Man kan säga att Helle flögs tillbaka från Bryssel till Danmark för att rädda den danska socialdemokratin. Lång kräftgång och ett mycket dåligt val 2005 bande väg för henne. Och om man jämför med hennes företrädare har hon varit en tuff utmanare av Anders Fogh Rasmussens och den borgerliga danska regeringen i den nyss avslutade valrörelsen.
Ändå är valet förstås ett bakslag. Socialdemokraterna till och med tappar ett par mandat! Styrkemässigt är det ett slags Status Quo. Socialistiskt Folkeparti ökar starkt men på Det Radikale Venstres bekostnad. Rörelserna är inom oppositionsblocket, som nu får en mer vänsterbetonad tyngd.
En möjlig förklaring är att den retorik som fungerade i Storbritannien inte omedelbart är gångbar i Danmark. Den nationalistiska och främlingsfientliga opinionen har inneburit borgerliga inbrytningar i klassiska vänsterfästen. Socialdemokraternas rörelse mot mitten verkar innebära att vänsterflanken övergetts. LO lägger sig inte i partipolitiken längre. Skillnaderna mot Sverige är tydliga.
Men Helle Thorning-Schmidt lär få en chans till. Ett ordförandebyte nu skulle kunna leda till ytterligare intern splittring. Hon framstår i det korta perspektivet som den samlande gestalten, presenterad med presidentiella ambitioner av det gamla folkröresepartiet. Men en intern debatt lär vänta. Ska partiet styra vänsterut för att vinna SF-väljare eller fortsätta på den inslagna mittenvägen med Helle som än så länge inte gett några väljarmässiga framsteg. De interna konflikterna är notoriska och återkommande i den danska socialdemokratin.
Läs mer på Dagens Arena.
Man kan säga att Helle flögs tillbaka från Bryssel till Danmark för att rädda den danska socialdemokratin. Lång kräftgång och ett mycket dåligt val 2005 bande väg för henne. Och om man jämför med hennes företrädare har hon varit en tuff utmanare av Anders Fogh Rasmussens och den borgerliga danska regeringen i den nyss avslutade valrörelsen.
Ändå är valet förstås ett bakslag. Socialdemokraterna till och med tappar ett par mandat! Styrkemässigt är det ett slags Status Quo. Socialistiskt Folkeparti ökar starkt men på Det Radikale Venstres bekostnad. Rörelserna är inom oppositionsblocket, som nu får en mer vänsterbetonad tyngd.
En möjlig förklaring är att den retorik som fungerade i Storbritannien inte omedelbart är gångbar i Danmark. Den nationalistiska och främlingsfientliga opinionen har inneburit borgerliga inbrytningar i klassiska vänsterfästen. Socialdemokraternas rörelse mot mitten verkar innebära att vänsterflanken övergetts. LO lägger sig inte i partipolitiken längre. Skillnaderna mot Sverige är tydliga.
Men Helle Thorning-Schmidt lär få en chans till. Ett ordförandebyte nu skulle kunna leda till ytterligare intern splittring. Hon framstår i det korta perspektivet som den samlande gestalten, presenterad med presidentiella ambitioner av det gamla folkröresepartiet. Men en intern debatt lär vänta. Ska partiet styra vänsterut för att vinna SF-väljare eller fortsätta på den inslagna mittenvägen med Helle som än så länge inte gett några väljarmässiga framsteg. De interna konflikterna är notoriska och återkommande i den danska socialdemokratin.
Läs mer på Dagens Arena.
posted by Håkan A Bengtsson at 9:23 fm
4 Comments:
Ja, jag tror att vi har mycket att lära av de danska socialdemokraterna - tyvärr för att veta hur vi INTE skall göra. För så olika är nu inte Sverige och Danmark att samma sak inte skulle kunna hända här.
Jag tror på en socialdemokrati som vågar formulera egna alternativ, inte bara anpassa sig till de borgerligas.
Ja, socialdemokraterna i Danmark ligger nu på 25 procent. Och utmanas av ett vänstersocialistiskt parti som till skillnad vänsterpartiet i Sverige på ett tidigt stadium gjorde sig av med den kommunistiska barlasten. Och samtidigt har socialdemokraterna tappat en hel del av sina kärnväljare till Dansk Folkeparti och Venstre. Något liknande skulle mycket väl kunna hända i Sverige.
Att Vänsterpartiet inte lyckas bättre i Sverige beror knappast på att de inte gjort sig av med den (påstådda) kommunistiska barlasten, vilket ARENA-folket och vänsterliberaler ofta påstår. Annars hade det gått mycket bättre för t. ex. Vägval Vänster eller Vänsterdemokraterna eller de "förnyare" i V som lagt sig ännu närmare socialdemokratin eller gått över till Miljöpartiet.
Nej, att Vänsterpartiet inte lyckats bättre i Sverige beror snarare på att de är för otydliga och suddiga - och ligger alltför nära socialdemokratin. Varför rösta på ett parti som är en mindre kopia av de riktiga socialdemokraterna, tycker nog väljarna. Lösningen är nog inte att anpassa sig och närma sig socialdemokraterna ännu mer, utan att gå vänsterut och utmana socialdemokratin från vänster. Det är så de tyska, holländska och danska vänsterpartierna har nått sina framgångar på senare år. Alltså precis den "traditionalistiska" radikala politik som Vänsterpartiet för i retoriken under Lars Ohly, men som kritiserats så hårt för att varande "kommunistisk" eller "gammaldags". Stärkt offentlig sektor och stopp för privatiseringar och avregleringar är vad väljarna på vänsterkanten vill ha, i Tyskland, Holland, Danmark - och Sverige.
Erik. En förenklad bild. Vänsterpartierna i Norge och Danmark tog farväl från kommunismen redan på 60-talet. Den enda tid då vänsterpartiet nådde motsvarande nivåer som dess nordiska motsvarigheter var när partiet under Gudrun Schyman, Johan Lönnroth och Lars Bäckström öppnade upp partiet. Det går sämre nu sedan alla dessa tre personer försvunnit från ledningen för vänsterpartiet.
Skicka en kommentar
<< Home