Stasi och Sverige

Läser en rubrik i Svenska Dagbladet. ”Vem var Stasis man i Stockholm?” Ledarskribenten Lisa Bjurwald ställde den med anledning av Björn Cederbergs nyligen utkomna bok ”Kamrat Spion. Om Sverige i Stasisarkiven”. Och det faktum att det finns en lista på Stasikontakter i Sverige, som inte är offentliggjord. Finns på SÄPO. I Polen pågår i dag en infekterad strid om de som var informatörer eller samarbetade med den polska säkerhetstjänsten, med krav på lojalitetsförklaringar och försäkringar om att offentliga personer aldrig haft med säkerhetstjänsten att göra.
Men säkerhetsrapporter är inte särskilt tillförlitliga, ofta författade på ett tillrättalagt sätt och inte sällan kryddade med häpnadsväckande bedrifter för att göra säkerhetstjänsten nöjd.
Björn Cederbergs bok är inte särskilt lyckad eller avslöjande. Den går liksom vilse i sökandet efter den där listan på möjliga Stasiagenter i Sverige. Mer är boken en vandring i Cederbergs egna minnen av kommunismen i forna Östtyskland. Men några guldkorn finns det trots allt. Intervjun med den numera avilidna Markus Wolf, ”Mannen utan ansikte”, den legendariske chefen för den östtyska säkerhetstjänsten, är lysande. Och sedan är det kapitlet om Sascha Andersson, östdissidenten som under alla år rapporterade om sina kamraters aktiviteter i demokratirörelsen direkt till Stasi. Cederberg lärde känna honom, rapporterade om Sascha och dissidenterna i Östtyskland i svenska medier. Efter murens fall gjorde han en finstämd TV-dokumentär om hela historien. Dessa delar i boken är starka. Jag hade kanske hellre sett att hela boken hade handlat om Sascha Anderssons dubbla dubbelspel. Den historien säger egentligen allt om maktens absurditeter och de pris enskilda människor tvingas betala för att överleva i skuggan av totalitära system.