Nancy Dell´Olio kommer ut som keynesian

Inte för att jag brukar läsa The Spectator. Denna brittiska konservativa tidskrift brukar aldrig innehålla något uppseendeväckande överhuvudtaget. Jämntjock tory intellektualism. Följd av en dry martini i en kolonial bar eller på en gammal herrklubvb. Det är känslan. Men när jag bläddrar igenom ett gammalt nummer hittar en liten präla skriven av Svennis exflickvän Nancy Dell´Olio. Hon är inte direkt någon stående skribent i The Spectator. Grejen är att hon var på en middag och sagt till sina vänner som verkade komma ur den välbärgade delen av den brittiska befolkningen att Keynes var en trevlig kille som hade en bra lösning på hur en ekonomi ska ta sig ur en lågkonjunktur. Men hennes konservativa vänner var sin thatcherism trogen och avfärdade Nancys faiblasse för gamle Keynes ganska bryskt. Till slut uppmanade någon henne att skriva en artikel. Det är den jag läser i novembernumret av The Spectator. Rubriken är på något sätt talade "I will always defend a big spender like J.M Keynes". Och som hon skriver: Keynes förde med sig flärd och stil till ett trött etablissemang. Han räddade markandskonomin på 30-talet och som Nancy så träffande skriver: "once again, the liberal market philosophy needs salvation".