Fish tank

Andrea Arnolds "Fish tank" är som ett knytnävslag i magen. En viktig film. I Ken Loach anda skildrar hon klasssamhället underifrån. Ett brittiskt välfärdssamhälle som krackelerat och inte läkt samman ingen efter avindustrialisering, tatcherism och labourstyre. Ett brytet samhälle. I centrum en 15 årig tjej som vänder sin förtvivlan utåt när den ensamstående mamman skriker och super. Hon relegeras från skolan, slåss och drömmer om en danskarriär. Det är ångest från första filmrutan. Händelserna är dramatiska följer inte den förväntade mallen. Men den slutar ändå med ett slags hopp när huvudpersonen flyttar från förortsområdet med en kille till Wales. Kanske en möjlighet.
Det är den här verkligheten de konservativa försöker dra nytta av i konservativ anda. Familjen ska återupprättas genom - just det skatterabatter.
Men det här handlar om något annat.
Kommer att tänka på Bo Widerbergs "Kvarteret Korpen". En supande pappa och en son som flyr. Var det inte så att sonen skulle läsa vidare.
I "Fish tank" finns inte den dimensionen överhuvudtaget. Hoppet om en danskarriär grusas när det en audition visar sig handla om nakendans. Och Widerbergs folk hade också en undertext om ett kollektivt uppåtstigande och upprättelse. Den saknas här och verkar saknas i vår tid. Än så länge.