Borgerlig hegemoni

Hur avläser man tidens grundläggande föreställningsramar och tolkningar av den så kallade verkligheten? Det vill säga det som kallas tidsandan eller den nu rådande hegemonin.
I dag läser jag Dilsa Demirbag-Sten på Expressens kultursida. Hon skriver att främlingsfientlighet och rasism finns inom alla demokratiska partier. Men det var folkhemmet, arbetarklassen, arbetarrörelsen och socialdemokratin hon särskilt uppehållit sig vid i sina artiklar i Expressen. På den vägen är det. "Varför är antisemitismen fortfarande en ickefråga i stora delar av arbetarrörelsen?", skriver hon. Det är den typen av glidande formuleringar som kletar fast och projicerar fram att det på något sätt skulle finnas antisemitism i "stora delar" av arbetarrörelsen. Kanske är det bara en icke-fråga. Eller möjligen riktig antisemitism. Antydningen ger vittring på mer.
Vår tids borgerliga hegemoni tar sig uttryck i att det bara är arbetarrörelsen och vänstern som tillvitas diverse föreställningar och negativa egenskaper. Frågan om de papperslösa är ett belysande exempel. Fackföreningsrörelsen förtjänar kritik för föråldrade förhållningssätt och senfärdighet att inse problemets vidd och de nya fackliga utmaningarna. Men en jämförelse mellan hur mycket borgerliga ledarsidor och andra skribenter och debattörer ägnat sig åt att ge facket skulden för de papperslösas situation och den uppmärksamhet som ägnats de arbetsgivare som betalar urusla löner utan trygghet och rimliga arbetsvillkor talar sitt tydliga språk.
Det är detta som är den borgerliga hegemonin på 2000-talet.