Två tyska utställningar

Besöker först den stora utställningen om tysk konst på Martin-Gropius-Bau i centrala Berlin: "Sechzig Jahre. Sechzig werke. Kunst aus der Bundesrepublik Deutschland von 47 bis 09". En stort upplagd grundlig utställning om tysk modern historia speglad i konsten. En kronolisk genomgång. I stora drag är konsten i Tyskland en spegel av den västliga konsten under samma tid, den nationella särarten tillkommer förstås och med den Tysklands särskilda väg. Det är märkligt att det år som slutar med 9 varit så händelsefullt under 1900-talet i detta land. 1919 utropades Weimarrepubliken. 1939 inleds andra världskriget. 1949 konstitueras Västtyskland. Och 1989 återförenas Tyskland och DDR upplöses.
Sedan åker jag till gamla östsidan i Berlin för att se utställningen "Volkseigentum. Kunst in der DDR 1949- 1989". Även utställningen i sig själv är som att komma till en annan värld. Det är bara jag och min hustru där. Lite 70-tal är det. Saggig lokaler. Dystert på något sätt. En förlorad värld. Ja, mycket 70-tal. Det är bara en person som håller i utställningen. Hon sitter vid ett oansenligt bord med en lite kassalåda och ger oss varsin biljett som liknar en inträdesbiljett till Folkets Park annodazumal. Utställningen i sig själv vittnar förstås om den propagandistiska konsten i DDR. Men det fanns nyanser i varje fall som den här speglas i konsten här på Spandauer Strasse. Mer komplex samhällskritik ligger under ytan. Det ligger gästbok som jag bläddrar i. Här framtråder en och annan exponent för ostnostalgin. Men även en "wessi" medger att en del var intressant. Om än inte allt. Kanske ett litet tecken på att historiens sår ändå läker. Men långsamt.