En "transformativ" president?

Natten efter att Barack Obama korats som segrare i presidentvalet uppstod en spontan karneval utanför Vita huset. Segerglädjen dominerande. Jag hörde inga talkörer riktade mot den sittande presidenten. Trots att George W Bush allmänt uppfattas som en av de sämsta presidenterna i USAs historia. Undrar hur det var med nattsömnen, den där natten USA skrev historia och kanske återuppfann sig själv. För det handlande inte bara om att landet röstade bort en illa sett republikansk president.
Demokratiska tankesmedjor har länge talat om den framväxande ”demokratiska väljarmajoriteten”. Demokraterna har en starkare ställning bland olika minoriteter. Om ett par decennier kommer minoriteterna att utgöra en majoritet av USAs befolkning. De vita kommer då att vara mindre än 50 procent. Demokraterna har också ett starkt stöd från välutbildade i städer och från kvinnor. Den vita arbetarklassen röstar sedan ett par decennier republikanskt, även om demokraterna nu hämtar hem väljare i arbetarklassen och av de fackligt anslutna arbetarna röstar en majoritet demokratiskt.
Den stora frågan är om Obama blir en president i raden eller ”transformativ”. Kommer han att förändra det amerikanska samhället, på samma sätt som exempelvis Roosevelt, Kennedy-Johnsson och Reagan.
Bara Barack Obamas hudfärg är i sig en förvandling av den amerikanska självbilden. Bara för något år sedan var en färgad president en helt utopisk tanke. John F Kennedy var den förste katoliken i Vita huset. Det uppfattades som ett erkännande av en stor befolkningsgrupp som länge varit undanskuffad i samhället och i politiken. Arvet från slaveriet och rasismen gör valet av Obama till en än mer betydelsefull symbolisk gestalt. Jag såg och talade med många stolta människor dagen efter valet. USA förändrades framför våra ögon den 4 november 2008.
Ronald Reagans tid som president blev inledningen på den konservativa och nyliberala kontrarevolutionen. Länge har även demokraterna tvingats anpassa sig till denna nya logik. Den nyliberala hegemonin levde på övertid under Bushs sista år vid makten. Den finansiella krisen har nu ändrat förutsättningarna. Staten har redan räddat det finansiella systemet med gigantiska stödpaket. Frågan är om den amerikanska bilindustrin kommer att tillåtas slå igen eller om politikerna går in och räddar Ford, GM och Chrysler. 4,5 miljon arbetstillfällen ligger i potten. På 30-talet introducerade Franklin D Roosevelt The New Deal och på 1960-talet utvidgades välfärdssystemet under Lyndon B Johnsson. Barack Obamas tid i Vita huset kommer inledningsvis att bli en period av akut ekonomisk krishantering. Det kan leda till nödvändiga förändringar av relationen mellan staten och marknaden, demokratin och kapitalismen. Det finansiella kapitalet behöver regleras. Välfärdssystemet måste restaureras.
Båda dessa förändringar lär påverka världspolitiken. USA har varit länge varit ett drivhus för marknadsliberalism. Ett annat Amerika träder nu fram.
Och där Bushs globala maktutövning präglades av självrättfärdighet representerar Obama uppenbarligen något annat. Däremot lär USA knappast avsäga sig sin suveräna position i världen utan vidare. Även om det finns gradskillnader anser amerikanska politiker i allmänhet att den amerikanska demokratin på något sätt är överlägsen. Internationella samarbetsorgan som FN betraktas med misstro. Den militära överlägsenheten efter murens fall har gjort denna hållning möjlig. Men ekonomin växte på lånade pengar. En annan världsordning måste ta form.