Håkan A Bengtsson

Dala-Demokraten prenumererar inte

2012-01-19T12:22:00.002+01:00

Fick ett pressklipp från Dala-Demokraten. Läser en liten notis om att vi på Arenagruppen nu har anställt två nya redaktörer för tidskriften Arena, Malena Rydell och Mikael Feldbaum. Det mesta är taget från vårt pressmeddelande. Men den osignerade blänkaren avslutas med ett tillägg om ett "vi" som jag antar gäller Dala-Demokraten:
"Vi får se vad de nya chefredaktörerna kommer att tillföra, tills vidare avstår vi från att prenumerera på tidskriften."
Man kan inte vara uppskattad överallt.

Är Bo Lundgren politiker?

2012-01-18T11:18:00.002+01:00

I går kritiserade Bo Lundgren planerna på att införa en skatt på finansiella transaktioner inom EU. Han lät som den moderatpolitiker han en gång var. Men nu är han chef för Riksgälden. Man undrar hur det kan komma sig. Inför valet 2006 kritiserades Göran Persson och socialdemokraterna mycket hårt för att politisera statliga ämbetsverk och bara utsåg sossar som chefer i staten och som landshövdingar. Det är hög tid att granska hur den borgerliga regeringen har politiserat staten på sitt sätt.

Varför syns inte Annie Lööf?

2012-01-11T15:07:00.005+01:00

Det är många som undrar var Annie Lööf tagit vägen. Efter partiledarvalet har hon gått i den stora regeringsdimman. Hon har varit närmast osynlig i offentligheten. Det förmodade opinionslyftet låter vänta på sig. I går var hon i och för sig i studio ett. Men då handlade det mest om att hon var ny på partiledarposten och var hon blivit av.
Kanske hittar man ett svar i tidskriften Neo:s sista nummer för 2011, som jag sent omsider lyckades läsa häromdagen. Att Neo hyllar Lööf som borgerlighetens "hopp" är inte ägnat att förvåna. Hennes nyliberala dragning är väl känd. Med förbilder som Ayn Rand, Margaret Thatcher och Johan Norberg borde hon vara en udda fågel i centerrörelsen. Egentligen en ganska konservativ företeelse, i den mån partiet har haft någon fast ideologi överhuvudtaget.Utvecklingen mot en närmast extrem form av nyliberalism kan vara det största politiska lappkastet i svensk politisk historia.
Men kanske är denna nyliberalism ändå inte så lätt att svälja för centerns kärntrupper. Och kanske är detta skälet till att Lööf har varit så frånvarande i den offentliga debatten. Och kan vi hitta en pusselbit Neo-intervjun, där Lööf förklarar att "vi är nog de mest liberala".
Den första frågan i intervjun lyder:
"Ska vi avskaffa spelmonopolet?"
Lööf svarar:
"Gud, jag måste ju svara som partiledare här. Nej. (skratt)"

Det verkar som att Lööf ännu inte förstått vad det innebär att bli partiledare. Eller att hon försöker förändra centerns politik i grunden och helt enkelt stöter på patrull. Bådadera kan vara en förklaring till att Annie Lööf är så osynlig.

DNs antifacklighet

2011-12-02T08:43:00.002+01:00

Man kan säga mycket om Dagens Nyheter. Men tidningens ledarsida står konsekvent på arbetsgivarsidan. Fredagens ledare (2/12) är ett typexempel. Dels köper tidningen arbetsgivarnas verklighetsbeskrivning rakt av. Men den försöker också frammana bilden av av att det är elaka fackpampar i IF Metall som ligger bakom nejet till medlarnas bud. Men så är det inte. Visserligen nämns Unionen och dess ordförande Cecila Fahlberg i artikeln. Men det är LO som är ledarsidans röda skynke. Det är ingen tillfällighet att TCO-förbundet Unionens nej kommer i bakgrunden. Och att akademikerförbundet Sveriges Ingenjörer fattat samma beslut nämns överhuvudtaget inte. DNs ledarsidan förnekar sig inte. Den bedriver en konsekvent antifacklig och löntagarfientlig opinionsbildning.

Med Stalin som gud

2011-11-23T11:09:00.002+01:00

Jag trodde att jag hade ganska bra koll de olika vänstergrupper som florerade på 70-talet. Men jag kände faktiskt inte till att det fanns något som hette SKF/ML, vilket uttyddes Sveriges Kommunistiska Förbund/Marxist–Leninisterna. Senare omdöpt till KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Skälet kan vara att partiet aldrig samlade mer än femtio till hundra personer. KPS var ett slags utväxt ur den tidens vänster, ur SKP, KPML(r) och KU (Kommunistisk Ungdom).
Men där SKP gjorde Kina till sitt kommunistiska modelland valde KPS Enver Hoxhas Albanien som ett förebildligt lyckorike. Allt Albanien gjorde blev KPS politiska ställningstagande på de få orter denna lilla grupp hade anhängare: Värnamo, Stockholm, Jönköping och Göteborg. Men transformationen av albansk kommunism till svensk mark blev aldrig någon politisk succé.
Journalisten och författaren Magnus Utvik drogs som mycket ung i denna politiska miljö. Nu har han skrivit en bok om dessa upplevelser: "Med Stalin som gud. Tre tonår i en kommunistisk sekt". Det är en känsla av sorg och kanske också skuld som träder fram i Utviks berättelse och intervjuerna med sina tidigare "partivänner". KPS förde en tynande tillvaro. Och försvann lika omärkligt som det bildades. Men för de som var engagerade i KPS var detta hela livet under några år. Magnus Utvik beskriver de auktoritära mekanismer som under vissa omständigheter kan komma att styra en liten grupp. Här handlar det om medlemmar som betalar in betydande delar av sin lön till sitt parti. Som uppmanas flytta till en särskild stad och ta rätt jobb på order av ledningen. Som ska splittra andra organisationer för att dra med sig så många medlemmar som möjligt till det nya partiet. Det är en berättelse om människor som fortfarande bär på ett tungt arv och en sorg. De enskilda individerna var underordnade det stora politiska målet. Likt många andra smågrupper under den här perioden trodde KPS inte på den "borgerliga" demokratin. Hur underligt det än kan låta i dag skulle den parlamentariska demokratin lämna plats för proletariatets diktatur.
Men kanske fanns de verkliga fienderna egentligen inom de egna leden. Detta är på sätt och vis sekterismens sanna väsen. Och det riktigt obehagliga. Vid en sammandragning så sent som 1987 säger KPS partiordförande Anders Persson: "Kamrater, jag har inte planerat och planerar inte att misshandla, tortera eller avrätta några partimedlemmar. Därmed inte sagt att jag tror att man alltid kan klara kampen mot revisionismen utan att få lite skit under naglarna."
Magnus Utvik har dokumenterat en liten och nästan helt okänd återvändsgränd som följde av det stora vänsteruppsvinget efter 1968. Det är en stark och omtumlande läsning. Ärlig och uppriktig. Men det vore att förminska hans ärende att bara peka finger åt en kommunistisk extremism som inte längre finns. Sektmekanismerna i Albanienfrälsta KPS kan nog göra sig gällande i alla slutna grupper, inom små och stora grupper och partier eller för den delen olika slags klaner och religiösa sammanslutningar

Peredvizjniki

2011-11-15T13:28:00.003+01:00

Ägnade en kväll åt nationalmuseums stora utställning om konstnärsgruppen "Peredvizjniki. Banbrytare i ryskt måleri". Namnet på gruppen kan översättas med "Vandrarna". Det var helt enkelt en fantastisk kväll. Underbart måleri av konstnärer och ett kulturarv som är mer eller mindre okänt utanför Ryssland.
Det är också ett slags dokumentation av en epok som ledde fram till den ryska revolutionen 1917 och det långa 1900-talets alla tragedier. Här kan kan man vandra in i en värld som förebådade en framtid vi nu har lämnat bakom oss. Oändliga landskap. Landsbygdens fattigdom (livenegenskapen avskaffades först 1861). Men också målningar som skildrade borgare och intellektuella, radikala narodniker, anarkister, omoral i kyrkan, tsarväldets uppenbara orimlighet och det epokgörande mordet på Alexander II 1881.
För några år sedan besökte jag S:t Petersburg för första gången och slogs av hur många och överdådiga överklassens palats faktiskt . Vittnesmålen om den stora kontrasten mellan fattigdom och rikedom under den här epoken var på något sätt fortfarande synliga i stadsbilden. Man förstod intuitivt varför det blev revolution.
Och någonstans mitt i den här utställning återskapas samtidigt bilden och föreställningen om ett folk som vänder sig mot överheten, ett folk tar gestalt mellan tavelramarna. Kanske allra tydligast i Ilja Repins mästerverk "Pråmdragare vid Volga", som också pryder den fina katalogen. Detta är ett måste. Gå och se.

Per Ahlmarks värld

2011-10-17T17:20:00.002+02:00

Att läsa Per Ahlmarks memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död!" är både fascinerande och smärtsamt. Till stora delar är texten hudnära och öppen. För en före detta politikers memoarer är boken välskriven och intressant. I varje fall till en början. Texten väcker en. På gott och ont. Sedan tar obehaget överhanden. Men det som slår mig är motsägelserna mellan denna öppenhet och den svartvita argumentation som kännetecknar hela hans politiska liv och som även präglar dessa memoarer - hans politiska testamente.
I många avseenden representerar Ahlmark en i dag illa trängd och i grunden sympatisk socialliberalism, inte minst i hans egna gamla folkparti. Erik Helmerson skrev i Dagens Nyheter att vänstern aldrig gillat Ahlmark och beskrivit honom som en nyliberal. Det känner jag överhuvudtaget inte igen. Men Ahlmark är en gammal kallakrigare som i vår tid gått i armkrok med George Bushs neokonservatism. Bushs budskap: antingen är du med oss eller så är du mot oss, passar in i Per Ahlmarks politiska schablonvärld.
Samtidigt slås jag av alla motsägelser i denna bok och i hela Per Ahlmarks gärning. Och stöts bort av oförsonligheten och enödgheten. Eller för att citera honom själv: "Tron tog över oron - så har det ofta varit i mitt liv." Rädslan för döden är precis som för lärofadern Herbert Tingsten en grundinställning som verkar styra inställningen till livet och politiken.
För fortfarande dömer Ahlmark ut sina meningsmotståndare på känt maner. Partikamraten Lars Leijonborg är inte vatten värd. Inget utrymme för försonlighet ens i denna slutlikvid. Den bortgånge socialdemokraten Sten Andersson beskrivs som en "obildad demagog". Men själv skriver han att "Det finns få skäl att beskärma sig över debatters vildsinthet ens när ett argument vrids upp till demagogi." Vilket verkligen gäller Per Ahlmarks eget sätt att argumentera. Även i denna bok.
Ahlmark berättar för övrigt att han besökte London 1956 och bland tittade in i Karl Marx enkla och trånga arbetslägenhet i Soho. Men "socialismen kittlade mig bara en liten stund". Jag tänker att om han gått den socialistiska vägen hade han förmodligen blivit en riktig vänsterist, en skarprättare som i något vänstersekt dömt levande och döda i två tydliga kategorier: klassförrädare och avfällingar å ena sidan och rättrådiga och pålitliga å den andra sidan. Nu ville historien något annat. I stället har han gjort samma sak med folkpartiet som hemort. Liberalismen har i Ahlmarks variant blivit mycket enögd historia. För "tron tog över oron".

Pakistan. Upprorens land.

2011-10-11T14:05:00.002+02:00

Henrik Chetan Aspengrens "Pakistan. Upprorens land" är en välkommen introduktion till detta sargade land. Man får det historiska sammanhanget, den tragiska historien bakom delningen av det brittiska Indien. Och en bild av hur de etniska och religiösa spänningarna fortfarande präglar denna region. Berättelsen varvas med personliga vittnesmål om livet i dagens Pakistan och dess roll i vår tids stora spänningar mellan öst och väst och det så kallade "kriget mot terrorismen". Detta är en typ av bok man hoppas kommer att fortsätta att ges ut på det svenska språket.
Den slutar:
"Men allt detta till trots; det är lika sant i dag vad Artur Lundkvist skrev för över sextio år sedan: "Pakistan lever vidare, insnärjt i sina motsägelser." Och just så, motsägelsefullt och trassligt, kommer landet att hanka sig vidare."
Aspengrens bok gör dessa motsägelser begripliga.

Allt är idioternas fel

2011-09-29T22:09:00.003+02:00

Jag kunde inte sagt det bättre själv. "Allt är idioternas fel" är namnet på Dan Berglunds nya CD. Jag lyssnade på honom under de radikala 70- och 80-talen. Då var han en revolutionär trubadur från Göteborg. Knuten till KFML(r). Men kanske framför allt en fantastisk berättare. På den nya skivan är det revolutionära sedan länge borta. Här är det snarare med som en historisk referens. Nu dominerar ett slags livsvisdom. Det är vackert och upplyftande på en och samma gång. Och ironin biter fortfarande. Inte minst i "Mannen som var så förbannad", en drift med den sverigedemokratiska mannen. Eller i titelsången där man kan ana en referens till de ännu troende kommunisterna(?):

Deras klotter syns i bloggar och i press
Dom har haft sin miljonte kongress
Dom har hållit många långa linjetal
Deras rörelse på frammarsch är global
Deras rörelse är på väg att äntligen bli hel
Det är idioternas fel

Slas vann inte melodifestivalen 1974

2011-09-06T16:02:00.003+02:00

Ser en underbar Slas-utställning på Kulturhuset i Stockholm. En nostalgitripp om en författare och konstnär som själv var en mästare på just nostalgi och tillbakablickar. Hans mest kända bok "Vem älskar Yngve Frej?" är en mästerlig djupdykning ner i en värld som skattat åt förgängelsen (Bondesverige).
Utställningen heter "Jag minns dig nog". Mycket Slas. Och titeln är faktiskt hämtad från ett bidrag till melodifestivalen 1974. Som Slas skrev texten till. Georg Riedel musiken. Och framfördes av Göran Fristorp. Trots att den slutar med orden "Jag tänker på dig när mina rakblad är slut"! I stället vann Abba med Waterloo.
Men lyssna och njut av "Jag minns dig nog"!

Liberalt ordval om Palestina

2011-09-02T12:17:00.003+02:00

I ett debattinlägg i Expressen skriver de två folkpartisterna tillika ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson om kravet att FN ska erkänna Palestina som en självständig stat.
De två liberalerna avvisar, föga förvånande, kravet. Vad som är klokt i detta fall kan säkert diskuteras. Det är ordvalet som gör mej fundersam. Att erkänna Palestina skulle vara att "överreagera" skriver liberalerna Björklund och Ohlsson. Efter 44 års ockupation och ständigt påpgående annektering av palestinskt territorium genom bosättningar och konstant våld mot palestinierna, känns ordvalet "överreagera", tämligen malplacerat.

Dagordningen för extrakongressen 1981

2011-08-15T16:52:00.001+02:00

Dagordning SSU-kongressen 1981 som snart återupptages

§ 1
Ombuden samlas å Bommersviks kursgård. Gamla konflikter ska redas ut; men låt ”Let bygones be bygones”.
Medhavda alkoholdrycker beslagtages. Kongressbeslutet om alkoholförbund på förbundsskolan måste respekteras.
§ 2
Chefen för arbetarrörelsens arkiv Lars Ilshammar redogör för det aktuella forskningsläget beträffande SSU-kongressen 1981.
Sömnforskningen har i kongressen 1981 funnit ett underlag för en unik pilotstudie. Sambandet mellan sömnbrist och bristande politiskt omdöme är föremål för fortlöpande utredning och växande intresse.
Beträffande SSU-kongressens själva avslutning är forskningen delad i två skolor. Det anses numera belagt att kongressen inte avslutades på ett riktigt sätt, bandupptagningar visar att klubban aldrig dunkades i bordet.
Den ena skolan hävdar att detta beror på att kongressordförande Bo Ringholm helt enkelt somnade. Den andra skolan menar att han på grund av politisk utmattning och allmän förvåning gällande ungdomens politiska omognad tappade kontrollen över nämnda klubba och i stället slog sig själv på sitt högra knä. Under ett vittnesseminarium har framkommit att nämnde Ringholms idrottsutövning alltsedan dess allvarligt hämmats därav.
§ 3
Med anledning av det aktuella forskningsläget återupptages kongressen. Allt ska nu en gång för alla redas ut.
§ 4
Val av dechargeutskott. De gångna 30 åren gås igenom. Votering. Därefter sång: Det blir bättre och bättre dag för dag.
§ 5
Val av mötesordförande och rösträknare. Votering. Rösträkning.
§ 6
Närvarande ombud ger sig till känna. Votering. Rösträknarna inleder sitt arbete. Gör ett överslag beträffande förekomsten av gråa hår. Det bästa med ungdomen är att den går över.
§ 7
Jan Nygren och Bo Bernhardsson, allmänt kända som Janne och Bosse, anländer. Applåder. Jubel i busken. J och B intervjuas om före, under och efter. Vare det helt enkelt ”samarbete under konflikt” eller ”motsatsernas enhet”?
§ 8
Även på PV-ns tid (det vill säga den gamla hederliga tiden) kunde socialdemokrater bråka. Var det bättre bråk förr? Ingvar Carlsson och Bengt Göransson vittnar om det ljuva 1950-talet då ideologierna var döda och socialdemokratin stark – och om vad som verkligen hände på SSU-kongressen 1955.
§ 9
Ingvar Carlsson avslöjar nu allt om den dåvarande partiledningens syn på SSU-kongressen 1981. Högläsning ur SAPs verkställande utskotts protokoll 1981. Andakt med utrymme för gudomliga senkomna insikter.
§ 10
Absent Friends. Några ord om kamrater som försvunnit på vägen. En tyst minut.
§ 11
Uteslutna medlemmar rehabiliteras. Vi får en inblick i den trotskistiska infiltrationens inre arbete. Frågan ställes om avbön verkligen skett och återinträde kan beviljas.
§ 12
Klargörande plenadebatt. Vad var det vi bråkade om? Egentligen? Och varför?
§ 13
Kottplockning inomhus: Tak över huvudet och en rejäl arbetsinsats.
§ 14
Kulturell retro. Trubadurerna och klubbgängen återvänder från historien. Allsång. Alla tillsammans.
Däremot vidimeras beslutet att inte uppföra Antigone. Då samtliga ombud nu något mer ruggslitna men framför allt så mycket äldre och klokare till sist identifierar sig med maktens Kreon. Däremot medges att Widar Andersson berättar om pjäsen.
§ 15
Vad har vi lär oss sedan 1981? Utrymme för bot och bättring.
§ 16
Fotboll. Dom där uppe (förbundsledningen) mot dom där nere (gräsrötterna). Domare Bo Ringholm. Medtager ordförandeklubba. Alla införskaffar benskydd.
§ 17
Beslut fattas om att (tillfälligt) inhibera tidigare beslut om spritförbud på Bommersvik. Sprit återutdelas enligt klassisk socialdemokratisk fördelningspolitisk modell. Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov.
§ 18
Därefter kan den inställda festen (1981) äntligen genomföras. Och hela denna historia en gång för alla läggas till handlingarna. Sång: Oss alla unga.
§ 19
SSU efter oss. Bokslut. Var ungdomen helt enkelt bättre på vår tid?
§ 20
Socialdemokratin i dag. Utrymme för optimistiska realister.
§ 21
Alf Henriksson skriver i sin svenska historia att vid pass år 1060 ska två kronpretendenter som båda hette Erik (Östros och Österberg?) ha slagits om väldet och dödat varann, ”varpå en tredje som hette Håkan Röde uppträdde på scenen och lyckades göra sig till konung”.
Partiordförande Håkan Juholt uppträder på scenen.
§ 22
Dechargeutskottet lägger fram sin rapport. Rubrik: ”Det var bättre för. Ju förr desto bättre.”
§ 23
Bo Ringholm väckes. Slår klubban i bordet. Applåder.
§ 24
Kongressen kan äntligen och sist och slutligen avslutas.
§ 25
Internationalen. Till alla lycka bär.

Marxismen i kris

2011-05-19T10:24:00.002+02:00

Det är en allvarlig kris för marxismen – hemma hos mej. Jag har precis byggt vägfasta hyllor i arbetsrummet. Men jag var inte var inte medveten om att det fanns en lite ficka överst längst till vänster. Så när jag placerade böckerna där så försvann en av mina böcker. Och det var inte vilken bok som helst utan andra delen av Kapitalet. Och inte vilken upplaga som helst. Utan Richard Sandlers klassiska översättning från 1930-talet. Mycket svår att få tag i. Sandler översatte 1930-31 detta stora stora trebandsverk till svenska. Detta var den enda översättning tills det kom en ny under vänsteråren efter 1968 då Ivan och Ruth Bohman gjorde en nytolkning.

Helmut Schmidts råd till dagens politiker

2011-05-04T10:13:00.003+02:00

Den gamle socialdemokratisk kanslern Helmut Schmidt är i idag den tyska ikonen framför andra. Helmut Kohls rykte är skamfilat av avslöjandena om dolda pengar till CDU. Bilden av Gerhard Schröder ännu präglad av striderna om nedskärningarna i socialförsäkringssystemen.
Sedan länge är Schmidt knuten till Die Zeit och veckans kortintervju "över en cigarett" var ofta otroligt läsvärda. Nu är intervjuerna tillbaka. Fortfarande är otroligt skarpa. Trots att han är 93 år. Eller kanske just därför.
I "Fragen an den Altkanzler" ger han nu några råd till dagens politiker. För det första bör de ha ett yrke utanför politiken. För det andra måste de skaffa sig en "historisk överklick". För det tredje måste en politiker specialisera sig. Och för det fjärde förstå att i en demokrati kan ingen få igenom sin egen åsikt till hundra procent.

Hair

2011-04-08T15:34:00.002+02:00

Stockholms Stadsteater sätter upp ”Hair”. En klassisk musikal som en gång var en temperaturmätare direkt från 60-talet. Mitt emellan ”the summer of love 1967” och – det vi sedan betraktar som 1968. Innan morden på Robert Kennedy och Martin Luther King. Vi som inte var med då förknippar nog Hair med Milos Formans filmatisering från 1979. Redan då hade väl den riktiga laddningen försvunnit.
För den fanns. Inte bara för att hela ensemblen framträdde nakna. Det var också den första musikalen med vita och färgade på scenen. För att inte tala de öppna referenserna till sex och knark.
Jag läser i ett engelsk program för en uppsättning (en amerikansk uppsättning med anledning av 40-års jubiléet) jag såg för ett par år sedan:
”More than just a muscial, Hair is a chapter of social history, a vivid snapshot of the times in which it was created – the ”summer of love” of 1967; a time of deepening fault-lines between generations och protest against the war in Vietnam, civil rights, of the celebration of newfound sexual freedoms and the sacrament of drugs and rock and roll.”
En viktig komponent hänger samman med att Germone Ragni och James Rado som skapade Hair samlade ihop vad de hörde och såg på gatorna. De snappade upp uttryck från New Yorks parker. Eller från underground-tidningar. Huvudpersonen Berger inspirerades av en person de råkade stöta på i Central Park: ”He was this wild-haired character, lika a cross between man and animal”, mindes James Rado.
Typiskt var kanske också att den sattes upp på nolltid 1967. En historia hämtad från gatan och nuet. Det var då. Och det är som sådan man ska gå och se den idag. Om inte annat för att den rymmer några klassiska låtar som mixar jazz och rock i en underbar melodisk föreställning om en tid då ett möjligheternas fönster öppnade sig.
Man blir lite nostalgisk på det där sättet man kan bli nostalgisk över saker och händelser man inte var med om själv. Men ändå känner någon slags kärlek till.

Minnen från ett politiskt 80-tal

2011-04-03T19:17:00.002+02:00

Förra helgen demonstrerade flera hundratusen i London mot den brittiska regeringens monstruösa nedskärningar i den offentliga sektorn. Påpassligt har tidskriften Mojo till sitt senaste nummer satt ihop en CD med låtar från 1980-talets kamp mot Margaret Thatchers: "Panic. 15 tracks of Riotous 80s indie insurrrection." Bilden på CD är hämtad från dagens omfattande politiska protester. Som minner om fornstora radikala tider.
Det är en underbar samling politisk musik. Kända grupper och artister som Madness och Billy Bragg. Robert Wyatt gör Elvis Costellos vackra "Shipbuilding". En sorgsen protest mot Falklandskriget. Där finns också "A party Song": "The Day That Margaret Thatcher dies". Och Redskins funkiga "Lev Bronstein",om den ryske revolutionären Leon Trosky. Nostalgi förstås. Den som vill vaccinera sig mot överdrivna politiska förhoppningar bör komma ihåg att 80-talet blev vänsterns förlorade decennium. Thatcher satt kvar. Men musiken består.

Stillheten

2011-03-17T17:52:00.002+01:00

Har man sett Lars Noréns "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud", och låtit sig sugas in dessa mörke familjedramer, är det nästan en självklarhet att gå och se "Stillheten". Det är samma roller ännu en gång. Detta är nämligen tredje byggstenen i något som väl måste ses och läsas som självbiografiska bilder från författarens eget inre liv. Till detta kommer pendangen "Modet att döda".
Stillheten utspelas en het augustidag. Den ena sonen har varit på mentalsjukhus och har debuterat med en diktsamling. Modern får denna dag beskedet att hon har tre månader kvar att leva. Fadern är alkoholiserad. Den andra brodern hatar sin far. Tycker illa om böcker. Jag kan inte låta bli tänka på var författaren själv finns i dessa två mycket olika bröder. Mest finns han kanske i författarsonen, men hämtar också drag från den andre brodern som är praktiskt lagd. Den ena gör uppror mot sin mor. Den andra är negativt fixerad vid sin pappa. Det är mörkt på norenskt vis. Men som alltid med en smittande galghumor. Och från första stund när fadern Ernst (Sten Ljunggren) äntrar scenen är man fast – i tre och halv timme.

Olle Svenning i Aftonbladet

2011-03-07T15:47:00.000+01:00

Med anledning av Olle Svennings konstiga artikel i söndagens Aftonbladet vill vi framhålla att Arenas valanalys självfallet inte påstår att facket ”står i vägen för ekonomisk tillväxt”. Däremot har vi skrivit om en politik som gynnar långsiktiga och innovativa företag. Vi påstår inte att facket tänker ”stereotypt” om arbetsrätten. Däremot förordar vi en utveckling av ”samarbetet mellan arbetsgivare och fack, så att vi kommer förbi den stereotypa diskussionen om LAS och arbetsrätten”. Vidare kan våra formuleringar om brutaliseringen av arbetsmarknaden inte läsas på något annat sätt än att vi anser att arbetsrätten bör stärkas. Att vi skulle ha kritiserat Wanja Lundby-Wedin är helt gripet ur luften. Vi skriver emellertid att LO och förbunden misskött den politiska skolningen. Vi har självfallet aldrig skrivit eller hävdat att detta skulle vara en ”Wanja-fråga”. Vi nämner överhuvudtaget inte hennes namn. Olle Svenning antyder att vi skrivit en anti-facklig skrift. Att exempelvis IF Metalls före detta ordförande Göran Johnsson och Kommunals tidigare vice ordförande Lars-Åke Almqvist skulle ha satt sina namn under en sådan text verkar inte särskilt sannolikt.

Nationalteatern rockar än

2011-02-27T13:39:00.004+01:00

Nationalteaterns jubileumsföreställning som nu spelas på Tyrol på Gröna Lund är förstås nostalgi. 40 år har gått sedan starten. Både skådespelare och musiker är äldre och gråare. Hans Mosesson är väl i dag mer känd som ICA-Stig än som proggare. Och även publiken är helt klart över 50+. Mer PRO än "revolutionär ungdom". Men texterna biter även i de nyskrivna scenerna. Särskilt när den moderata ministern undersöker "utanförskapet" eller den sköna parodin på Göran Hägglunds version av "verklighetens folk".
Tiderna är nya. Nationalteatern mindre revolutionär. Men fortfarande radikal. Det känns på något sätt hoppingivande. Och sedan är det förstås alla gamla progghits som får igång den gamla publiken. Nationalteatern kunde ju både skriva och spela. Göteborgsbandet skrev musik och jäser för den tidens ungdom.
Och när Pale Olofsson sjunger "Jack the Ripper" står en sak klar: Nationalteatern rockar än!

En handelsresandes död

2011-01-25T10:05:00.002+01:00

Arthur Millers "En handelsresandes död" har bara satts upp på Dramaten två gånger tidigare. Det gjorde upplevelsen så mycket starkare. Själv minns jag bara Carl-Gustaf Lindstedt som Willy Loman från en TV-dramatisering från den tiden TV gjorde drama. Jag tror det var Bo Widerberg som regisserade den gången.
Eva Dahlmans uppsättning med Krister Henriksson och Lena Endre i ett magnifikt samspel tar andan ur mej. Man känner att man varit med om något speciellt på teaterscenen. Efteråt är det någon på första bänk som gråter och Krister Henriksson erbjuder sin näsduk. En magnifik avslutning.
Det här är en berättelse om familjens klaustrofobi. Men framför allt en historia om den amerikanska drömmens baksida. Det handlar om livslögnen. Att alla framgångsberättelser också rymmer en annan historia. Den berättar om människors utsatthet i ett samhälle utan ett gemensamt kitt och utan trygghet. Berättelsen är allmängiltig och kan allt mer appliceras på vårt eget land. Här och nu. Dagen efter ser jag filmen Winter´s bone. En ännu mörkare bild av den amerikanska drömmen som den gestaltas i dag. Här är vägen bort inte att resa runt och sälja kläder utan att ta värvning i den amerikanska armén.

Palme

2011-01-24T11:44:00.002+01:00

Ett kvartssekel har nu förflutit sedan Olof Palme mördades en kylig vinterkväll i Stockholms innerstad. Palme var på väg hem till sin lägenhet i Gamla stan. Tillsammans med sin hustru hade han sett en film i centrala Stockholm. De hade inga livvakter. Mordet är rättsligt betraktat olöst.
Länge låg politikern och personen Olof Palme i skugga för detta nationella trauma. Men under senare tid har en rad genomarbetade biografier utkommit som satt politikern Olof Palme i fokus och dessutom breddat bilden honom. En viss historisk distans tycks innebära att nya perspektiv kan friläggas. Historia skrivs alltid i nuets kontext. Och nu skriv historien inte bara efter Palme-epoken, utan i ett läge då socialdemokratins tappat mark i svensk politik och svenskt samhällsliv.
Häromåret gav historikern Kjell Östberg ut två genomarbetade volymer som på ett mycket strukturerat sätt satte in Palme i sitt historiska sammanhang. Och nu ger historikern och journalisten Henrik Berggren ut sin biografi på dryga 650 sidor ”Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme”. Boken ger på många sätt en fördjupad bild av Palme. Framför allt i två avseenden. Berggren inleder sin bok med en lång berättelse om familjen Palmes historia. Detta är bokens stora behållning. Berggren skriver på sätt och vis en borgerlig familjs historia och sätter ett nytt historiskt ljus över Olof Palmes bildningsresa. Han var ju en gåta för många. Inte minst för socialdemokratins motståndare. På den kanten betraktades han ofta som en klassförrädare. Och det fanns även ett slags avund, som hängde samman med att socialdemokratin (arbetarnas parti) hade lyckats kapa åt sig denna exceptionella begåvning. Han som hade gått i de finaste skolorna i landet och erövrade tidigt världen och språken. Ja, hur kunde denna pojke från överklassens Östermalm i Stockholm överhuvudtaget bli socialdemokrat? Även om det finns åtskilliga konservativa gestalter i familjen Palmes släktträd så fanns hela tiden och parallellt ett starkt samhällsintresse, ett betydande socialt engagemang och även ett liberalt stråk. Detta beskriver Berggren lysande. Henrik Berggrens bok är inte bara en bred berättelse om Sverige under 1900-talet, om Palmes tid, som är unik och välskriven i sitt slag. Han gör också Olof Palmes övergång socialdemokratiska begriplig. Det var inte fråga om ett så enkelt brott med familjen som man kan tro, hans radikala engagemang låg inbäddat i själva den borgerliga familjen han växte upp i. Långt senare förklarade Olof Palme att det för hans del var viktigare vart han var på väg än vart han kom ifrån.
Berggren bidrar också med ett intressant försök att fånga Palmes personlighet och karaktärsdrag, som är mycket träffande men samtidigt svårfångat och en smula spekulativt. Det här är ingen torr historiskt avhandling utan en bredare bok. Nästan lite psykoanalytisk. Genom en närläsning av Norman Mailers ”De nakna och de döda”, som Palme recenserade och kunde citera delar av ordagrant, hittar Berggren likheter mellan Palme och en av huvudpersonerna i boken, löjtnant Hearn:
”Den intellektuella begåvningen, självförtroendet, idrottsframgångarna, den välsituerade bakgrunden, den ifrågasättande och lätt subversiva hållningen till givna sanningar och auktoriteter, känslan av frigörelse eller frikoppling från familjens traditioner – allt detta förenar dem.”
Berggren spekulerar här. Men det går inte komma ifrån att han här fångar flera av Palmes karaktärsdrag som hänger samman med hans specifika överklassbakgrund som gjorde att han hade närmare till arbetarrörelsen än till borgerliga medelklasspartier.
Henrik Berggrens bok är som starkast i början när han skildrar Palmes väg till socialdemokratin. Palme förefaller ha hamnat i centrum vart han än vände sig. Han reste runt i världen på ett på den tiden unikt sätt. Han var aktiv i den svenska och internationella studentrörelsen och etablerade ett värdefullt internationellt kontaktnät. Lärde känna den tredje världen. Studerade och reste runt i USA och mötte kommunistiska burop i Prag. Med sig in i socialdemokratin tog han såväl antikolonialismen som antikommunismen. Kampen mot kommunismen var väl förändrad i svensk socialdemokrati, men ännu inte kritiken mot kolonialismen. Dessa två förhållningssätt går som en röd tråd genom hela hans politiska gärning, och gör honom särskilt lämpad att göra sig till tolk för kritiken mot Vietnamkriget och säkerställa socialdemokratins starka roll under radikaliseringen i slutet av 1960-talet och under 1970-talet. Resten av boken kanske inte lika banbrytande, om än synnerligen välskriven. En rad andra författare har beskrivit Palmes senare liv.
Berggren är historiker och tidigare kulturchef och ledarskribent på liberala Dagens Nyheter. Det är svårt att placera honom i ett enkelt fack. Kanske kan Berggren beskrivas som vänsterliberal med socialdemokratiska sympatier. I varje fall är detta en bok skriven från en sådan horisont. Detta gör Berggren i dag ganska unik i den svenska offentligheten. Detta var en yta och en position som både formade Palmes tid och Palme själv, men som i dag inte riktigt finns längre. Det gamla mittenpartiet Centern (bondeförbundet) har blivit tämligen nyliberalt. Och Folkpartiet har i likhet med många andra europeiska liberala partier blivit mer kravliberalt och rent av autoritärt i vissa avseenden. Vi har i dag ett nytt politiskt landskap. Men Berggren lyfter onekligen fram en viktig aspekt på Palme. I Berggrens bok blir han framför allt en modernistisk politiker med liberala böjelser som såg underbara dagar framför sig och som länge var en obotlig optimism. Han hyste en enorm tilltro till tekniken, politiken och alla de utvecklingsmöjligheter dessa bar med sig. Palme blir i Berggrens bok mer en svensk Kennedy än en svensk arbetarkämpe. Det går inte att komma ifrån att detta stråk finns i Palmes politiska arsenal. Denna politiska yta satte också sin prägel på efterkrigstidens teknikoptimism och förhoppningar om att samhällets skavanker kunde åtgärdas. Och det var detta drag i socialdemokratin som Palme attraherades av, till skillnad från den svenska borgerligheten som var konservativ och snarare såg hinder än möjligheter. Därför är bokens titel också så träffande: underbara dagar låg framför Olof Palme. Socialdemokratin bar med sig ett löfte om att framtiden skulle bli bättre än gårdagen. Sverige var modernismens högborg.
Men här finns också ett problem med Berggrens bok. Berggren förminskar på så sätt Olof Palme. Olof Palme var också en politiker som skrev in sig i en socialdemokratisk berättelse. Och under hans tid radikaliserade svensk socialdemokrati på ett remarkabelt sätt, den offentliga sektorns andel av BNP ökade och Sverige blev ett land med högre välfärdsambitioner än många andra europeiska länder. Framför allt förändrades könskontraktet när det svenska hemmafrusystemet började luckras upp. Olof Palme själv banade väg för dessa förändringar. Hans tal är fyllda av referenser till arbetarrörelsens historiska föregångare, politiker och idédebattörer för att motivera sin politik. Han var en politiker som tydligt deklarerade att han var demokratisk socialist. Något som i dag är tämligen ovanligt.
Berggrens metod är att placera Olof Palme i sitt historiska sammanhang, i förhållande till händelser och kulturella tidsmarkörer. Ibland berättar boken mer om tiden än om Palme. Framför allt missar Berggren den rörelse Olof Palme blev en del av. Den är liksom inte riktigt närvarande i denna berättelse. Det slår mig att Berggren sällan mer än undantagsvis relaterar till partiets kongresser eller andra händelser inom rörelsen. Trots att exempelvis den extra partikongressen 1967 två år innan Palme blev partiledare satte dagordningen för den radikala jämlikhetspolitik som sedan blev Palmes politik. Socialdemokratin i Sverige var vid denna tidpunkt en politiskt och organisatoriskt unikt stark rörelse med ett finförgrenat nätverk av rörelser och organisationer som fortfarande satte sin prägel på både politiken och det civila samhället. Mycket av detta har i dag skattat åt förgängelsen och det är möjligen skälet till allt detta inte är närvarande i en biografi författad 2010. All historia skrivs i ett här och nu. Var tid skapar sin bild av det förgångna. Berggrens bok lyfter fram en mindre socialistisk och mer liberal Olof Palme. Den ger en ny dimension, men lägger den tidens socialistiska praktik och språkbruk i träda. Vi får se vilken Palme framtiden vill skriva fram.
Emellertid är Henrik Berggrens biografi den mest välskrivna och intressanta som hittills publicerats om Olof Palme. Ja, det är en av de bästa biografier jag överhuvudtaget läst på svenska. Den är välskriven, ger prov på stor bildning och insikt och bygger på ett imponerande forskningsarbete. Att den ändå är författad med lätt hand gör inte saken sämre. Henrik Berggren tar den svenska biografin till en ny och högre nivå. Och bidrar med nya och viktiga pusselbitar om den person som blev politikern Olof Palme.

Skriven för Nordeuropa-Institut, Humboldt-Universität zu Berlin

Blairs resa

2011-01-12T10:47:00.003+01:00

1997 vann Tony Blair en historiskt valseger. Det är nog svårt att föreställa sig vilka förhoppningar som detta maktskifte skapade när det begav sig. Och i samma veva blev en rad andra länder i Europa röda, eller i varje fall styrda av olika slag vänsterpartier.
I dag är läget annorlunda. Och bilden av Blair är solkad av Irakkriget och finanskrisen.
New Labourprojektet lovade från början också mycket och var som jag uppfattade det ett mer radikalt, brett och intressantare projekt än det sedan blev. Jag har hela tiden haft invändningar. New Labour accepterade, i likhet med de flesta andra, i praktiken den avreglerade finanskapitalismen. Och valde bort att förändra maktförhållandena i arbetslivet, även om en del viktiga förbättringar för löntagarna har genomförts, om än inte tillräckliga. New Labours syn på jämlikhet fokuserade på "lika förutsättningar" och mindre på "omfördelning". Samtidigt genomförde Labour under åren en modernisering av Storbritannien och en satsning på den offentliga sektorn som saknar motstycke i landets historia. Så bilden är och har från mitt perspektiv hela tiden varit splittrad.
Varför har då förhoppningarna kommit på skam? Kanske hittar jag svaret i Tony Blairs egna memoarer "Mitt liv, min resa", som jag just till sist tröskat mig igenom. Blair var nyligen i Stockholm och lanserande sina memoarer. Jag måste säga att det var fascinerande att lyssna på honom. Efteråt förstod jag varför han lyckades vinna tre val i rad, något ingen annan Labourledare lyckats med. Men en närläsning av boken gör mej besviken.
Förutom den kända kritiken mot Irakkriget och aningslösheten kring de finansiella marknaderna, slås jag emellertid av att det är en grälsjuk och frustrerad före detta premiärminister som blickar tillbaka. Han är närmast fixerad vid de ständiga konflikterna och maktkampen med Gordon Brown. Det hela känns enormt närsynt och ger kanske mer en bild av de spänningar som kan skapas inom ett politiskt parti eller en regering. I slutändan verkar Blair snarare ha drivit på konflikterna inom partiet. Han är missnöjd över att en av de tankesmedjor som New Labourgänget skapade (Progress) inte tillräckligt tydligt ställer upp för honom själv mot den förfärlige Gordon Brown utan försöker ställa sig vid sidan om den konflikten. Det är i grunden en rätt tragisk läsning. Blairs resa är en framgångshistoria. Men den lämnar problematiskt arv efter sig.

Arenagruppen bryter med Prime

2010-12-20T13:50:00.000+01:00

Uttalande från Arenagruppen

Enligt uppgifter i Aftonbladet i fredags har pr-byrån Prime ett uppdrag från Svenskt Näringsliv. Detta kom som ett en överraskning för oss på Arenagruppen. Många ställer med rätta frågor om Arenagruppens roll i det här uppdraget.

Prime har varit en av Arenagruppens många abonnenter. Vi har upplevt att samarbetet har skett på samma premisser som i våra andra samarbeten. Men när Arenagruppens valanalys skrivs in i en plan i Primes uppdrag från Svenskt Näringsliv för att driva socialdemokratin i en viss riktning, sätts vår trovärdighet på spel.

Vi har gett ut Carl Melins skrift ”Från medgång till nedgång” som är en statistisk analys av valresultatet. Prime har köpt en upplaga av boken som vi har gett ut på vårt uppdragsförlag Premiss. En miss vi har gjort är att inte skriva att rapporten därmed är finansierad av Prime. Här behöver vi skärpa våra rutiner för uppdragsutgivningen.

Arenagruppens valanalysgrupp har letts av undertecknad. I gruppen har även följande personer ingått: Lars-Åke Almqvist, Björn Elmbrant, Helen Hellmark Knutsson, Göran Johnsson, Katrine Kielos, Carl Melin, Kajsa Borgnäs (tills hon fick uppdraget i SAP:s Kriskommission) samt Eric Sundström (sekreterare). Arbetet med att sammanställa gruppens rapport har gjorts på kvällar och helger av mig och gruppens sekreterare.

Dessutom har 25 personer medverkat med personliga bidrag, allt från Ali Esbati, Carl Tham, Marika Lindgren Åsbrink, Peter Weiderud och Åsa Westlund till Klas Eklund. Dessa underlag har vi också publicerat. Vi har sammanställt en rad artiklar i eftervalsdebatten som publicerats i Arena och på Dagens Arena. Detta är ett seriöst och brett försök att bidra till en konstruktiv debatt. Och ingen som läst Arenagruppens valanalysgrupp kan göra gällande att innehållet går Svenskt Näringslivs ärenden.

Men de uppgifter som framkommer nu är naturligtvis mycket beklagliga. Det ger oss anledning att vara självkritiska. Vi, och säkert många andra, behöver sätta upp regler för transparens i dagens mediala och pr-orienterade värld. Vi kommer nu att se över alla våra rutiner för våra olika samarbeten.

Som ett första steg bryter vi i dag samarbetet med pr-byrån Prime.

Håkan A Bengtsson

VD Arenagruppen

I morgon kommer Uttalande fran Arenagruppen

2010-12-19T19:08:00.002+01:00

I morgon kommer Arenagruppen att lagga upp ett uttalande pa Arenagruppens hemsida. Och aven har.

Halmstad Senap

2010-12-06T16:17:00.002+01:00

Det var kris ett tag. Julen var i fara. Den enda livsmedelskedja som förde en av julens nödvändiga traditionen hade övergett Stockholmsregionen. Det såg ut att inte bli någon Halmstad Senap till julen. Men tack vare rådigt ingripande av Falkenbergs Lax (!) VD Niklas Korshag som såg till att jag fick en riktig senap till skinkan är julen räddad.

Om blockpolitiken

2010-10-22T09:50:00.000+02:00

Den svenska partipolitiken har ömsatt skinn. Först etablerades den borgerliga alliansen. Och efter valet 2006 formades det rödgröna samarbetet, efter viss möda och inledande tvekan. Vi har nu två block som går fram gemensamt i centrala politiska frågor. Det är inte fråga om ett tvåpartisystem, men i varje fall ett tvåblocksystem. Även om Sverigedemokraternas inträde i Sveriges Riksdag komplicerar bilden.
Varför blev det så här?
Fredrik Reinfeldts hade sina taktiska och strategiska skäl för att forma den borgerliga alliansen. De nya moderaternas analys var att socialdemokratin historiskt sett hade gynnats av den tidigare ordningen. Socialdemokratin var det överlägset största partiet och den borgerliga splittringen plågade länge borgerligheten. Moderaterna vill ersätta socialdemokraterna som ”statsbärande” parti. Vägen dit skulle gå genom att ena de borgerliga partierna.
Tidigare har splittringen på den borgerliga kanten gjort det möjligt för socialdemokraterna att kohandla med ett eller flera borgerliga partier. Den möjligheten skulle nu opereras bort. Splittringen har gjort det svårt för de borgerliga partierna att framstå som regeringsfähiga. Inför många val har socialdemokratiska politiker gjort en återkommande poäng av den borgerliga splittringen.
På den andra kanten hade beslutet att etablera det rödgröna samarbetet sina skäl. Socialdemokraterna är inte lika dominerande som tidigare. Att regera på egen hand som en minoritetsministär har blivit allt mer orealistiskt. Miljöpartiet accepterar inte längre rollen som aktiv stödpartner i Riksdagen utan vill komma in i en kommande regering. Vänsterpartiet har efter viss tvekan kommit till samma slutsats. Det rödgröna samarbetet hade också en lång förhistoria av överenskommelser mellan de tre partierna när socialdemokraterna regerade i minoritet. Då fanns också vänsterpartister och miljöpartister stationerade på några strategiska departement. Socialdemokraterna hade vidare ett intresse av att knyta upp miljöpartiet, som efter valet 2002 hade förhandlat med ett par borgerliga partier om att göra gemensam sak och bilda en mittenregering.
Men det svenska systemet med två någorlunda fasta politiska block är en paradox. Å ena sidan har antalet partier i Sveriges Riksdag ökat. För inte så länge sedan hade vi bara fem partier, nu har vi åtta partier i Riksdagen. Och röstsplittringen och rörligheten i väljarkåren ökar. De ideologiska skillnaderna är samtidigt inte lika uppenbara och tydliga som tidigare. Paradoxen är att regeringsfrågan just då blir viktig och den som kan presentera ett hållbart regeringsalternativ kan vinna val. Det visade Alliansen i valet 2006. De rödgröna tog makten i Norge när det uppstod ett maktvakuum på högerkanten. Väljarna vill veta vem som ska regera och ungefär vilken politik det blir efter valet.
Men kanske är det också fråga om en förskjutning från politiska processer till ett ökat fokus på vad politikerna ska leverera. Under ytan är det fråga om en större förändring där delar av det svenska samförståndet och den djupt förankrade kompromisskulturen nu brutits sönder. Första steget var att dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen lämnade alla statliga styrelser. Vi kan också se en förändring i hur såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har agerat när de haft makten. De tidigare parlamentariska utredningarna (ofta med bred expertkompetens) där frågor utreddes på längden och tvären har ersatts av regelrätta beställningsverk. Möjligheterna till ett bredare samförstånd har därmed minskat. Enmansutredningar har blivit vanliga. De är ofta fokuserade på snabb leverans. Och sätts att presentera förslag på mycket kort tid. Kanske säger det något om en djupare förändring, ja om en förflackning i den svenska politiska kulturen.
Den nya blockpolitiken har också stängt möjligheterna för samarbete i Riksdagen över blockgränsen. Centerpartiets lappkast i energipolitiken är det tydligaste exemplet. Maud Olofsson övergav den tidigare överenskommelsen om kärnkraften mellan centern, socialdemokraterna och vänsterpartiet och inordnade sig i den borgerliga alliansen. Även kristdemokraterna har övergett sitt gamla kärnkraftsmotstånd. Samtidigt har de rödgröna blivit eller tvingats bli mer kärnkraftskritiska.
Historiskt sett har vi på en rad politikområden haft den här typen av överenskommelser över blockgränserna. Många välfärdspolitiska reformer har manglats fram i samarbete med flera partier över blockgränserna. Vi har haft bred konsensus kring försvarspolitiken och huvuddragen i utrikespolitiken. För att bara nämna några exempel.
Allt detta är nu historia. Vi har två block. Den politiska debatten präglas av hård konfrontation. Även om båda blocken konvergerar mot mitten (särskilt i en valrörelse) för att vinna de osäkra väljarna i det diffusa mittfältet. Det är lätt att se skälen till att det blivit så här. Men jag är inte säker på att det är bra i det långa loppet.
Den grundläggande konflikten står mellan höger och vänster, fördelningsfrågorna är kärnan i politiken. Men jag är inte övertygad om att två fast block är bra för den svenska demokratin. Politiken måste både tydliggöra alternativen och hantera de praktiska problemen på ett pragmatiskt sätt.
Just nu är de två blocken fast förankrade. Men jag tror inte att de kommer att vara för evigt. Jag kan nog tänka mig att de tre partierna i det rödgröna alternativet i varje fall till en början vill ha lite mer frihet att formulera sin egen politik. De har ju misslyckats av erövra regeringsmakten.
Om Alliansen skulle förlora nästa val kan nog det borgerliga samarbetet knaka i fogarna. Särskilt om moderaterna går fram ännu mer och äter upp de borgerliga småpartierna. För vi ska komma ihåg att den nya blockpolitiken kom till för att moderaterna ville bryta socialdemokratins maktdominans och göra de gamla moderaterna nya – men framför allt förvandla moderaterna till Sveriges nya statsbärande parti. Och att döma av valresultatet 2010 är de på väg att lyckas.

Krisen i svensk fotboll

2010-10-21T10:37:00.003+02:00

Läser en artikel På The Guardians hemsida: "Hooliganism sends Sweden crashing back into football´s dark ages. Violence in the stands, threats to players and coaches, and poor quality on the pitch are blighting Swedish football." Det handlar förstås om AIK. Men även om andra klubbar som har problem på läktarna och på planen. Slutsatsen är att svensk fotboll i dag är där brittisk fotboll var för trettio år sedan. En av kommentarerna på hemsidan lyder: "Lisbeth Salander and Mikael Blomkvist should sort this out."

Tony Blair i Stockholm

2010-10-14T10:23:00.003+02:00

Tony Blair är onekligen en fascinerande politiker. Både omstridd och hyllad. På vänsterkanten beskrivs han regelbundet högeravvikare. Vilket liksom bekräftas eftersom många högerskribenter framställer honom som förebildlig.
Häromkvällen såg jag honom live för första gången. Han damp ner i Stockholm eftersom hans bok nu kommer i svensk översättning. Och på något sätt gav det en insikt och förståelse om varför han blev en så framgångsrik politiker. Han kommer in full av energi och gör ett lysande framträdande. Han har en energi och förmåga att förenkla och övertyga som gör det enkelt att förstå varför han kunde vinna val. Och han vann tre val i rad. Jag ser en i grunden intuitiv person som drivs av uppgiften att göra något åt olika problem han ställs inför. Och som person nästan besatt av kraven på ständig förändring. När du förändrats måste du inse att du måste förändras igen, sa han. För sådan är dagens värld.
Samtidigt blev något annat tydligt för mej denna kväll. Varför han i dag är lika illa omtyckt som han var älskad när han förde Labour tillbaka till makten 1997. Mötet omgavs också av rigorösa säkerhetsarrangemang. Han är ingen intellektuell som vill vända och vrida på problemen. Utan drivs uppenbarligen av sin energi och övertygelse om vad som måste göras. Den ledde honom på rätt spår ganska många gånger. Men också fundamentalt fel i några avgörande frågor.
Jag slogs av två saker.
Blair sa att efter 9/11 insåg han att vi nu lever i en ny värld. Detta ledde till alliansen med Bush och kriget i Irak. En politisk och moralisk kollaps som fortfarande sätter den negativa bilden av Blair och Labour. Hans intuition ledde honom här fel.
Och om den finansiella kraschen sa han att ingen (inte heller han själv) kunde förutsäga den. Detta är inte sant. Många har pekat på de risker som hade byggts upp. Och ännu fler hade framhållit att dagens avreglerade finanskapitalism för eller senare skulle leda till en större kris, även om ingen kunde förutsäga omfattningen av kraschen 2008. Blair hade nog varken kunskap eller intresse för den här typen av problem. Detta var en av New Labours begränsningar.
Intuition är en bra egenskap. Men den kan uppenbarligen leda helt fel också.

Min valanalys

2010-10-07T18:06:00.002+02:00

Min valanalys finns nu översatt till tyska:

http://library.fes.de/pdf-files/id/ipa/07503.pdf

Titeln är "Die schwedishe Sozialdemorkati nach der Wahl 2010. Hintergründe, Strategie und Ergebnisse."

Mama General

2010-09-24T14:13:00.003+02:00

Skillnaderna mellan Tyskland och Sverige är stora. En är familjepolitiken. Efter valet förra året blev vänsterns Andrea Nahles ny partisekreterare i SPD. I Tyskland är detta en stor sak. Hon kallas "Mama General". Särskilt i konservativa medier. Även om Stern som utnämner henne till "veckans kvinna" skriver att hon snart ska få ett barn – "gut so".

Den girige

2010-09-02T14:04:00.002+02:00

Ser Molières "Den girige" på Dramaten. Johan Rabaeus är magnifik som den snåle och egenkäre Harpagon. Det är en fröjd att se honom äga scenen. Gösta Ekman har regisserat. Och visst är det som Gösta Ekmans ande ibland är på scenen. Ungefär som huvudrollsinnehavarna i Woody Allens filmer ofta är nästan som Woody själv. Papparhammar kommer till Dramaten. Det är liksom välgörande för denna ärevördiga institution. En mindre pretentiös ansats gör denna kungliga institution gott.
Och i dessa dagar är det svårt att inte tänka på Mats Qviberg. Johan Rabaeus letar efter sin stulna skattkista. Mats Qviberg har förlorat sin bank.
I programbladet citeras Samuel Johnson: "Girigheten är alltid fattig."

Offside

2010-07-29T13:39:00.002+02:00

Efter fotbolls VM plockade jag fram Offsides stora VM-nummer. Vilken stjärna lyser starkast? Undrade tidningen. Men redan under VM tröttnade jag på de där stora stjärnorna och alla filmningar och divalater. I varje fall hos en del.
Nu är det allsvenskans som tröskar vidare. Och jag läser bara Per Johanssons underbara krönikor i Offside. Men också Mats Wemans underbara artikel om Robert Prytz: "Det gråtande decenniet." Det är en text som jag tar till mej från första till sista raden. En berättelse om klass och fotboll. Om en underdog som slår sig fram. En sårbar kille som har nära till gråten. Livet har inte alltid varit rätlinjigt eller en framgångssaga. Tvärtom. Men det är mer liv här än i senaste skvallret om Ronaldo.
Och bakom allt detta och över alla dessa sidor om fotboll, denna enorma mediafokusering på fotbollen, särskilt under ett VM, finns en annan sanning, som artikeln om Robert Prytz så fint visar: Livet är större än fotbollen.

Svante Nycander gör reklam för sin egen bok

2010-07-20T09:47:00.003+02:00

Svante Nycander har i två artiklar på DN-debatt gått till någons slags retroaktiv attack på vänstern. Vare sig den har huserat på DN-kultur eller i den akademiska världen. Några av de akademiker som får sin släng av sleven är Stefan Jonsson och Sven-Eric Liedman, båda kraftigt belastade av marxistiska influenser. För att vara två texter som går till storms mot relativisering av sanningsbegreppet är det fråga om synnerligen illa underbyggda texter. Citat från Timbroseminarier får tjäna som bevis för Nycanders att liberalismen är marginaliserad på det akademiska fältet och i svenskt kulturliv. Och i vilket elfenbenstorn har Nycander befunnit sig i? Svar: DNs liberala ledarredation. Det höga tonläget är intressant i sig. Jag undrar var det kommer sig av. Men sedan inser jag att Sven-Eric Liedman är huvudsaken här. Liedman har skrivit en idéhistorisk klassiker som ingått i undervisningen under decennier. Jag läste den själv i början på 1980-talet. Då hette den "Från Platon till MaoZedong". Att en marxist lyckats med denna bedrift är bara för mycket. Särskilt som Nycander själv precis utkommit med en bok i denna genre: "Liberalismens idéhistoria: frihet och modernitet". Han gör väl helt enkelt reklam för sin egen bok. Och han vill förmodligen att den ska in i litteraturlistorna på universiteten. Vad var det Marx sa. Intresset ljuger aldrig.

DNs politisering

2010-06-30T11:09:00.002+02:00

Den som söker exempel på DNs politisering kan lämplingen slå upp sidan 18 i huvudtidningen tisdagen den 29 juni. Där skriver tidningens korrespondent en krönika apropå Finlands nya statsminister Mari Kiviniemi. Rubriken lyder: "Hon stod pall för vänsterns attack." Artikeln andas aversion mot socialdemokratin och den finländska vänstern. Valet av Kinviniemi var helt enkelt det "sämsta som kunde hända Socialdemokraterna". Vidare skriver Lundberg att socialdemokraterna "öppet insinuerar" att det är Samlingspartiets Jyrki Katainen som styr regeringen inte centerns nya ledare Kiviniemi: "Analysen är uppenbar: man vill så split mellan de två stora borgerliga partierna. Men om oppositionen med sin massiva bredsida trodde sig få Mari Kiviniemi i gungning hade man räknat grundligt fel." Lundbergs slutomdöme lyder: "Politiska bedömare gav henne med beröm godkänt i premiären."
Vad DN beträffar blir det med kritik underkänt.

En valförlust för Labour som banar väg för en comeback?

2010-05-14T11:14:00.003+02:00

Labour gjorde ett mycket dåligt val häromveckan. Men partiet höll ändå uppe opinionssiffrorna hyggligt jämfört med de värsta farhågorna. Med 29 procent har partiet trots allt en möjlighet att återkomma inom ett antal år. Partiet har undvikit en lång ökenvandring. Något Labour genomlevde på 80-talet och Tory fick erfara efter 1997 års stora seger för Labour.
Och frågan är om inte den nya koalitionen mellan de konservativa och liberaldemokraterna kommer att gynna Labour ganska snart. När jag besökte London före påsk talade jag med ledande Labourideologer som fruktade att partiet skulle kunna stanna kvar vid makten och sedan förlora ännu större i nästa val. Konservativa tankesmedjor hoppas rentav på detta.
Det som kan komma att gynna Labour är att liberaldemokraterna som ny gjort en ohelig allians med de konservativa till stora delar står till vänster. Även om partiledaren Nick Glegg tillhör högern i partiet. Det gamla liberala partiet hade en stark socialliberal prägel. Dessutom är liberaldemokraterna i dag en sammanslagning med en socialdemokratisk utbrytning ur gamla Labour (som skedde under vänsteråren på 80-talet då partiet var hårt skadat av inre konflikter). Ur dessa två partier föddes dagens Liberaldemokratiska parti. I grunden är partiet delat mellan en "socialdemokratisk" falang och en mer traditionell liberal gruppering. I en intervju i New Statesman säger den förre labourmedlemmen Chris Huhne att han i grunden är socialdemokrat. Nu har han en ministerpost i den nya regeringen. Och den respekterade Vince Cable även han med en bakgrund i Labour uppmanar sina medlemmar att tänka med hjärnan i stället för hjärtat.
The Guardian berättar redan om avhopp från liberaldemokraterna. Jenny Foreigner deklarerar på sin blogg att hon lämnar liberaldemokraterna och även in hon hatar Labour, deklarerar hon samtidigt: "I´m going to absolutely hate the moment when I rejoin the Labour party and it´s going to be tomorrow".
Säkert ljuv musik för Milibandbröderna Ed och David. Förmodligen blir någon av dem ny partiledare vid kongressen i september.

Födelsedagskalaset

2010-04-09T15:39:00.002+02:00

Att se en pjäs av Harold Pinter är som att träda in en egen värld. Min första Pinterupplevelse var "No mans land" i London som Pinter själv registerade. Det var nu ett tiotal år sedan.
I går såg jag Födelsekalaset på Stadsteatern. Ännu en lysande uppsättning av Thommy Berggren. Och en lika lysande och träffsäker rollbesättning.
Att se Pinter är som att träda in i en värld av ett slags verbal terrorbalans. Hur var det motiveringen till Nobelpriset löd? Något om att han blottla det vardaliga förtrycket. I Födeledagskalaset tas trasiga Stanley (Shanit Roney) omhand av Goldberg (Peter Andersson)och Mccann (Reine Brynolfsson). Stanley förs bort. Klart vart. Det är inte bakgrunden och sammanhanget som är intressant. Utan maktrelationerna och övergreppen har skalats bort från sina yttre omständigheter. Pjäsen skrevs ett dussin år efter Förintelsen. Själv skrev Pinter om pjäsen:
"Den är säkerligen formad av förföljelse... Var kommer de här två budbärarna ifrån? Något som alltid förvånade mig då var det faktum att folk verkade ha glömt att Gestapo hade knackat på folks dörrar för inte särskilt länge sedan. Och folk har faktiskt knackat på folks dörrar under århundraden."

Joe Sise versus Bojan Djordjic

2010-04-07T11:08:00.002+02:00

En del fotbollsspelare verkar tro att fotboll handlar om att snacka. Och att upprätthålla en tuff attityd. AIKs Bojan Djordjic är en sådan spelare. Älskad av medierna. Alltid intervjuad. Kaxigheten är liksom permanent.
I måndags förlorade AIK mot Örebro. Efter matchen väljer han att kritisera lagets sydamerikaner:
"Även de här utlänningarna, sydamerikanerna som kommer, kanske dom vill vidare? AIK är inte likadant för mig som för dem. De måste bry sig."
Kanske inte ett uttalande som stärker lagskänslan direkt.
Dagen efter i Malmö spelade mitt lag HBK mot MFF. Det blev oavgjort. HBK kunde ha vunnit om inte Joe Sises mål felaktigt blåstes av. I stället för mål blev han varnad. Bilderna visade emellertid att bollen tog på hakan inte på handen vilket domarna tyckte sig se. Men Sises uttalande är ändå väldigt vettigt:
"Alla gör fel. Målvakter släpper in billiga mål. Vi anfallare missare frilägen. Domare gör också fel."
Hatten av för Joe Sise.

Race of Lifetime

2010-03-16T14:21:00.002+01:00

"Race of a Lifetime. How Obama won The White House" av John Hielemann och Mark Halperin är den där typen av böcker man saknar om svensk politik. Extrem välresearchad och välskriven. Fantastisk på många sätt. Men ändå säger den inte så mycket nytt. Det mesta av det här har man redan läst om man följde den amerikanska presidentvalrörelsen. Och amerikansk politik bevakas i stort och smått i svenska medier. På gott och ont. Andra länders politik ligger däremot ofta i skugga. Så inte så mycket nytt. Men ändå en fantastisk bok. Den gravigerar inte kring kampen mellan McCain och Obama. Nej, det handlar snarare om den långa striden mellan Clinton och Obama. Från första till sista sidan. Och kanske var det maken Bill som egentligen la fälleben på Hillary. I bokens upplösning överväger och motsätter Hillary sig länge att acceptera utrikesministerposten. Men säger till slut ja. Men hon ska i samtal med Obama ha sagt, i varje fall enligt den här boken:
"Hillary raised a matter far more intimate than her personal reluctance. You know my husband, she said. you´ve seen what happens. We´re going to be explaining smething that he said every other day. You know I can´t control him, andat some point he´ll be a problem."
Till slut säger hon som vi alla vet ja. Det är spännande trots att man vet hur det ska gå
Och sluklömmen lyder: "Obama had pulled off the grandest game changer of them all. On the brink of great power and awesome responsibility, he and Clinton were on the same team".

Michael Foot

2010-03-05T10:28:00.002+01:00

Michael Foot har avlidit. Han var en mycket speciell labourpolitiker. Blev partiledare 1980 då han besegrade Denis Healey. Foot är kanske mest är känd för valnederlaget 1983 då han som nyvald partiledare förlorade stort mot Margaret Thatcher. Det dröjde tills 1997 innan Labour kunde återkomma till makten. Sedan han avgått rörde sig Labour mot mitten och blev sedan New Labour. Foot var en på många sätt beundransvärd person. Kanske mer en intellektuell och briljant författare än en helt framgångsrik politiker. Förankrad i Labours vänster och en trogen bevanit, efter Aneurin Bevan, som Foot skrev en underbar biografi om. Länge redaktör för Tribune, på den labourvänsterns huvudorgan.
Men nu hylllas av såväl Tribune som Progress (en New Labour skapelse). På Progress hemsida skriver Paul Richards: "Foot represents av radical tradition with its roots in the egalitarianism of the levellers and diggers, the internationalism of Tom Paine, the passionalte indignation of the hunger marchers and the invective political journalism of George Orwell."

Vem ska granska Riksrevisionen?

2010-02-19T17:06:00.002+01:00

Nu har jag fått två varianter av Riksrevisionens granskning med titeln "Omlokalisering av myndighterna". Med den andra varianten följde ett brev där det stod: "Ni har tyvärr fått en felaktig version av rapporten. Vi beklagar detta och skickar här en ny, korrekt rapport."
Det verkar dags att granska det här. Men vem ska revidera Riksrevisionen?

Mäster

2010-02-12T15:40:00.002+01:00

Alexandra Coelho Ahndorils bok "Mäster" om August Palm är en stark bok om det auktoritära och fattiga samhälle Sverige en gång var. Berättelsen utgår också från Palms hustru Johanna och bidrar med en alternativ blick på denna i dag nästa bortglömda historia om den kanske viktigaste agitatorn i den tidiga arbetarörelsen. Men ändå är det som jag blir en smula besviken. Man kommer honom och konflikterna aldrig riktigt nära. Det finns ju så mycket att berätta om Mäster Palm. Konflikten med Branting antyds mest utan att man riktigt förstår vad den handlar om. Och efterhand marginaliserades ju Palm i den Stockholmska arbetarrörelsen. Vad var det egentligen som hände? Styrkan i boken som jag tyckte mycket om är ändå att man får en bild och en känsla av vilka uppoffringar personer som August Palm gjorde för Saken.

Lundgren skriver bokslut

2010-02-11T16:18:00.005+01:00

Det är väl bara en Nils Lundgren som kan ägna en åttasidig artikel åt att skriva sin egen historia. Nu berättar han om sitt "avfall" från socialdemokratin i Tidskriften Neo. Vilket knappast är någon nyhet, för någon. Långt och lite träigt blir det.
Hans mest minnesvärda politiska insats var väl ändå Junilistan, som han själv bar upp och som försvann när han själv lämnade skeppet. Kommer särskilt ihåg Junilistans program i Almedalen för ett par år sedan. Programmet var sju torgmöte på Donners Plats där partiet la ut texten om olika politikområden. Det vill säga Nils Lundgren själv gav besked om det ena, det andra, det tredje och det ...
Mest av allt är han ekonom och har så alltid varit. Hans åsikter verkar egentligen ganska konstanta oavsett vilket parti han bekänt sig till. Men för att citera honom själv:
"Nationalekonomin är en vetenskap där teoribyggena vanligtvis utgår från individens fria val. Min gamle vän Villy Bergström, genuin socialdemokrat från Avesta, jämställde en gång doktorsexamen i nationalekonomi med doktorsexamen i liberalism. Det ligger det åskilligt i."
Det ligger det åstskilligt i.

Lagercrantz om Moberg

2010-02-01T14:45:00.000+01:00

Läser Olof Lagercrantz nekrolog om Vilhelm Moberg som publicerades i Dagens Nyheter den 10 augusti 1973, alltså dagen efter hans död. Den återpubliceras nu i Stockholms Stadsteaters programhäfte till Mobergs pjäs "Änkeman Jarl". En sevärd pjäs. Inte minst på grund av Ingvar Hirdvall. Alltid lysande.
Lagercrantz text är magistral. Dagen efter publicerar han en fullödig text som sammanfattar Mobergs liv och verk. Det är lätt att bli nostalgisk. Han skriver bland annat: "Han var en av de "arbetarförfattare" som vi är stolta över. Men han lät aldrig ordna in sig i någon av de organisationer som skapades av arbetarrörelsen. Han agerade alltid ensam, och människorna kände igenom honom som en människa de själva skulle vilja vara – så självständig och okuvlig. Han hade ett slags naturlig rättskänsla i släkt med den som kommer till uttryck i folksagorna. Det ekade i allt han gjorde och skrev av enkelt folks kamp mot herrar och förmyndare."
Och samtidigt finns den lite överklassiga vändningen: "han hade inte Strindbergs bredd" och han var "inte de psykologiska finessernas man" och "han var inte orginell eller subtil" eller "någon berättarkonstens pionjär".
Påmind om detta blir man mindre nostalgisk.

Fish tank

2010-01-28T16:41:00.002+01:00

Andrea Arnolds "Fish tank" är som ett knytnävslag i magen. En viktig film. I Ken Loach anda skildrar hon klasssamhället underifrån. Ett brittiskt välfärdssamhälle som krackelerat och inte läkt samman ingen efter avindustrialisering, tatcherism och labourstyre. Ett brytet samhälle. I centrum en 15 årig tjej som vänder sin förtvivlan utåt när den ensamstående mamman skriker och super. Hon relegeras från skolan, slåss och drömmer om en danskarriär. Det är ångest från första filmrutan. Händelserna är dramatiska följer inte den förväntade mallen. Men den slutar ändå med ett slags hopp när huvudpersonen flyttar från förortsområdet med en kille till Wales. Kanske en möjlighet.
Det är den här verkligheten de konservativa försöker dra nytta av i konservativ anda. Familjen ska återupprättas genom - just det skatterabatter.
Men det här handlar om något annat.
Kommer att tänka på Bo Widerbergs "Kvarteret Korpen". En supande pappa och en son som flyr. Var det inte så att sonen skulle läsa vidare.
I "Fish tank" finns inte den dimensionen överhuvudtaget. Hoppet om en danskarriär grusas när det en audition visar sig handla om nakendans. Och Widerbergs folk hade också en undertext om ett kollektivt uppåtstigande och upprättelse. Den saknas här och verkar saknas i vår tid. Än så länge.

Främling i folkhemmet

2010-01-20T17:02:00.002+01:00

Jag tröskar mig igenom moderaten Lars Tobissons tjocka memoarer "Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka". Det är en märklig läsning. Född i en välbärgad familj i Göteborg verkar han ständigt betrakta sig själv som missförstådd och misshandlad. Fattiga elever fick stipendier men inte han. Och när han efter lång tjänst i moderaterna aldrig fick bli minister så var det för att han ägde ett stort fastighetsbestånd. Och genom hela boken tar han ett antal tjuvgrepp på vänstermänniskor i allmänhet och socialdemokrater i synnerhet. Inget direkt roligt. En del under bältet.
Ändå slutar boken med att han citerar tre socialdemokrater. När han lämnade riksdagen framförde Anna Lindh, Lars Ohly och talmannen Birgitta Dahl uppskattande ord. Och själve Göran Persson - som kommer väl ut ur boken! - säger i Fichtelius intervjubok att han har "mycket stor respekt för honom". Något motsägelsefullt är det. Eller är det som så att allt gammalt groll tonar bort med åren?

Dags för comeback

2009-12-15T12:46:00.002+01:00

Den gamle ryske backen Vjatjeslav Fetisov har vid 51 års ålder gjort comeback i den ryska ligan. Den klassiske backen satte än en gång på sig tröjan för lika klassiska CSKA Moskva.
Det är stunder som dessa jag trots allt funderar på att vid 51 års ålder göra comeback i Arenas hockey-bockey-lag. Ett vågspel liksom. Om än på is. Det gick enligt tidningarna inte så bra för Fetisov i första matchen. Så det kanske är bäst att lämna skridskorna liggande i källaren.

Åren av bly

2009-11-30T17:17:00.002+01:00

Mellan 1969 och 1988 genomfördes 14.500 (fjortontusenfemhundra) terroristattentat i Italien. Av såväl höger- som vänsterextremister. Mest känt är väl i dag Röda Brigadernas kidnappning av och mord på Aldo Moro. Det är lätt att glömma de extrema bomattentat som genomfördes av fascistiska grupper som riktade sig mot allmänheten. Syftet var att destabilisera landet och provocera fram ett maktövertagande. Jag läser en grundlig men svårläst och oredigrad genomgång av denna epok av Anders Bergman: "Det röda och svarta spåret. Den politiska extremismens Italien" (Sekel förlag). Annars är det genom att jämföra höger- och vänsterextremismen man ser att både analysen och strategin ofta är lika varanda. Det är varandras spegelbilder där de båda anar fiende någonstans där borta i skuggorna som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Och så sent som vid sekelskiftet mördades två personer knutna till den vänster-mitten-regering som leddes av Romani Prodi. 2007 arresterades 15 personer en grupp som kallade sig Militära Politiska Kommunistiska Partiet, ett slags arvtagare till Röda Brigaderna.

Foyles - en förebild

2009-11-25T15:52:00.003+01:00

Länge tyckte jag klassiska Foyles var lite raggig. Foyles ligger på bokhandelsgatan Charing Cross Road i centrala London. Men på senare år har Foyles genomgått en uppryckning. Läser en artikel i Svensk Bokhandel om framgången. Foyles blödde ekonomiskt i många år. En ny chef rustade upp den anrika bokhandeln. Numera är den en stor framgång. En åtgärd var att rensa antalet titlar. Cirka 20.000 titlar försvann från bokhyllorna. Låter nästan som det Akademibokhandeln gjort i Sverige. (Jag kan nästan inte längre gå in i någon av deras rumphuggna butiker). Men då ska man komma ihåg att Foyles fortfarande har 180.000 titlar. Till skillnad från Akademibokhandeln är Foyles en förebild. En kulturinstitution. Jag köper alltid böcker när jag är där. Det händer inte längre när jag går in på Akademibokhandeln vid Odenplan här i Stockholm.

Hoola Bandoola

2009-11-11T11:07:00.002+01:00

Jag snabbläser Örjan Svedbergs "Hoola Bandoola - om ett band, en tid, en stad". Vissa böcker bör läsas på detta sätt. Men Hoola är det ändå något speciellt. De spelade en viktig roll under några år för mej. Och sedan fortsatte ju Mikael Wiehe och Björn Afzelius med egna karriärer och ibland körde de ihop. Jag hann till och med se Hoola Bandoola ett par gånger innan dom la av 1976. Jag ser i en bilaga till boken att det borde ha varit i Halmstad den 21 oktober 1975 och i Laholm den 9 juni samma år. Särskilt den senare konserten minns jag särskilt. Den var i en gympasal och vi satt snällt på uppradade rader med trästolar och applåderade lydigt. Jag minns inte att någon reste sig under konserten. Mellansnacken var minst lika långa som låtarna. Politiken var liksom det centrala. Men Hoola var bra. Dom håller faktiskt fortfarande. De hade också en befriande sydsvensk frimodig hållning till det ena och andra.
Efter 1976 lyssnade jag ett otal gånger på olika konstellationer med Wiehe och Afzelius. Det har för övrigt kommit en samlingsbox med några av deras gemensamma liveframträdande. Som dock kanske inte riktigt håller längre.
Men när jag nu lyssnar på mellansnacken på dessa konserter så slås jag av något som jag inte kände då och som kanske blir tydligare när tiden har gått och närvaron där och då gått förlorad. De där två killarna var jävligt arroganta och självmedvetna. Kanske låg det i tiden. Eller också något som präglade vänsterkulturen under dessa år. Särskilt den kommunistiska vänstern präglades ju av en märklig blandning av offermentalitet (alla är emot oss) och utvaldhet (vi är de som genomskådat världen). Den tonarten klingar inte helt ren. Men låtarna är fortfarande lysande. En samling klassiker. Jag sätter på "Vem kan man lita på?"

In the Loop

2009-11-02T17:40:00.002+01:00

Den som vill få alla sina fördomar om det politiska spelet ska gå och se "In the loop". En film som bygger vidare på den legendariska men ganska okända TV-serien "The Thick of it". En blandning av "The Office" och klassiska "Yes, Minister". På svenska gick den som "Trist, herr minister". Vilket kanske var skälet till att den liksom försvann.
Filmen är nu en lysande parodi på det brittiska och amerikanska beslutet att invadera Irak.
Den illustrerar Tony Blairs politiska haveri. Ett beslut som beseglade Labours öde för lång tid. Huvudpersonen är premiärministers presschef, den främste spindoctorn av de, aööa: Malcolm Tucker, klart modellerad på Blairs motsvarighet Alaistar Campbell. Han svär, hotar och integrerar på ett sätt som gör alla nervösa och alla gör fel hela tiden. Samtidigt som In the Loop" går upp i Sverige kommer för övrigt en ny säsong som på BBC. Med Tucker i centrum. Jag läser i en brittisk tidning om huvudpersonens karaktärsdrag: "There are people he really hates, but most people Malcolm just hates. That´s democratic".
Politisk satir som sätter cynismen i centrum. Roligt. Träffande. Men inte så uppbyggligt.

Bröllopsfotografen

2009-10-27T12:25:00.002+01:00

En lördag i komikens kulturella tecken. Ser Killinggänget på Dramat: Drömmen om Herrön! Som vanligt kvickt och intelligent. Men mer som sista versen i ett kreativt samarbete med många toppar. Och för självbespeglande. Berör inte.
Men blir glad av Ulf Malmros nya film "Bröllopsfotografen". En underbar komedi med ett allvarligt uppsåt. Och en oerhört träffsäker bild av Sverige, av bruksorten och storstaden, arbetarklassen och överklassen. Det jag gillar med Malmros är att han inte idylliserar. Han är kritisk med ett varmt hjärta. Och så är Kjell Bergqvist med, som alltid i en Malmrosproduktion. Alltid bra. Gå och se!

Sten Ljunggren tå blev blå

2009-10-12T14:44:00.002+02:00

Hade köpt biljetter till Bertolt Brechts "Puntila/Matti" på Stockholms Stadsteater. Ett folklustspel som är en allegori över kapitalismen; jordägaren Puntilla är hård som nykter med riktigt mänsklig som onykter, vilket inträffar ganska ofta. Hans dräng Matti försöker kryssa mellan det ena och andra.
Men så berättar begåvade Alexander Mørk-Eidem att det hela är en generalrepititon i stället. Sjukdom har försenat repititionerna. Han ursäktar och säger att pjäsen inte är helt färdig än. Och att det kan hända saker. Vilket stämmer. Ett fordom fastnar i en fel läge bland en massa vedklabbar. Och när Dan Ekborg (lysande som Puntila) reser sig häftigt så ramlar en bänk på Sten Ljunggrens fot. Definitivt inte inplanerat. Förhoppningsvis borttaget i samband med premiären om en vecka. Värd att se i dessa Lavaldomstider. Förmodligen har Sten Ljunggrens tå blivit både gul och blå då.

Pärlfiskarna

2009-10-08T18:04:00.002+02:00

Pärlfiskarna: Ingredienserna är de klassiska i denna mindre kända Bizetopera. Det handlar om kärlek, svartsjuka, konkurrens, makt, svek, död (förgiftat vatten) och försakelse. En stark kväll på Folkoperan. Kanske hade jag inte gått om inte Folkoperan varit i kris. Det var ett tag sedan det var något som riktigt lockade där. Men det här var faktiskt en fantastisk kväll. Så boka biljetter!
Och det är alltid som att komma till en lite råare och rockigare operavärld att besöka Folkoperan på Hornsgatan. Där byggs det scener på ett brutalare sätt. Här verkar det som att man besökt ett skräplager och skapat en undervärld där känslorna får fritt utlopp och jakten på lycka ändå slutar i en att de älskande kan fly till en annan och kanske bättre värld.

Torsten Gårdlund

2009-10-05T18:46:00.002+02:00

Läser en biografi om Torsten Gårdlund författad av Mats Lundahl och Bo Södersten, utgiven på Timbro. Ingen stor bok direkt. Men jag får reda på lite mer om en person jag sett svischa förbi lite här och där i historien. Nationalekonom på den socialdemokratiska högerkanten i en annan tidsepok. Var redaktör för tidskriften Tiden, som under hans redaktörskap var en synnerligen läsvärd tidskrift. Skrev boken "Industrialismens samhälle" i det stora verket om "Den svenska arbetarklassens historia" som kom ut under kriget. Lämande sedan socialdemokratin. Eller som författarna skriver: "Torsten Gårdlund ingick i den arbetsgrupp som förberedde revisionen av socialdemokraternas partiprogram inför partikongressen 1944. När han inlämnade sin ansökan till professuren på Handelshögskolan följande år hade han emellertid tagi farväl till socialismen."
Det är som om historien har gått igen både en och två gånger sedan dess.

Fotbollsbojkott

2009-10-02T16:19:00.002+02:00

Jag läser i Stockholm City att Dan Hallemar, ett riktigt Hammarbyfan, har fått nog. Hammarby ligger illa till i Allsvenskan. Det har varit kaos i samband med flera matcher. Efter att hans son hamnat mitt i ett av de senaste upploppen har han bestämt sig för att bojokotta Hammarbys matcher. Jag förstår honom. För något år sedan bestämde jag mig för att inte besöka Råsunda på ett tag.
Och i krönikan pekar Hallemar på ett större problem. Det handlar om att vara medskyldig och passivt eller aktivt understödja huliganismen. Frilandsjournaliten Magnus Hagström har på bloggen "tre hörnor straff" skrivit:
"Det de (våldsverkarna) behöver är ett läge när även vi andra, som inte är våldsromantiker, också kännser missnöje och vanmakt över matchutvecklingen och visar det. Vid dessa tillfällen bidrar vi till att skapa den dynamik som krävs för att utlösa upploppssituationer."
Precis så är det. Där finns det ofta ursulsa ledarskapet i klubbarna. Där finns tränarna som skriker, gormar och gestikulerar vid sidan om planen. Och spelare understödjer supporterkulturen på olika sätt. Som att applådera klackarna även när de stoppat matcher. Som att sätta på sig en tröja där det står "Hata Göteborg". Eller de som klappar med och på olika sätt understödjer när publiken hånar enskilda spelare. Och när vi stillastigande sitter och åser verbalt och fysiskt våld.
Det är då man fungerar på att stanna hemma. För att inte vara medskyldig och delaktig i förfallet. Jag förstår Dan Hallemar fuller väl. Och jag vet att många har funderar på att göra samma sak.

Avreglerad busstrafik

2009-10-01T16:23:00.002+02:00

Ännu ett exempel på vår tids marknadsfundamentalism. En statlig utredare vid namn Ulf Lundin föreslår i princip total avregerling av busstrafiken. Moderaternas ordförande för Sveriges kommuner och landsting säger i DN (den 1 oktober, 2009): "Förslaget gör att man från en dag till en annan vänder upp och ned på hela systemet. En sådan chockterapi tror jag inte svensk kollektivtrafik är betjänt av."
Hårda ord för att komma från en moderat politiker. Följden av den föreslagna fria etableringsrätten blir att den offentliga får ta hand om de olönsamma busslinjerna. Ett system som i praktiken leder till ett slags suventionering där privata aktörer tjänar pengar i tättbefolkade områden. Liknande effekter ser vi även på andra områden av den offentligt finansierade servicen. Bland annat kommer avregerlingen av Apoteksväsendet att få samma effekter. Här står återigen två logiker mot vandra. Samhällsnyttan och skattebetalarnas intresse å ena sidan. Och marknadslogiken å den andra. Det blir allt mer tydligt att hela det koncept som nu etablerats i skärningspunkten mellan privat och offentligt måste läggas under den kritiska luppen.

Alla går på Anna Anka

2009-09-18T14:02:00.003+02:00

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Vem är dummast egentligen? Är det TV3 som bara vill få tittare till sin TV-satsning? Någon om Hollywoodfruar som jag personligen aldrig kommer att överväga att ägna en vaken sekund åt. Är det Anna Anka som skrivit en korkad artikel? Eller om det nu är hennes eller TV3s gemensamma PR-byrå som skrivit artikeln. Eller är det Roland Pontier Martinsson som skrivit en typiskt Martinsson text på samma tema, liksom lite skruvad på något sätt. Eller är det Newsmill som publicerar dåliga texter, som ju på sin kant behöver fler klick på sin websida och ökad uppmärksamhet? Eller är det Nalin Pekul som finner mödan värt att gå i polemik? Eller är det jag själv som ändå blir upprörd?
Detta går ju inte att ta på allvar, det är bara ett gigantiskt PR-projekt från början till slut. Alla går vi på Anna Anka. Det är fråga om en medial brutalisering och en trivalisering av samhällsdebatten. Mina tankar går till Erik Gandinis magnifika dokumentär "Videocracy" om den italienska TV-politiken. Kanske ska vi alla den vägen vandra.

Jag väntar på kritiken mot Israels bosättningar

2009-09-11T17:24:00.002+02:00

Den mediala logiken är dessvärre inte alltid så uppmuntrande. Hur många artiklar skrevs i svenska medier om Aftonbladets artikel om organhandel? Jag tycker personligen att beslutet att publicera artikeln var felaktigt. Det skrev för övrigt också Björn Elmbrant på Arenas ledarblogg.
Men proportionerna i den efterföljande debatten blev horribla och orimliga. De blir också märkliga med tanke på att ingen av de som var upprörda då skrivit något under den senaste veckan. Israels regering har nu beslutat om ytterligare bosättningar på Västbanken. Inget nytt i och för sig att Israel bedriver en expansionspolitik för att förhindra en palestinsk stat. Det är fråga om en medveten strategi. Palestinierna berövas sitt land och sin framtid. Detta sker i strid med folkrätten och en enig omvärld.
Men var är ni nu – alla ni som var så upprörda över Aftonbladets publicering. Var är er upprördhet nu? Varför skriver ni inte om detta medvetna sabotage av en rättvis fred i Mellanöstern?

Rosenön i nya Skypeland

2009-09-06T12:06:00.004+02:00

Jag har varit på Rosenön ett par gånger. En av många vackra kursgårdar i den konferensutsatta sektorn i Stockholmsregionen. En idyll och en helt avskild ö. En gång var detta en anläggning och rekreationsplats för LKAB. Sedan många år har Hyresgäströrelsen bedrivit konferensanläggning här. Som för ett tag sedan bestämde sig för att avyttra verksamheten. Många folkrörelser har ägnat sig åt att fokusera på kärnverksamheten de senaste åren. Vilket kanske inte är fel.
Men försäljningen har kritiserats eftersom den skett via ett nybildat bolag för att minimera skatten. Saken blir inte heller bättre av att personalen lade ett bud för att ta över verksamheten. Men Skypemiljardären Niklas Zennström kom med ett bättre bud och köpte hela ön.
Han har uppenbarligen inte ambitioner att bedriva någon konferensverksamhet på ön. Alla 40 anställda har förlorat sina jobb. En del hade tjänstebostäder på ön.
Förmodligen ska Zennström ha Rosenön som sitt egen privata paradis. Jag tittar på en bild i Dagens Industrin över den stora ön. Nu är det ingen verksamhet där. Men det är en jätteanläggning. 100 gästrum. Tjänstebostäder. Massor av konferenslokaler. En jätterestaurang. Ett spa: tennisbana. Med mera. Med mera. Det hela känns lite väl överdimensionerat för privat bruk.
Dessa bilder säger något om vår tid. En nyrik person som lever i ett slags hybris. Kanske berättar den också något om Sveriges moderna historia. En gång ägd av statliga LKAB. Sedan i folkrörelsernas sold. Och nu en internetmiljardärs privata residens. Tillfarten till ön är igenbommad. Välkommen till det nya landet. Skypelandet.

Så in i Norden

2009-08-31T16:38:00.002+02:00

I helgen skrev Peter Wolodarski en mycket bra ledare i Dagens Nyheter. Han pekade på det svenska mediala ointresset för vad som händer i våra nordiska grannländer. Bevakningen av exempelvis den pågående norska valkampanjen är under all kritik eller närmast obefintlig. Antal svenska korrespondenter i dessa länder är försumbart. Medan de å andra har ett 30-tal stationerade bara i Stockholm.
"Ibland får jag känslan av att vi svenkar vet mer om sjukvårdssytemet i USA än om vården i vår del av världen", skrev Wolodarski. En bekräftelse därpå fick vi för övrigt i samma utgåva av Dagens Nyheter. Tidningen ägnade bara denna dag tre helsidor åt ickehändelsen: "Fugelsangs rymdresa".

Il Divo

2009-08-28T12:48:00.002+02:00

Vem minns Guilio Andreotti i dag? Den långvarige italienske kristdemokratiske premiärministern. Som sedan försvann med kristdemokraterna efter att slöjan över alla skandaler drogs undan. Ett stort antal politiker i den italienska eliten dömdes för diverse brott. Mord och självmord ackompanjerade sönderfallet.
Paolo Sorrentinos "Il Divo" sätter dessa händelser och Andreotti i fokus igen. Man försvår varför Berlusconi lyckades fylla tomrummet. Filmen är gjord som en modern musikvideo och power point-presentation. Den som bara har dimmiga föreställningar om italiensk politik blir nog mest förvirrad.
Och Andreotti själv? Nej, han blev aldrig dömd. Trots flera åtal om maffiasamröre och anklagelser om att skulle han anstiftat mord. I dag är han senator på livstid. Il Divo.

Manifest

2009-08-24T16:07:00.002+02:00

Jag måste erkänna att jag blev uppmuntrad av det författarmanus som publicerades i Dagens Nyheter i helgen, med bland andra Paulie Wolff och Jesper Högström. Inte för att det är ett dogma-manifest direkt. Med det bådar gott. Jag måste erkänna att jag är trött på deckare. Och ytlighetens prosa. De sju författarna lovar bland annat att "aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig - inte ens under pseudonym - skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap".

Krugman om Obama

2009-08-21T16:37:00.002+02:00

"Well, I´m shocked and surprised at their shock and surprise", skriver Paul Krugman i New York Times och fortsätter en kritik han förde fram redan under primärvalet. Han menade då att Obama underskattade det republikanska och särintressebaserade motståndet mot en genomgripande sjukvårdsreform. Den invändningen tycker han bekräftats de senaste veckorna:
"It´s hard to avoid the sense that Mr. Obama has wasted months trying to appease people who can`t be appeased, and who take every concession as a sign that he can be rolled."
Nu måste Obama i stället vinna tillbaka de progressivas förtroende, menar Krugman.

Anti-sommarhus

2009-08-10T10:42:00.002+02:00

Sista dagen på semestern. Sista föreställningen på Zita klockan 21.00. Ser Lars von Triers Antichrist. Jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte vad han vill säga. Jag är stum. Och vet inte om jag förstår något. Filmen utspelas huvudsakligen i en liten stuga på landet. Det enda jag med säkerhet vet: jag kommer inte att skaffa någon sommarstuga.

Sommaren i Kina

2009-08-07T11:55:00.002+02:00

Sommarens resa gick till Kina. Och jag passade på att fördjupa mej i Kinas historia. Gick igenom ett gäng guideböcker. Och några aktuella böcker förstås. Ola Wong har skrivit en rappt skriven bok, men klassisk journalistisk reportagestil. Finns i pocket. Och före detta ambassadören Börje Ljunggren har skrivit en gedigen bok som rekommenderas: "Kina. Vår tids drama". En utmärkt introduktion.
Numera behandlar böckerna om Kina det ekonomiska undret och bristen på demokrati. För trettio år sedan var maoismen fortfarande i svung. Anne Hedén har skrivit en avhandling om framför allt Svensk-Kinesiska vänskapsförbundet. Dessa så kallade vänskapsföreningar är verkligt ett intressant fenomen. Och den svenska maoismen en smula exotisk.
Men när Mao dog och Deng tog över dog också maoismen här hemma. Alla dess organisationer upplästes. Och de devota Kinahyllningarna skattade åt förgängelsen. I mitt stora arkiv hittar jag Tore Zetterholms stora bok "Kina drömmen om människan" från 1977. Med foto av Bo Gärtze. Utgiven av Bra böcker:
Om det politiska motsättningarna heter det att de har "framkommit i efterhand": "både i samband med "rektifieringsrörelserna på 50-talet, då partiet tog till hårdhandskarna och avrättade hundratusentals klassfiender, och under kulturrevolutionen i slutet av 60-talet. Nära sextio procent av dem som satt i Shanhais centralfängelse när jag besökte det, sades vara politiska brottslingar, det skulle vara en orimligt hög siffra i ett samhälle av vår typ."
Ordvalet gör att jag sätter tillbaka boken i bokhyllan med mycket blandade känslor.

Två tyska utställningar

2009-06-01T17:10:00.002+02:00

Besöker först den stora utställningen om tysk konst på Martin-Gropius-Bau i centrala Berlin: "Sechzig Jahre. Sechzig werke. Kunst aus der Bundesrepublik Deutschland von 47 bis 09". En stort upplagd grundlig utställning om tysk modern historia speglad i konsten. En kronolisk genomgång. I stora drag är konsten i Tyskland en spegel av den västliga konsten under samma tid, den nationella särarten tillkommer förstås och med den Tysklands särskilda väg. Det är märkligt att det år som slutar med 9 varit så händelsefullt under 1900-talet i detta land. 1919 utropades Weimarrepubliken. 1939 inleds andra världskriget. 1949 konstitueras Västtyskland. Och 1989 återförenas Tyskland och DDR upplöses.
Sedan åker jag till gamla östsidan i Berlin för att se utställningen "Volkseigentum. Kunst in der DDR 1949- 1989". Även utställningen i sig själv är som att komma till en annan värld. Det är bara jag och min hustru där. Lite 70-tal är det. Saggig lokaler. Dystert på något sätt. En förlorad värld. Ja, mycket 70-tal. Det är bara en person som håller i utställningen. Hon sitter vid ett oansenligt bord med en lite kassalåda och ger oss varsin biljett som liknar en inträdesbiljett till Folkets Park annodazumal. Utställningen i sig själv vittnar förstås om den propagandistiska konsten i DDR. Men det fanns nyanser i varje fall som den här speglas i konsten här på Spandauer Strasse. Mer komplex samhällskritik ligger under ytan. Det ligger gästbok som jag bläddrar i. Här framtråder en och annan exponent för ostnostalgin. Men även en "wessi" medger att en del var intressant. Om än inte allt. Kanske ett litet tecken på att historiens sår ändå läker. Men långsamt.

No such thing as a society

2009-05-18T15:22:00.002+02:00

Häromveckan var jag i Norrköping och höll ett anförande på Arbetets Museum (alltid väl värt ett besök) i anslutning till en brittisk fotoutställning. Den har fått sitt namn från Margaret Thatchers klassiska formulering: No such thing as a society. Utställningen sträcker sig från 1967 till 1987, en period då Storbritannien i grunden förändrades. 1960-talets framtidstro försvann på 1970-talet, och landet blir något av en dystopi. Industrisamhället genomgår en enorm strukturomvandling och framtiden framstår inte längre som en möjlighet att förverkliga ett bättre samhälle. Bilderna vittnar om ett samhälle som lamslås av djupgående politiska och sociala konflikter. Det moderna brittiska samhället ser plötsligt omodernt ut.
Mitt anförande handlar om vad Thatcher gjorde med Storbritannien. En man med snygga gråa hår ställer kritiska frågor om både det ena och andra. Snart förstår jag att han på något sätt varit engagerad i den maoistiska vänstern. Efteråt viskar någon att det var Roland Pettersson några år på 1970-talet ordförande i SKP. Till skillnad från de flesta andra i maoistvänstern arbetare.
När jag lämnar Arbetets Museum ser jag att han har en liten röd bok i handen. Det är inte Maos lilla röda. Men väl "LOs röda bok" från 1973.

SSU och könspolitikens gränser

2009-04-28T18:56:00.002+02:00

Kristina Lindholm har skrivit en intressant avhandling om SSU och könspolitiken. (SSU och könspolitikens gränser 1970 - 2000). Eller rättare sagt om avsaknaden av femnistisk medvetenhet. Avhandlingen skildrar en period om vilka jag själv kan ge besked ty jag var med. Man kan säga att politiken inom socialdemokratin dominerades av ett politiskt perspektiv som uteslöt ett genusperspektiv. Under min tid präglades debatten av vänsterns politiska dagordning som även spillde över på socialdemokratin och särskilt SSU.
Men när man tänker tillbaka på det är det förstås en smula märkligt att det inte fanns en stark feministisk diskussion inom SSU. Genombrottet sker egentligen först när den allmänna samhällsdebatten efter Stödstrumporna på 1990-talet leder till att det är politisk okey att vara feminist. Även socialdemokratiska kvinnoförbundet blir tydligt feministiskt under Margareta Winberg.
Men en invändning är förstås att det är svårt att med dagens feministiska medvetenhet granska historiska tillkortakommande. Även om det är generande så här i efterhand.

Dialog om vad?

2009-04-14T10:49:00.002+02:00

Här en artikel jag skrivit för Arbetare apropå en kommentar med anledning av en artikel jag skrev på Dagens Arena:

"Petter Larsson har reagerat på en ledare jag publicerat på Dagens Arena (www.dagensarena.se) där jag argumenterade för att vänstern bör etablera en tydlig och konsekvent gräns gentemot den våldbenägna ”vänstern”. Jag hävdade i min artikel att det är hög tid för nolltolerans mot antidemokratiska aktioner. Under de senaste åren har vi sett ett upptrappat våld från grupper på såväl höger- som vänsterkanten.
Min utgångspunkt är politisk och principiell. Det ökade våldet har försvagat vänstern. Göteborgshändelserna 2001 innebar en knäck för Attac och hela det engagemang som då spirade. Demonstrationer som riskerar att leda till våld skrämmer bort möjliga deltagare, vilket händelserna i Malmö härförleden verkar vara ett exempel på. Om detta fortsätter stannar ännu fler hemma nästa gång. ”Demonstranter” som slåss mot polisen tar fokus från huvudsaken: de politiska krav som ligger bakom manifestationen. Lång historisk erfarenhet visar också att våldet banat väg för högern och försvagat vänstern. Europas 1900-talshistoria erbjuder många dystra lärdomar.
Men kritiken är också principiell. Olika ”vänstergrupper” har inte bara ägnat sig åt att krossa skyltfönster och attackera polisbilar. I sig är detta oacceptabelt. Men även våld och hot mot politiker har förekommit. Och under senare tid har ”vänsteraktivister” exempelvis försökt störa eller stoppa Sverigedemokratiska möten. Hur illa jag än tycker om Sverigedemokraterna är det oförsvarligt att försöka frånta dem deras grundlagsskyddade yttrandefrihet. Här handlar det alltså om demokratins grundläggande principer. Dessa måste vänstern visa respekt för. Inte minst för att det är folkrörelserna som kämpat för och drivit igenom demokratin. Det är upp till polisen eller rättsväsendet att avgöra om olika högergrupper ägnar sig åt exempelvis hets mot folkgrupp.
Petter Larsson frågar hur våldsvänstern ska uteslutas. Jag inser förstås att det kräver ett målmedvetet arbete. Den första åtgärden är att tydligt stå upp vänsterns grundläggande värden. Demokrati är inte bara ett abstrakt begrepp. Utan också en vardaglig praktik. Om våld blir en del av den politiska praktiken undergräver vi demokratin.
Och om inte vänstern tydligt tar ställning i denna avgörande frågan kommer konsekvenserna att bli förödande. Jag skrev i min ledare att det kan finnas skäl att organisera en opinionsyttring på ett annat sätt. Det bör vara aktuellt när det finns risk att en demonstration utnyttjas av grupper som i beskydd av större fredliga demonstrationer snyltar på andras engagemang. Första alternativet ska vara att arrangera demonstrationen på sådant sätt att detta inte blir möjligt. Om inte bör man överväga att i stället för en demonstration exempelvis ordna ett opinionsmöte som inte ger våldsvänstern denna möjlighet. Olika alternativ bör i varje fall övervägas. Det är saken som är det viktiga. Och alternativet är i det långa loppet värre.
Petter Larsson argumenterar för en ”dialog” med den våldsinriktade vänstern. Dialog om vad? Jag tar personligen gärna en diskussion och debatt med personer och grupper inom våldsvänstern. Jag deltog själv i sådana debatter före och efter Göteborg. Däremot är jag definitivt emot en dialog med våldsvänstern om att den ska delta och sköta sig i en demonstration samtidigt som de i andra sammanhang ägnar sig åt antidemokratiska aktioner.
Petter Larsson tror att en dialog med dessa grupper kommer att förhindra att de blir än mer våldsamma. Det tycker jag är ett illa genomtänkt argument och en dålig strategi. På det individuella planet är jag öppen för alla samtal. Men organisatoriskt samarbete med grupper och personer som i olika sammanhang ägnar sig åt aktioner som strider mot vänsterns demokratiska ideal är helt enkelt inte acceptabelt.
Jag är orolig över att vänstern i vid bemärkelse marginaliseras och sammankopplas med en våldspraktik som inte har med vänsterns grundläggande demokratiska traditioner att skaffa. Vänsterns demokratiska trovärdighet ligger i potten."

Läs mer på:

http://www.arbetaren.se/articles/debatt20090408

Mitt Allsvenska tips

2009-04-06T12:32:00.001+02:00

Jag tippar med hjärnan och inte hjärtat i år (därför tippar jag inte HBK som etta). Så det får bli så här:
1. Helsingborg
2. Göteborg
3. Elfsborg
4. Trelleborg
Fyra gånger borg alltså. Däremot inte Anders Borg. Han flyttar vi ner till superettan. Åtminstone.

Krislatte

2009-04-01T15:49:00.000+02:00

Gick förbi en av många espressobarer i city. Den på Drottninggatan 110. Nu kan man köpa en "krislatte" för 19 kronor. Det känns tryggt. Särskilt som man jobbar på VD för Arenagruppen som enligt DN härförleden hävdar ger ut "lattevänsterns flaggskepp" tidskriften Arena.

Politik på pizzerian

2009-03-22T18:27:00.003+01:00

Gick runt hörnen för att köpa en pizza häromdagen. Och hittade reklam för Evin Cetin personvalskampanj till EU-parlamentet. Evin jobbar med Anders Lago. Hon är 25. Från Bollnäs. Bor i Södertälje, med rötterna bland assyrier och kurder. Hon står på plats 29. Ska fungera på att kryssa henne. Inte minst för att de ovanliga kampanjmetoderna. Politik på pizzerian.

The class divide

2009-03-16T12:55:00.002+01:00

"We used to think Britain was a wonderful country, but it has one huge problem: the class divide."
En anonym taxichaufför i The Guardian som kör både fattiga och rika.

Nancy Dell´Olio kommer ut som keynesian

2009-03-13T16:25:00.005+01:00

Inte för att jag brukar läsa The Spectator. Denna brittiska konservativa tidskrift brukar aldrig innehålla något uppseendeväckande överhuvudtaget. Jämntjock tory intellektualism. Följd av en dry martini i en kolonial bar eller på en gammal herrklubvb. Det är känslan. Men när jag bläddrar igenom ett gammalt nummer hittar en liten präla skriven av Svennis exflickvän Nancy Dell´Olio. Hon är inte direkt någon stående skribent i The Spectator. Grejen är att hon var på en middag och sagt till sina vänner som verkade komma ur den välbärgade delen av den brittiska befolkningen att Keynes var en trevlig kille som hade en bra lösning på hur en ekonomi ska ta sig ur en lågkonjunktur. Men hennes konservativa vänner var sin thatcherism trogen och avfärdade Nancys faiblasse för gamle Keynes ganska bryskt. Till slut uppmanade någon henne att skriva en artikel. Det är den jag läser i novembernumret av The Spectator. Rubriken är på något sätt talade "I will always defend a big spender like J.M Keynes". Och som hon skriver: Keynes förde med sig flärd och stil till ett trött etablissemang. Han räddade markandskonomin på 30-talet och som Nancy så träffande skriver: "once again, the liberal market philosophy needs salvation".

Odell på nya finansiella jaktmarker

2009-02-20T14:53:00.003+01:00

Strax efter att Mats Odell hade utsetts till finansmarknadsminister passade han på att besöka Christer Gardells kontroversiella riskkapitalbolag. Odell hyllade riskkapitalisterna och särskilt Gardell. Det var då. I dag är riskkapitalistbranschen en aning stukade i vår del av världen. Och var länge sedan Odell talade väl om Gardell. Men Odell jobbar vidare. Nu åker han till Qatar och Förenade Arabemiraten för knyta kontakter med den finansiella sektorn i regionen. Själv säger han:
"Gulfregionen har en spännande och snabbväxande finansiell sektor som siktar på att bli navet för finansiella tjänster i hela Mellanöstern och Nordafrika."
Lycka till Mats!

We are all socialists now

2009-02-16T17:05:00.003+01:00

Jag plockar åt mej en tidning där det står "We are all socialists now. The perils and promise of the new era of big government". Det är inte Socialistisk debatt eller New Statesman. Utan senaste utgåvan av Newsweek. De politiska konjunkturerna har skiftat lika snabbt som den ekonomiska nedgången överraskat hela världen. Så snabbt att vänsterns egna tidskrifter inte riktigt hunnit med i svängarna.

Ett historiskt lappkast

2009-02-05T17:11:00.002+01:00

Centerpartiets nya linje i kärnkraftsfrågan måste bestraktas som det mest fundamentala politiska lappkastet i modern politisk historia. Under snart fyra decennier har det varit en symbolfråga för centerpartiet som i hög grad kan förknippas med partiets själva identitet. Utan centerpartiets och Thorbjörn Fälldins motstånd hade det byggts fler kärnkraftverk, vi hade aldrig haft någon folkomröstning och någon avveckling hade aldrig varit påtänkt. Regeringens nya linje kommer att sätta press på oppositionen. Men också skapa konvulsioner i centerpartiet. Det är ju inte fråga om någon liten politikjustering. Sverige ska bygga tio nya kärnkraftverk. Inte ett eller två eller fyra. Avvecklingen är inställd. Vapnen är nedlagda. Efter fyra decennier säger Maud Olofsson att vi hade fel hela tiden.
Kärnkraften la fälleben på den borgerliga regeringen som tillträdde 1976. Kärnkraftsfrågan spelade då en avgörande roll för valresultatet och den borgerliga valsegern som fällde socialdemokraterna efter 44 år vid makten. Kanske kan den sabotera möjligheterna att vinna nästa. Men svartepetter kan antingen hamna i den borgerliga regerings knä eller hos Mona Sahlins nya oppositionskoalition.

The first tech president

2009-01-30T14:32:00.002+01:00

Var på seminarium på praim pr i veckan om Andrew Sherrys och Jonas Hellmans rapport "The first tech president". Intressant. Obamas framgångsrika kampanj kommer att studeras av kampanjmakarna de närmaste åren. Många kommer att försöka kopiera orginalet. Vinnare brukar sätta scenen för efterföljarna. I början av 1990-talet drömde politikerna om att kunna passera de etablerade medierna och kommunicera direkt med väljarna. Med sina 13 miljoner mailadresser har Obama skapat en egen kanal till sina anhängare. Frågan är om han kan hålla den vid liv även som president. Men kampanjen var också unik genom att den med modern teknik lyckades knyta ihop människor som ville organisera sig, och på sätt och vis återuppfann den politiska aktivismen. Aldrig tidigare har lika många varit aktiva i en amerikansk valkampanj. Samtidigt lyckades Obama (precis som föregångaren Howard Dean i primärvalet 2004) skapa en revolution vad gäller ekonomisk finansiering. Det var mängden av små bidragsgivare som gav Obamas ekonomiska försprång gentemot John McCain. Storföretagens dominans över amerikansk politik kanske håller på att brytas. Till detta kommer en tro på teknikens demokratiska möjligheter och en föreställning om ökad öppenhet: kontroll är en illusion i det moderna informationssamhället. Kanske är Obama "The first tech president". Frågan är vem eller vilka som låter sin inspireras här i Sverige.

"Texas" räddar Offside

2009-01-27T13:44:00.002+01:00

Köpte senaste Offside. Förnyade inte min prenumeration häromåret. Tyckte att det blev lite väl mycket Göteborgsperspektiv och att tidningen kunde skriva sönder och överanalysera fotbollen. Men senaste numret verkade intressant i mina ögon. Temat är proffsliv under flera decennier från Roger Magnusson succéår Marseille till Viktor Elms resa till Holland som började helt nyss.
Men det som gör numret värt att läsa är faktiskt Per "Texas" Johanssons krönika. Inte bara för att han är en stabil back i HBK. Utan för det underfundiga sättet att skriva med en lite lätt cynisk underton. Den här gången berättar han om alla avskedsmiddagar med HBK-are som blivit proffs. Dusan Djuric bjöd fint på restaurang Svea i Halmstad. Medan Petter Hansson ordnade bord på O´Learys. Hamburgertallrik och en stor stark: "Sådan var Petter, sådan var proffsmiddagen - arrangemanget speglar människan."
Sedan har vi de som förknippas med snålhet för att de aldrig bjöd: Emra Tahirovic, Stefan Selakovic, Mikael Nilsson och Sharbel Touma. Eller de som berättar sent om middagen (Martin Fribrock och Peter Larsson): "Åtta personer kunde komma...Smart, men fult."
Nej en proffsmiddag enligt "Texas" innebär att man tittar på Dusan och beställer in något starkt och går ut på toaletten och spolar ner groggen: "Man vill att det ska svida en sista gång."
"Texas" räddar Offside.

Bildt förminskar Obama

2009-01-21T14:51:00.002+01:00

Lyssnade på moderata utrikesministern Carl Bildt i Rakt på med KG Bergström i SVT igår. Bildt frågades ut om den nye presidenten Barack Obama. Bildt och Obama kommer i politiskt mening från två skilda politiska planeter. Bildt förminskade Obama och det politiska epokskifte som valsegern och talet i samband med att han igår svors in som president representerar. Orden var inte så viktiga. Möjligen var Obama som person något unikt. Sa Bildt.
En moderat med sympatier i det republikanska parti som förlorade makten i höstas spelar ned den politiska skillnaden mellan Bush och Obama. Den ideologiska oviljan lyser igenom. Vi ska inte hoppas så mycket. En annan variant så vanlig bland liberala ledarskribenter är att vi bör skruva ned de politiska förväntningarna på att det kommer att bli någon större förändring med Obama. Hans tal igår vittnade om något annat. Reagan och Bush-eran är över.

Finansvalpen Alex blir medelålders

2009-01-16T11:34:00.003+01:00

Ser scenuppsättningen av "Alex" i London med Robert Bathurst i huvudrollen som spelar helt själv mot animeringar av de andra gestalterna från denna klassiska tecknade serie. Teater som jag aldrig sett tidigare. Alex är alltså en brittisk seriefigur, en Investement banker i The City, som dök upp första gången 1987 i dåvarande London Daily News, senare i The Independent och nu sedan många år i The Daily Telegraph. Alex har redan överlevt många finansiella fall, men efter förra årets krasch har hela historien skrivits om en smula. Alex själv är numera medelålders och yngre handlare mer alerta.
Det är mycket underhållande. Robert Bathurst är en lysande skådespelare. Känd från TV som det heter här. Alex fru Penny och chef Rupert tillsammans klienten den hårdföre Mr Hardcastle och Vince the trader och inte minst Senastien, en Eurotrash junior från Frankrike av alla ställen, ja det teater med temperaturen och komiken hämtad direkt från samtiden.

Farväl till världsundergången

2009-01-14T15:52:00.002+01:00

Var kommentator på ett seminarium om Stefan Fölsters bok "Farväl till världsundergången" i dag. Ett samtal på ABF Stockholm. Igen. Sverker Sörlin var den andre "opponenten". Stefan Fölster har skrivit en märklig bok. Den har sina poänger i detaljerna. Men som helhet leder den oss fel. Den ingår i en genre böcker som kritiserar de allmänna föreställningarna om den globala uppvärmningen. Nu förnekar Fölster inte klimatförändringarna.
Men en sammanfattning av boken är att den är kluven mellan å ena sidan optimism och å andra sidan pessimism. Den optimistiska delen av boken är att det här med den globala uppvärmningen löser sig av sig själv på något sätt. Den pessimistiska delen av boken ger en rad exempel på hur politiken gör klimatkrisen värre. Det blir som att politiken är hotet.
Men för att hantera hela den utmaning som klimathotet utgörs krävs en sammanhållen politik. Sedan kan man diskutera hur den ska se ut.
Och jag blir inte speciellt lugnad av Stefan Fölsters påpekande att klimatkrisen har sina positiva sidor, som att antalet halkolyckor kommer att minska i Sverige när temperaturen höjs.

Vem är rädd för Virginia Woolf?

2009-01-12T17:02:00.002+01:00

Jag har bara sett "Vem är rädd för Virginia Woolf?"på TV för länge sedan med Elisabeth Taylor och Richard Burton. En klassisk version. Nu ser jag Stockholms stadsteaters uppsättning med Dan Ekborg och Pia Johansson i regi av Sofia Jupither. Lysande. Det är en stark resa ner i relationernas mörker. Där självbedrägeriet och lögnerna satt närheten i fängelse. Men den slutar ändå i någon form av försoning. Märkligt nog. Vägen dit är smärtsam. Det handlar om att krossa lögnerna. Efteråt någon form av befrielse.

Ekonomiska och äktenskapliga kriser

2009-01-04T17:36:00.002+01:00

Det finns olika slags kriser. Som ekonomiska och finansiella. Och äktenskapliga. Jag läser att finanskrisen lett till att ett antal Wall Street-par brutit upp. Ekonomin kanske hann upp relationen. Annars läser jag i Dagens Industri de råd ett antal ekonomer ger inför 2009. Gunilla Nyström, privatekonom på SEB menar att det under nuvarande ekonomiska omständigheter finns skäl att "satsa på att hålla ihop familjen": "En skilsmässa är i princip alltid ett ekonomiskt nedköp. I lågkonjunktur med väsentligt högre risk för arbetslöshet och därtill fallande bostadspriser kan skilsmässan/separationen betyda ekonomisk katastrof." Inget utrymme för äktenskaplig kris i denna ekonomiska kris. Alltså: bit ihop för ekonomins skull. Ekonomerna har talat.

Who is Kurt Wallander?

2008-12-15T11:09:00.002+01:00

Fastnar framför TVn i ett hotellrum London och ser Kenneth Branagh som Kurt Wallander i den brittiska filmatiseringen. Han åker omkring i Skåne (låter rätt roligt på engelska) och ser allmänt dyster ut. Kanske inte den bästa Wallander. Men intressant. Till sist somnar jag. Men vaknar lagom för att se dokumentären "Who is Kurt Wallander?" med underrubriken "Examining Henning Mankell´s most famous character". Och får en bild av att Sverigebilden är en komplicerad sak. Dokumentären porträtterar Henning Mankell på ett sätt jag faktiskt aldrig sett i svensk teve. Det är intervjuer med gamla skolkamrater och bilder från platser Mankell bebott. Och kända personer som Jan Guillou och Colin Nutley.
Sverigebilden handlar i den här dokumentären om att Sverige är landet som hade en utopi som nu krackerat. Visionerna om jämlikhet och demokrati var tidigare ett kitt i det svenska samhället. Men sedan kom syndafallet. Och Mankells berättelser bekräftar denna degenering. Av jämlikheten blev det våld och mord. Om man ska tro dokumentären är det numera bara Henning Mankell och Jan Guillou som står för de gamla drömmarna om en bättre värld och ett bättre Sverige.
Någonstans där inser jag att det här med Sverigebilden i andra länder är en komplicerad historia. Tämligen frikopplad från den så komplexa verkligheten. Så har det förmodligen alltid varit, allt sedan Sverige på 30-talets beskrevs som "The Middle Way" i den berömda boken av den amerikanske journalisten Marquis Childs.

Claes Ryns märkliga ordval

2008-12-05T13:50:00.002+01:00

I dag skriver den konservative professorn Claes Ryn i USA (finns på Catholic University of America i Washingtong DC, sedan många år) en kritisk artikel om Barack Obama i Svenska Dagbladet: "Obama svagt rustad president". Jag stannar vid följande formulering: "USA valde sin förste förment svarta president." Jag undrar vad han menar. Enligt Svenska akademins ordlista betyder förment "inbillad" eller "förmodad". Märkligt är ordvalet under alla omständigheter.

Rena rama kultursnurren

2008-12-04T14:59:00.003+01:00

I dag den 4 december skriver Johan Lundberg i Aftonbladet på mediets kultursidor i artikelserien "Kulturradikalism 3.0. Lundberg är kulturkonservativ så det förslår och chefredaktör för Axess magasin. Och i Expressens avdelning för kultur skriver Göran Greider som vanligtvis medverkar mest i Aftonbladet under fliken "Kulturkonservatism" en lång artikel. Bland annat kritiserar radikale Greider den konservative Johan Lundberg. Hängde ni med? Rena rama kultursnurren.

Karl Marx då och nu

2008-11-30T13:47:00.003+01:00

Det sägs att Karl Marx säljer igen efter många år som hyllvärmare på övervintrande vänsterförlag. I krisens spår efterfrågas kanske gamla teorier igen. Själv passar jag på att beställa Rickard Sandlers gamla översättning från 1930 och 1930, de tre banden gavs ut av dåvarande Tidens förlag. Det ex jag får tag i har en dedikation till en Olle Andersson på hans 40 årsdag den 22 oktober 1947, från "kamraterna i Holsljunga Arbetarekommun". 23 underskrifter. Läser på nätet att det i dag finns 258 invänare i Holsljunga. Undrar om det ens finns någon socialdemokratisk förening där i dag. I så fall ingår den väl i Svenljunga arbetarkommun. Och vilken socialdemokratisk politiker fördjupar sig i tjocka böcker i dag? Och vem skulle hinna översätta dem? Jag vet inte om det är tiden eller intresset som saknas. Eller båda. Sandler hann ju med att vara statsminister (en kort period), finansminister och utrikesminister.
Även om man inte behöver vara marxist i bokstavlig mening skadar det inte att ha ett strukturellt maktperspektiv i bakhuvudet. Särskilt för att förstå varför kapitalismen krisar. Och vad vi kan göra åt saken.

Kollektiva individualister

2008-11-26T15:19:00.003+01:00

Ombudsman är inte direkt en synliggjord grupp i dag. Det har gått fyrtio år sedan Macke Nilsson skrev boken "Ombudssverige", ett reportage om organisationernas roll i demokratin. Sedan dess har deras betydelse minskat och ombudsmännens roll på framför allt arbetsmarknaden kommit att hamna i mediaskugga. Anna Danielsson har skrivit en unik bok som intervjuar ombudsmän i Elektrikerförbundet: "Kollektiva individualister och strategiska tusenkonstnärer." (Premiss förlag) I går ordnade vi en samtal om boken med Elektrikerförbundets ordförande Stig Nilsson, LOs vice ordförande Ulla Lindqvist och Aftonbladets Ingvar Persson. Det blev ett intressant samtal om fackliga utmaningar och ombudsmannaroll i förvandling.

Folkpartiets elitism

2008-11-19T13:43:00.002+01:00

Nu har vi det svart på vitt, liberalernas elitism. På folkpartiets hemsida informeras om den nya propositionen "En ny betygsskala" under rubriken "Flit ska löna sig":
"Den stora skillnaden mot dagens system är att den nya betygsskalan kommer att uppmuntra och sporra de som är duktiga, samtidigt som de svaga eleverna kommer att gå mer exakt information om hur de ligger till."
Syftet är alltså inte att sporra alla, utan bara de duktiga. De andra ska veta hur de ligger till.

En "transformativ" president?

2008-11-14T14:14:00.000+01:00

Natten efter att Barack Obama korats som segrare i presidentvalet uppstod en spontan karneval utanför Vita huset. Segerglädjen dominerande. Jag hörde inga talkörer riktade mot den sittande presidenten. Trots att George W Bush allmänt uppfattas som en av de sämsta presidenterna i USAs historia. Undrar hur det var med nattsömnen, den där natten USA skrev historia och kanske återuppfann sig själv. För det handlande inte bara om att landet röstade bort en illa sett republikansk president.
Demokratiska tankesmedjor har länge talat om den framväxande ”demokratiska väljarmajoriteten”. Demokraterna har en starkare ställning bland olika minoriteter. Om ett par decennier kommer minoriteterna att utgöra en majoritet av USAs befolkning. De vita kommer då att vara mindre än 50 procent. Demokraterna har också ett starkt stöd från välutbildade i städer och från kvinnor. Den vita arbetarklassen röstar sedan ett par decennier republikanskt, även om demokraterna nu hämtar hem väljare i arbetarklassen och av de fackligt anslutna arbetarna röstar en majoritet demokratiskt.
Den stora frågan är om Obama blir en president i raden eller ”transformativ”. Kommer han att förändra det amerikanska samhället, på samma sätt som exempelvis Roosevelt, Kennedy-Johnsson och Reagan.
Bara Barack Obamas hudfärg är i sig en förvandling av den amerikanska självbilden. Bara för något år sedan var en färgad president en helt utopisk tanke. John F Kennedy var den förste katoliken i Vita huset. Det uppfattades som ett erkännande av en stor befolkningsgrupp som länge varit undanskuffad i samhället och i politiken. Arvet från slaveriet och rasismen gör valet av Obama till en än mer betydelsefull symbolisk gestalt. Jag såg och talade med många stolta människor dagen efter valet. USA förändrades framför våra ögon den 4 november 2008.
Ronald Reagans tid som president blev inledningen på den konservativa och nyliberala kontrarevolutionen. Länge har även demokraterna tvingats anpassa sig till denna nya logik. Den nyliberala hegemonin levde på övertid under Bushs sista år vid makten. Den finansiella krisen har nu ändrat förutsättningarna. Staten har redan räddat det finansiella systemet med gigantiska stödpaket. Frågan är om den amerikanska bilindustrin kommer att tillåtas slå igen eller om politikerna går in och räddar Ford, GM och Chrysler. 4,5 miljon arbetstillfällen ligger i potten. På 30-talet introducerade Franklin D Roosevelt The New Deal och på 1960-talet utvidgades välfärdssystemet under Lyndon B Johnsson. Barack Obamas tid i Vita huset kommer inledningsvis att bli en period av akut ekonomisk krishantering. Det kan leda till nödvändiga förändringar av relationen mellan staten och marknaden, demokratin och kapitalismen. Det finansiella kapitalet behöver regleras. Välfärdssystemet måste restaureras.
Båda dessa förändringar lär påverka världspolitiken. USA har varit länge varit ett drivhus för marknadsliberalism. Ett annat Amerika träder nu fram.
Och där Bushs globala maktutövning präglades av självrättfärdighet representerar Obama uppenbarligen något annat. Däremot lär USA knappast avsäga sig sin suveräna position i världen utan vidare. Även om det finns gradskillnader anser amerikanska politiker i allmänhet att den amerikanska demokratin på något sätt är överlägsen. Internationella samarbetsorgan som FN betraktas med misstro. Den militära överlägsenheten efter murens fall har gjort denna hållning möjlig. Men ekonomin växte på lånade pengar. En annan världsordning måste ta form.

In i bokhyllan

2008-11-12T09:23:00.002+01:00

Valet i USA är över. Jag hann i varje fall läsa Hans Bergströms bok om John McCain innan vallokalerna stängde. Annars hade det nog aldrig blivit av. Det är inte någon bok som går till historien som en fördjupad studie av amerikanskt samhälle och politik. Snarare dokumenterar den berättelsen om den en gång socialliberale ledarskribenten Bergströms resa till höger.

"Change for Politics as We Know It"

2008-11-05T16:03:00.002+01:00

Det går inte att få tag i några tidningar i Washington i dag. Går runt kvarteret för att hitta Washington Post eller New York Times. Slut överallt. Jag plockar fram gårdagens tidning och kastar blicken på rubriken "A Sea Change for Politics as We Know it"
Det handlar inte bara om symboliken i att en afroamerikan nu är president i USA. Men har har en vit mamma och har lyckats inkludera också vita väljare. Vi skriver historia. Washington exploderade av glädjefnatt igår natt. Gick förbi Vita Huset. Har aldrig varit med om något liknande. Valet av Obama är en enorm framgång för den amerikanska demokratin och för det amerikanska samhället. Amerika förändras framför våra ögon här och nu.
I grunden handlar om ett nytt politiskt landskap. Demokraternas New Deal-koalitionen bröts definitivt på 1980-talet då Reagan vann över många vita arbetarväljare, de så kallade Reagandemokraterna. Under senare år har demokraterna börjat tala om en ny demokratisk majoritet. Det är denna som röstade fram Obama i går. Frågan är om Obama och demokraterna kan konsolidera och utveckla denna nya majoritet. Vi vet att basen för den typen av politik som Bush och det republikanska partiet representerar krymper.
Obama har också ett mandat för en annan politik och en mer aktiv stat. Behovet av infrastrukturinvesteringar och en grundläggande välfärdsreform illustrerar detta. Och den finansiella krisen har slutligen diskrediterat marknadsliberalismen.
Och Barack Obamas tal som jag såg på en bar i Georgetown kommer att gå till historien.

Election day

2008-11-04T23:48:00.002+01:00

Det är bara timmar kvar tills vallokalerna stänger. Gick förbi en vallokal på M Street här i Washington. Köerna ringlade runt hörnet. Väntetiderna var långa. Här röstar de flesta på Barack Obama. Och allt tyder så här långt på att han vinner hela valet. Annars får opinionsundersökningsinstituten lägga ner sin verksamhet. För alla har pekat på en betryggande seger för Obama. I så fall är det historiskt. Om så inte blir fallet lär demokraterna att uppleva en ordentligt baksmälla. Om republikanerna förlorar, vilket verkar troligt, talar mycket för att partiet fortsätta att vandra i en högerdimma, ungefär som tory efter valförlusten 1997 la sig på en hopplös extrem högerposition.

Hillary Clinton i Virginia

2008-11-03T15:44:00.002+01:00

Barack Obama drar fram i en unik valkampanj och samlar hundratusentals åhörare. Kampanjen jämförs redan med JKFs 1960 och Reagans 1980. Vi på Arenagruppens studieresa hamnar i Virginia och lyssnar på ett valmöte med Hillary Clinton. Det är några tusen på ett modernt universitetsområde. En del har väntat i över fem timmar för att få bra platser. I svenskt TV får man oftast bara ett litet klipp av ett tal. Inte sällan något som inte alltid speglar helheten. Något som är kontroversiellt eller uppseendeväckande. På plats en vacker kväll när höstlöven brinner slås jag av vilken stark och driven talare hon är. Jag tänker att hon förlorade demokraternas primärval till Obama. För bara ett år sedan var hon en given kandidat. Men hon och Bill Clinton har bestämt sig för att gilla läget. Hon har kampanjat oerhört hårt för Barack Obama. Hon kommer under alla omständigheter att ha en central position i en ny demokratisk administration. Kanske majoritetsledare i Senaten eller nästa utrikesminister. Den här kvällen var hon under alla omständigheter en vinnare.

Presidentval i skuggan av krisen

2008-11-01T17:55:00.000+01:00

Hur djupt kommer den finansiella ekonomiska krisen att sänka de reala ekonomierna? Den frågan ligger under hela presidentvalskampanjen i USA. Det finns några möjliga framtidsutsikter. Optimisterna tror på ”The short, sharp shock-shaped recession” som möjliggör en snabb återkomst. Den har formen av ett V. Eller blir det en längre depression, i form av ett U. Eller ligger tio år av låg ekonomiskt aktivitet framför oss. De verkliga pessimisterna talar om ”Armageddon”. Den politiska frågan är om Barack Ombama, om han vinner, kan bli en ”transformativ president”, för en annan ekonomisk världsordning. På det privata planet finns också alternativ. Jag läser i en av New Yorks små tidningar en liten annons: ”Bankruptcy divorse. Free consultation. Payment plans. Peace of mind”.

På plats i USA

2008-10-29T14:48:00.002+01:00

Sitter på Starbucks vid Union Square i New York. Framför mig ligger "lokaltidningen" The New York Times. Är här på studieresa med Arenagruppen över valet. USA väljer väg. Ett vägval som berör hela världen. En dryg veckas besök, seminiarer och diskussioner väntar. Mer kommer här på bloggen de kommande dagarna.

Fans och fans

2008-10-27T17:04:00.002+01:00

Häromdagen skev Johan Esk en bra krönika i Dagens Nyheter. Den handlade om att den vanliga, vettiga fotbollsåskådaren måste tas på allvar - och lockas tillbaka till fotbollen. Fokus har varit på de skränande fansen som klubbarna har allt för mycket gullat med huliganerna. Det är helt ok med fans som sjunger och hejar på sitt lag. Men en osund kultur har frodats och klubbarnas policy har inte varit ett under av klarhet.
Nu har publiken vänt fotbollen ryggen. Publikraset är drastiskt jämfört med 2007. Jag är en av dem. Jag har inte sett en enda allsvensk match på plats det här året. Jag har reagerat på klubbarnas brist på tydlighet. Jag förnyade inte mitt årskort. Vi får väl se om jag kommer tillbaka.

Tre systrar

2008-10-19T20:35:00.002+02:00

Stadsteatern går från klarhet till klarhet. Senast Anton Thechovs Tre systrar överförd till ett svenskt 50-tal någonstans i Norrland. Det mytiska Moskva är här Stockholm. Det borde inte fungera. Men det funkar faktiskt.
Jan Mybrand är helt enkelt lysande som gymnasielektor. För att inte tala om "Fredriksson, ett bud från kommunalkontoret", spelad av Åke Lundqvist. Höjdpunkten är när Frida Hallgren (Natalie) drar på sig skiddräkten och sticker i väg på en snöskoter. Kvällens event i det norrländska samhälle med den militära garnisonen. Jag kommer att tänka på Boden.
Sten Ljunggren (en av mina favoritskådisar) fyller 70 år samma dag och hyllas särskilt efter pjäsen. Han håller ett litet tacktal till publiken.
En fin kväll på Stadsteatern.

Krig och Fred

2008-10-09T15:38:00.002+02:00

Der "Krig och fred" på Stadsteatern. Är lite skeptisk inledningsvis. Tänker att detta är ett omöjligt projekt, att dramatisera detta stora romanverk. Jag kapitulerar. Det är teater med fräschör. Jag gillar verkligen detta ambitiösa försök att göra teater av den stora litteraturen. Och inte grotta ner sig i det privata. Kanske inte världens bästa pjäs. Men lovande och teater som ger mersmak. Och det finns tydlig politisk koppling. Napoelons erövringsförsök blir en parallell till debaclet i Irak. I programbladet skriver Dirk Gindt om det euforiska året 1990:
"Början av 1990-talet var på många sätt en magisk tid, då stora delar av universitetsvärlden, populärkulturen, teaterlivet och aktivismen var synkrona. En eurforisk tid visserligen. Berlinmuren hade rasat, hotet för ett tredje världskrig försvunnit och en ny era av fred skulle inledas. Sedan kom baksmällan: Kriget i det forna Jugoslavien, USA invaderade Irak och kapitalismen blev girigare och hänsynslösare än någonsin i sin jakt efter nya marknader."