torsdag, december 04, 2014

Då tänker jag på Oscar Olsson...


Har skrivit en text om Oscar Olsson till Oscar Olsson Museets skriftserie:
Här finns en länk för ett besök:

http://www.nbv.se/avdelningar/skane/oscar-olsson-museet/

Och texten:

Den politiska debatten är som den är. Kanske är den en spegel av samhället som det är. Och den så svårfångade och ständigt föränderliga tidsandan. Det gäller inte minst den svenska skoldebatten. Då och då händer det att jag tänker på Oscar Olsson.
Som när jag läste Bengt Stillströms debattartikel i Dagens Industri den 26 augusti 2014. Bengt Stillström är styrelseordförande för investmentbolaget Traction. Han har bland annat grundat friskolekoncernen Academedia. Som han sedan sålde. I skrivande stund ägs Academia av Wallbergskontrollerade riskkapitalbolaget EQT.
Stillströms huvudbudskap var att en likvärdig skola är en utopi. Den typen av ambitioner leder till att ”vi får en sämre skola för de allra flesta”. Eftersom alla satsningar på ”den lilla grupp som har svårt med skolan ändå inte presterar i närheten av de andra”.
Samhället ska därför satsa på de ”duktigaste eleverna så att de kan uppnå så bra resultat de förmår, på de sämsta eleverna så att de kan nå de bästa resultat de förmår och på alla andra. Till var och en efter var och ens behov. Så det leder till att ungdomar senare i livet kan leverera efter var och ens förmåga. Alla i samhället behöver inte kunna lika mycket. Vi behöver också kunna olika saker. Tron att man måste ha gått ut gymnasiet för att han kunskaper nog för ett arbete är felaktig. Det finns mängder av arbeten som inte kräver mer än grundskoleutbildning.”
Kanske uttrycker sig Stillström ovanligt tydligt. Historiskt sett har detta varit en tämligen vanlig konservativ position. Den naturliga ordningen placerar oss alla där vi hör hemma. Skomakaren blir vid sin läst. Samhällstopparna hör hemma där uppe. Visst kan konservativa eller nyliberala bejaka klassresor, social rörlighet eller ståndscirkulation som det hette på Oscar Olssons tid. Begåvade kan röra sig uppåt i klasstrappans stora hierarki. Men man behöver utifrån en konservativ horisont inte i onödan uppmuntra den sortens social rörlighet. Det är bäst så. Det kostar mer än det smakar.
I vår tid – i vår kollektiva stund på denna jord – är det uppenbart att de ekonomiska klyftorna återigen vidgats och fortsätter att vidgas. De är förvisso inte lika omfattande som för ett hundra år sedan, före demokratin och välfärdsstaten. Inte än. Sverige var på den tiden ett synnerligen hierarkiskt och auktoritärt samhälle. De egendomslösa var utestängda inte bara från valurnorna utan också i en vidare mening från samhället och möjligheterna att leva ett anständigt liv.
Denna djupa klyfta mellan folket och eliten formade Oscar Olssons samhällssyn och var utgångspunkten för hela hans gärning. Nu har det gått över 110 år sedan han startade den första studiecirkeln. Han banade verkligen väg för en bredare syn kunskap och på vägen dit. Det vill säga för pedagogiken. 1900-talet var folkrörelsernas århundrade. Men också folkbildningens epok. Man kan med rätta tala om det progressiva 1900-talet som en tid präglad av ekonomisk, social och kulturell utjämning.
Särskilt i skolan ökar nu återigen skiktningen och segregeringen inte minst tack vare de marknadsmodeller som introducerats de senaste åren. Elever från studievana hem tar sin skolpeng och väljer skolor där andra studievana elever redan går. Retoriken talar fortfarande om en likvärdig skola och lika chanser för alla. Men i praktiken gröps allt detta ur. Och det finns politiker som säger att byggjobbare inte ska tvingas lära sig så mycket. Efter som de inte behöver den kunskapen i sitt jobb. En av dem har varit skolminister i åtta år.
Social rörlighet underlättas om klyftorna i samhället är små. Ekonomen Daniel lind har i boken ”Mellan dröm och verklighet” (Premiss/Arena Idé, 2009) visat att det är lättare att göra klassresan i Sverige än i USA. I kontrast till den vitt spridda myten om
Amerika som möjligheternas land.
Skälen är flera. Avståndet mellan eliten och folket är mindre i de skandinaviska välfärdsmodellerna. Ett annat är den sammanhållna skolan. Ytterligare ett annat är alla folkbildningsinsatser. Att man får en chans till i livet. Och en till. Men som Daniel Lind framhöll finns det skäl misstänka att klassresorna minskar inte minst eftersom skolan inte längre lever upp till sina ambitioner om utjämning och likvärdighet.
Det är värt att påminna om att Oscar Olsson inte bara förespråkade ståndscirkulation. Hans demokratiska samhällssyn var i själva verket inriktad på ståndsutjämning, ”ett samhälle i vilket det är lika fördelaktigt att stå den ena gruppen som i den andra … eftersom den ena varken är finare eller simplare än den andra”. Därför skulle skolan ”sörja för en lika god högre medborgarbildning åt de kroppsarbetande som åt de övriga samhällsgrupperna.”

För ett tiotal år sedan lyssnade jag på den franske sociologen Pierre Bourdieu i Paris. Bara några månader innan han gick bort. Jag minns att han talade om vikten av att sprida det kulturella kapitalet. Även då tänkte jag på Oscar Olsson. Men av ett annat skäl än när jag läste Dagens industri hösten 2014.